... Går inte att beskriva i ord. Ingen som inte har gått igenom något sådant här kan någonsin förstå hur J-LA ont det gör och hur obeskrivligt det är. Man kan inte riktigt förstå att det har hänt och att det verkligen är sant. Och att man faktiskt måste försöka att ta sig igenom det. Tårarna rinner på mina kinder och det är svårt att andas. Jag vill inte att det ska vara sant. Men det är sant och det finns inget jag kan göra för att få det osant. Det är den hårda verkligheten- Min syster finns inte längre och hon valde själv att det skulle vara så. Hon kan inte ha tänkt på oss som blir kvar och kan inte ha förstått vidden av det hon gjorde för det är så grymt. Smärtan är så enorm!
Känns inte som om hjärtat riktigt förstår, han kan inte riktigt förstå för han har inte mist någon av sina bröder, ingen kan förstå som inte själv har genomlidit något sådant här- Vi ska kolla på badrum och vi ska beställa badrumsmöbler och passar det inte så blir han trött på mig. Tjatt, tjatt, tjatt....Kanske inte är riktigt rätt läge att göra det här nu.... Men nu är det bestämt och så får det bli. Hjärtats far kommer ner och hjälper oss med vissa bitar och det är jag jätte tacksam över med orkar inte riktigt tänka på de här besluten, orkar inte engagera mig i det till 100%. Allt jag kan känna och allt jag tänka på är min älskade syster.
Jag tycker dock att jag har lyckats att hålla ihop mig själv ganska så bra efter omständigheterna. Jag orkade planera en ljus och vacker begravning åt min syster, jag har orkat att ta hand om hennes katter i huset innan de fick nya hem och jag orkar ta tag i och tänka på de praktiska bitarna. Jag är förvånad att jag ens har orkat hålla mig upprättad, ta mig upp ur sängen om dagarna och finnas där för mina föräldrar. Det är ett under och det kommer att bli lättare och lättare hoppas jag. Att våren och ljuset kommer, kommer ge lite energi och glädje. Att ha, min och fars, resa till Detriot med besök i Canada, New York och kanske Chichago att se framemot känns spännande. Och våren kommer gå fort med alla praktiska bitar, jobb och resor att genomföra. Skönt om våren går fort, skönt om de närmsta åren går fort så att man har hunnit smälta och gå vidare. Gå vidare kommar man aldrig helt att göra för smärtan och sorgen kommer ALLTID att finnas i mig men det kommer förhoppningsvis bli lättare och lättare att minnas de ljusa och fina minnena....
Jag hoppas att Linda finns med mig som min skyddsängel och att hon kan ge mig styrka att gå vidare. Jag hoppas också att hon vet hur ont det gör och att min kärlek till henne som syster aldrig dör!
Wish you were here!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar