...Tiden har börjat springa iväg och jag har nästan glömt av min lilla blogg. Och det är mycket jag glömmer nu förtiden. Minnet är det lite si och så med. Har svårt att riktigt minnas när saker och ting hände i förfluten tid. Kan inte säga när längre eller hur....
Jag har hur som helst under det sista halvåret försökt leva i nuet och inte gräva ner mig för mycket i sanningen. Jag försöker att med andra medel avvärja mina värsta tankar för att orka leva vidare. Jag försöker att inte tänka men ändå så känns det i hela kroppen, precis hela tiden. Vissa dagar går det att styra undan de värsta tankarna men som idag så känns det som att jag bara vill gråta. Känner mig så skör. Livet blev inte som jag hade tänkt mig, livet blev inte som jag hade hoppats och det gör så ont att leva med vetskapen om att vi aldrig mer kommer att träffas. Det gör så ont vid vissa tillfällen att man undrar hur man skall orka leva med det. Jag vet att jag måste och skall klara det men ibland tvivlar man. Allting blir så hopplöst i sorgen emellanåt och det finns ingen väg ut mer än att lära sig leva med.
Det är så små saker som gör att de värsta tankarna inte går att påverka, att se en bild på sig själv som är tagen under den tiden då allt var som förut kan göra så att tårarna börjar trilla ner för kinden, att träna kan få tårarna att trilla ner för kinderna (vet inte varför),att lyssna på en låt från förut, att möta mnsk som hör till Lindas tid etc. Jag funderar ofta på hennes sista tid, vad som hände, vad som utlöste det och hur hennes tankar gick. Hade hon redan bestämt sig när vi åkte iväg till Göteborg med mor på lördagen för att gå på Buddy Holy och övernatta på hotell? Hade Linda bestämt sig och visste att det var sista gången vi sågs när hon släppte av oss på gatan där hemma på söndags förmiddagen? Det finns så mycket tankar som för alltid blir obesvarade.
Känslorna kommer ofta då jag blir arg på Linda, då jag förbannar hennes handling och att hon lämnade oss. Hon "förstörde" inte bara sitt enda egna liv utan även våra (till vissdel). Men hon kan inte ha tänkt, den där sista kvällen. Hon kan inte ha förstått vad hon gjorde. Hon såg bara en väg ut ur det hopplösa.
Den 16 november skulle Linda ha fyllt 38 år och Smilla fyllde 9 år. Ett födelsedagsfirande med en lycklig 9- åring men också med ett oerhört tomrum. Ett födelsedagsbarn som kommer att saknas oss varje år. Det gör ont att du inte var med på födelsedagsfirandet, det gör ont i mig för Smillas skull, för mina föräldrars skull och för min egen skull. För 38 år sedan var det deras lyckligaste dag någonsin, deras första dotter kom till världen. En lycklig saga med ett oerhört sorgset slut.....Varför blev det så här?
