Söndagkväll...

...Och helgen är snart över. Kan väl inte påstå att min helg har varit toppen utan snarare ett pendlande humör från att bryta ihop till gråt för att det är smutsigt hemma till att skratta åt något dåligt skämt. Det är verkligen påfrestande att pendla så i humöret. Har inte haft någon direkt lust och ork, minns knappt vad vi gjort i helgen, förutom att vi hade en mysig tacokväll med kortspel hemma hos mor och far igår. Jag hoppas att humöret snart kommer tillbaka till mig. Hjärtat vill att jag skall rycka upp mig men det är inte så lätt. Även om jag önskar att det var just SÅ lätt så är det inte det.Men det kommer, det handlar bara om att ge det tid, allt har sin tid.

Hur som helst börjar veckan närma sig, jag har en intensiv vecka framför mig men det skall bli skönt när den är över. Bara att bita ihop och kämpa på.Veckan därefter ser ut att vara något lugnare. Än så länge. Det har varit tufft att få ihop affärer och även det blir tungt. Går det bara bra på jobbet så brukar lite mer energi kunna infinna sig och allt annat känns lite lättare också. Nästkommande helg kommer hjärtats föräldrar ner på besök, vi har ju en liten prick som fyller 32 år i veckan, och det skall firas nästa helg!

Nå väl...Jag håller tummarna för en bra vecka med lite positiva vindar i form av energi och affärer :)

Trött &...

..Omotiverad. Usch, idag är ingen bra dag. Denna veckan har inte varit någon bra vecka alls. Sover dåligt på nätterna, vaknar sur och grinig, känner inte för något och stressad dagarna i ände. Känner ingen lycka och glädje. Visst det har väl varit så snart i ett år nu men vissa dagar, veckor,månader etc är värre än andra. Känns som jag är ur balans och inte gör något för min egen skull. När skall jag hinna med att göra något för min egna skull detta året, som kommer bli ett intensivt jobb-år? Jag undrar redan emellanåt om jag är i den formen att jag kommer att orka med bara jobb, jobb, jobb och åter jobb. En parentes,då har det bara gått en vecka av lite intensivare jobb. Balansen kanske inte är den bästa. Och jag kanske är mer intresserad av att finna en balans i livet igen och tid för det jag verkligen gillar (vad det nu kan vara?).

Känner mig ledsen över att det inte är någon idé att skaffa träningskort. Det kommer inte hinnas och orkas med när det blir som intensivast på jobbet, känner mig ledsen över att jag inte orkar ta tag i min vikt (eller det har jag gjort, en vecka med viktväktarna men utan resultat. Gick snarare upp 2 kilo. Vad är det med mig egentligen?), känner mig ledsen över att livet blev som det blev.... Listan kan göras längre.

Det gångna året börjar göra sig påmint då det viktigaste har varit att finnas där för andra. Det har inte funnits tid och ork att ta hand om sig själv... Men den tiden kanske kommer....

Hoppas på att vakna upp till en bättre dag i morgon. Jag håller tummarna!

Ps Det positiva är att hjärtat är glad över vår nya v60 som vi hämtade ut igår. Hans glädje är min glädje :) (även om jag fick stressa hem från jobbet och inte riktigt hann med det jag skulle)......

Väntar på...

...Möte kl 17 och sedan hemgång. Eftermiddagen har spenderats till att inte göra något alls. Iaf känns det så. Bostadsmarknaden har inte riktigt kommit igång ännu efter jul och nyår och jag har en lugn vecka framför mig. Trots detta blir det helg jobb, lörd-sönd, då vi har stor visningshelg. Jag har 3 visningar på lörd och 2 visningar på sönd så helgen går åt till det. Veckan därefter hoppas jag på att få till några försäljningar. De första 2011 isf.

Helt otroligt att vi nu har bytt blad igen och är framme på 2011. Tycker inte det var särskilt länge sedan det var milleniumskifte och allt vad det skulle innebära. Även om det inte känns som det var särskilt länge sedan så har det hänt en del i livet, både positivt och negativt. År 2010 kommer jag minnas som historiens sämsta år och det kändes både skönt med nytt år som det kändes lite vemodigt. För sanningen är den att desto fler dagar som går och desto fler år som går så kommer jag/vi längre och längre ifrån min älskade systers liv samtidigt som det kändes skönt med ett nytt år som bara kan bli bättre.

