Ligger i sängen...

...Och skall nog försöka sova bort lite av min tid. Skönt att kunna gråta när jag vill, skönt att kunna "bara vara" men samtidigt blir jag uttråkad på direkten- Jaha, vad skall man hitta på nu då. Inte van vid att vara hemma och bara vara med massa tid. Börjar genast funderar på vad jag skall kunna hitta på, något som jag verkligen gillar, som kan ge mig lite glädje i mitt liv igen och lite ny energi. Jobbet har verkligen tagit musten ur mig den sista veckan och tröttsamt med kollegor som låtsas vilja jobba men egentligen inte vill lyfta ett finger mer än nödvändigt. Orkar inte med tråkiga diskussioner och tjaffs. Orkar inte. Känns som jag skulle behöva lite tid för mig själv, i lugn och ro. Tid då jag slipper "spela teater", för det är faktiskt det man gör när man skall "låtsas" att man är på topp och vara trevlig mot allt och alla. Kanske inte orkar med det helt enkelt om jag skall ta mig vidare. Kanske bara behöver varva ner lite och ta hand om mig själv. Kan det vara så enkelt? Tror knappast det...Men det lär inte bli bättre av att bara "köra på" för då kommer allt skita sig för eller senare och det vill jag INTE. Så rädd för att hamna där, ensam, i en lägenhet, utan jobb och med noll lust för dagen (för det kan vara så det känns ibland-lösningen på allt, smita och fly från sina känslor och sedan köra gasen i botten för att livet skall bli ännu värre). Jag har fått känslan att vilja fly, från allt och alla, jag är rädd för den. Jag vet att jag inte klarar mig utan min stöttepelare. Han håller mig uppe, han håller mig kvar i verkligenhet, han får mig att gå upp varje dag, att försöka mitt bästa. Han får mig att leva vidare. Utan honom skulle jag vara körd. Kanske låter sjukt eller dumt men så är det förtillfället. Känns som att jag inte vet vad som hade hänt om jag inte hade haft hjärtat vid min sida.

Det är sorgen över dig älskade syster och det är sorgen över att se hur mor och far mår som tär. Det är jobbigt att se hur de har åldrats och det är jobbigt att de aldrig orkar direkt prata med mig om hur JAG mår. De orkar inte ge mig den kärleken som jag så väl hade behövt (även om jag vet att de älskar dig och mig över allt annat)och jag vill inte belasta dem med mina känslor. De klarar inte det, de klarar inte att höra hur tungt det känns med allt. Det är bara att inse, jag får försöka mitt bästa med att vara stark.

Har funderat på namnet på denna blogg- Att kunna leva igen. Den känns ibland inte så rätt, utan bloggen skulle kanske snarare benämnts- Att lära sig leva med sorgen. Det är något som jag får lära mig men som jag ännu inte kan hantera särskilt bra.Men jag hoppas ju innerligt också att jag i framtiden kommer kunna leva igen och känna mig nöjd och lycklig över det livet erbjuder. Håller tummarna, hårt. Nä, nu orkar mina tankar inte tänka mer. Utan jag skall sluta mina blå och sluta oroa mig för ett tag... Natti, natti