Men det är mycket tankar kring mitt egna liv och jag kan emellanåt känna mig lite rastlös och känna att jag skulle vilja resa mer, upptäcka mer, leva lite mer (hur man nu gör det) etc. Ibland skulle det vara skönt att kunna lämna allt, att inte ha något ansvar och bara få "vara", ta ett säsongsjobb i ett soligt paradis och LEVA. Jag vet inte om jag skulle leva mer för det, men det hade varit oerhört skönt ett tag iaf *drömmer mig bort*. Jag fullkomligt älskar solen och trot emellanåt att jag blivit född i fel land, att det blev en miss i produktionen helt enkelt*skratt*.
Men istället för att drömma vidare så måste jag nu ge mig ut i mörkret, det halvkalla men helhala väglaget för att hinna i tid till mötet. Chiao!

Denna dagen...

...Vill jag tillägna min ungdomskärlek Oliver (man är väl ungdom när man är 18 år och fortfarande ganska vilsen) som gick bort hastigt 2002-01-09. En stor sorg i mitt liv som finns med mig ofta än idag.

Jag skall börja från början, när jag var yngre och växte upp så drömde jag ofta om min livskärlek som var mörkhårig med brunaögon och hade ett gott liv. Kanske lite ytligt men jag tyckte, och tycker fortfarande, att det är en väldigt vacker kombination med mörkhåriga och bruna ögon. Jag och mina 4 goa vänner skulle göra vårt livs första och mest spännande resa tillsammans, det var sommaren -96, och det blev en bussresa till Loret de Mar. En fin kust stad som skulle erbjuda gott väder och ett rikt partyliv. Bussresan var lång, 24 timmar, och det lägenhetshotell vi skulle bo på var väl inte det bästa heller. Den härliga poolen på alla bilder från resetidningarna,var inte ens fylld med vatten. En besvikelse men vad fasen vi skulle ju inte ligga vid poolen ändå :) Här skulle röjas, även om vi var 5 ganska så ordningsamma tjejer. Jag sprang på Oliver någon av de första dagarna på det disco som vi sedan hamnade på var eviga kväll. Det var så bra. Han var det snyggaste jag hade sett och även en utav de trevligaste jag någonsin träffats. Dessutom väldigt allmänbildad och smart, vilket visade sig igenom åren. Vi bestämde att träffas vid en katedral i city den kommande dagen. Jag var så nervös och det pirrade i hela kroppen. Jag minns det än idag.... Han dök upp som lovat och var fortfarande lika vacker som kvällen innan. Prinsen i mitt liv, kändes det som då. Oliver är född i Holland och hans mor var spansk vilket hade gett honom de vackraste bruna ögonen jag någonsin sett. Vi träffades de kommande dagarna, på stranden och på kvällarna. Vi var "in love".Det enda tråkiga var att Oliver skulle åka vidare innan vi åkte hem. Vi bytte adresser och tog avsked. Då trodde jag att det skulle vara allra sista gången vi sågs, inte kunde denna vackra skapelse vilja träffa lilla mig igen. Jag minns att jag storgråtande kastade mig på sängen, när jag kom tillbaka till hotellet, efter vårt avsked. Oliver hade lovat att skriva brev till mig (som man gjorde på den tiden då Internet inte var så stort). Men som alltid har jag svårt att tro på folk och jag tvekade på att det verkligen var så..... De sista dagarna var bra men inte som de dagar som jag fick med Oliver.

Väl hemma efter denna veckan så gick det några dagar innan det första brevet damp ner och det var nervösa dagar innan jag fick detta brev. De kommande halvåret och åren skrev vi flera brev i veckan och varje brev var min lycka (efter ett tag så blev detta med mail större och Oliver startade en hotmail adress till mig. Som jag har kvar än idag). Efter ett halvår så sågs vi för första gången igen, jag fick inte åka iväg och träffa honom ensam så min älskade stora syster (+kille) ställde upp att följa med mig till Danmark där vi hade bestämt att ses. Halvvägs ungefär. Oliver kom inte heller själv utan tog med sig sina föräldrar. Det var några underbara dagar i Köpenhamn och kärleken till Oliver växte sig allt starkare. Vi fortsatte vårt brevskrivande och till nästkommande vår hälsa jag på Oliver i Holland. Det blev några turer fram och tillbaka, jag hälsade på honom och han mig i Sverige innan vi bestämde att försöka lite mer på allvar. Vi bestämde att jag skulle flytta ner till Holland ett tag och var au-pair i en Holländsk familj som pratade svenska till viss del då de älskade Sverige och ofta reste hit. I efterhand vet jag att det här med au-pair inte var min grej, barn var inte min grej helt enkelt. Jag var inte mogen för det även om jag och Oliver ofta drömde och pratade om familj och barn,trots vår ungdom kändes det så rätt. Oliver tog med mig på många trevlig resor och det finns minnen i massor från vår tid tillsammans. Hur som helst så blev livet inte så bra där nere, jag älskade Oliver över allt annat men kände mig ensam och saknade min familj enormt. Jag satt ensam mitt i skogen med en familj som jag inte kände och barn som jag inte ens kunde kommunicera med.. Efter ca 8 månader så blev det att jag åkte hem för att inte komma tillbaka. Jag trodde då att jag aldrig mer skulle se Oliver och att det var slutet på vår relation. Jag minns alla tårar den sista kvällen tillsammans och jag minns alla tårar på flygplatsen. Men det blev inte så, vi fortsatte att träffas, Oliver började prata om att flytta till Sverige och mig. Jag vet än idag inte om han menade det från hjärtat. Hur som helst så avslutades vår relation efter ca 3 år tillsammans, även om jag innerst inne hade massor av känslor kvar för honom så fick det bli så. Vi bröt dock aldrig kontakten helt utan pratades vid titt som tätt och mailade. Jag tror inte heller att Olivers känslor för mig helt dog ut, trots att vi båda träffade andra så fanns vi där för varandra på något underligt sätt...

Jag minns vårt sista samtal, jag visst inte då att det skulle bli det sista, det var nyårsafton 2001 och jag kan fortfarande höra hans röst. Oliver ringde för att önska mig ett Gott Nytt år och vi pratade om att han skulle komma till Sverige till våren för att hälsa på. Jag fick ett mail någon dag senare som jag aldrig han besvara. Jag var vid det tillfället lite nere över en relation som avslutats. Jag har genom åren alltid ångrat att jag inte svarade på hans mail snabbare....

I slutet av januari så ringde min mamma mig och undrade var jag var, hon skulle komma in och hälsa på... Hon vill att jag skulle gå hem. Jag var på väg till min syster och Anders, jag hade kommit till Bergsäter. Hon brukar aldrig komma in på spontanbesök och något sa mig att det hänt något allvarligt. De hade fått ett brev med posten, det var Olivers begravningskort.... Oliver hade gått bort efter att ha ramlat i dusch och drunknat. Detta hände den 7 jan, de fick igång hjärtat men hjärnan hade varit utan syre för länge och respiratorn stängdes av den 9 jan 2009. Ett hårt slag i magen och följande dagar, veckor och år var fyllda av tårar och en känsla av "detta kan inte vara sant". Han hade och har fortfarande en speciell plats i mitt hjärta.

Olivers föräldrar hade försökt nå mig men inte lyckats på de telnr som de hade (eller så hade de helt enkelt slagit fel) så de skickade mig detta kort. Jag har under alla år önskat att jag fått chansen att gå på Olivers begravning men jag är ändå tacksam över att hans föräldrar kontaktade mig så att jag slapp gå undrande livet igenom....

Oliver var och är fortfarande speciell för mig och det var tufft att gå igenom de första åren. Jag hade ingen direkt att tala med om Oliver och jag bar mycket av sorgen inom mig med många tankar och funderingar. Detta var då den största sorgen i mitt liv och den följer mig än i dag. Jag tänker ofta på Oliver och jag hoppas att han har det bra och finns med mig och alla som älskar honom. Men med sorgen över min syster så har sorgen över Oliver fått andra propotioner.

Denna sorg går INTE att jämföra med sorgen över min förlorade syster. De sista dagarna har varit väldigt jobbiga och tårarna kan börja rinna för minsta lilla tanke.Det började i onsdags när vi var hemma hos mor och far. Jag såg ett foto där Linda var på en bild som en ung tjej till vänster i ramen och två bilder på Smilla i mitten och sedan en bild på en ung Frida till höger. En kniv gick genom hjärtat. Tårarna har trillat till musik som jag hört, när jag bett Patrik att slänga den äpplesaft som syster gjorde när hon var i livet och som nu legat i vår kyl sedan i somras (vi tog den från Lindas frys när vi tömde den). Jag har inte hjärta att slänga något hon gjort och jag hade inte heller kraft att dricka den, så den blev liggande där i sin flaska (nu ser den inte drick vänlig ut). Men jag kan inte göra mig av med den. Jag saknar min syster så enormt och det är grymt att behöva leva utan henne i livet, att aldrig mer få träffa henne känns för jävligt. Känns så fel att jag/ vi skall ta hand om en grav som tillhör Linda och att det from 2010 alltid kommer att vara så. Min älskade syster finns inte mer och det känns grymt, när jag gråter känns det som hjärtat skall sprängas i 1000 bitar och som hela jag skakar inombords. Varför blev det så här syster, varför?

En sorg går inte att likna eller jämför med någon annan, men att mista en familjemedlem av samma blodsband måste vara det värsta som finns. Sorgen till Linda är den största som finns och sorgen till min ungdomskärlek Oliver är en annan. Men en sak som är säker, det är att jag saknar er båda och livet blir sig inte detsamma utan er. Jag hoppas att ni båda två har det bra och att ni funnit ro i Änglastaden. Vi andra får kämpa på här nere tills den dagen då vi får träffas igen.

Jag sänder också alla mina tankar till Olivers föräldrar denna dagen som förlorad sin enda och högt älskade son idag för 9 år sedan. All min kärlek till Er!

2011- Nytt år och ny möjligheter...

Så då var det äntligen nytt år. Jag hoppas på att det blir ett bättre år än förra året, sämre kan det knappast bli. Det var ett tag sedan jag skrev men nu är jag här igen. Det har hänt en del, den sista månaden. Vi har varit på semester i Egypten och hade en lugn och skön vecka i avkopplingenstecken. Hade dock önskat något varmare väder, även om solstolen intogs varje dag så hade jag gärna svettats lite mer. Vi har firat den första julen utan vår älskade Linda, julaftonsdagen började med att vi hälsade på vid graven och tände ljus sedan var det att utbyta det sorgsna för att fira julen hos Smilla och Anders på Åvägen. Får nog säga att vi klarade det bra utifrån omständigheterna och Smilla var på topp inför julklappsöppnande och allt. Därefter följde vi med mor och far hem för att umgås även under kvällen. Juldagen spenderades med lite isfiske och korvgrillning på Åsunden. Riktigt mysigt men också riktigt kallt. I mellandagarna så blev det fix och planering inför Nyårsafton hemma hos oss. Det blev riktigt lyckat med långbord i uterummet (ja, det gick bra trots kylan som varit. Mycket levande ljus, element och eld i kaminen hela dagen). Det märks att vi börjar bli "vuxna" med mindre alkohol och 6 barn på plats. Vilket var väldigt skönt och innebar mindre städ och fix på nyårsdagen :) Ett par sovöver med sina två småttingar och på nyårsdagen tog vi en frisk promenad innan de begav sig hemåt.

Som jag skrev tidigare så har jul och även nyår gått bra, jag tycker egentligen inte att denna tiden varit något jobbigare än någon annan tid för alla dagar är jobbiga och jag bär det med mig inombords hela tiden, måndag som tisdag, veckodag som helg, högtider som semester. Det finns där och det känns hela tiden.

Efter vår resa och julen så hade vi ytterligare en veckas ledigt för att börja jobba måndagen efter nyår.Kan inte direkt påstå att jag var särskilt sugen på att gå tillbaka till jobbet igen. Det har varit så skönt och välbehövligt med lite ledighet och jag hade gärna kunnat stanna hemma i någon vecka till, trots att jag har världens roligaste jobb hade jag lite jobb-ångest. Jag vet att våren kommer innebära mycket jobb och slit men det är bara att suga tag i det och se framemot de roligheter som börjar planeras inför våren bla till Sälen till hjärtats föräldrar, med mor och far i släpptåg (rolig att de vill följa med och kommer iväg lite), Vemdalen för skidåkning med hjärtats vänner och förhoppningsvis också Skottland en sväng med far. Han vill gärna dit och jag glädjer mig åt att följa med och att vi kan börja planera detta tillsammans. Det gör hans dagar lättare (tror jag). Sen hoppas jag givetvis också på att det händer en del oplanerade och spontana roligheter under våren och resten av året.

Jag har inte avgett något nyårslöfte för 2011 utan skall försöka fokusera på att klara av vårt första år utan Linda, försöka må så väl jag bara kan och ta hand om mig själv och mina nära.Jag hoppas att mina nära och kära skall få ett fint 2011 med i kärlekens och lyckans tecken!

Jag ser trots allt framemot detta nya år och få lämna det värsta året i historien (för min del) bakom mig!