Denna dagen...

...Vill jag tillägna min ungdomskärlek Oliver (man är väl ungdom när man är 18 år och fortfarande ganska vilsen) som gick bort hastigt 2002-01-09. En stor sorg i mitt liv som finns med mig ofta än idag.

Jag skall börja från början, när jag var yngre och växte upp så drömde jag ofta om min livskärlek som var mörkhårig med brunaögon och hade ett gott liv. Kanske lite ytligt men jag tyckte, och tycker fortfarande, att det är en väldigt vacker kombination med mörkhåriga och bruna ögon. Jag och mina 4 goa vänner skulle göra vårt livs första och mest spännande resa tillsammans, det var sommaren -96, och det blev en bussresa till Loret de Mar. En fin kust stad som skulle erbjuda gott väder och ett rikt partyliv. Bussresan var lång, 24 timmar, och det lägenhetshotell vi skulle bo på var väl inte det bästa heller. Den härliga poolen på alla bilder från resetidningarna,var inte ens fylld med vatten. En besvikelse men vad fasen vi skulle ju inte ligga vid poolen ändå :) Här skulle röjas, även om vi var 5 ganska så ordningsamma tjejer. Jag sprang på Oliver någon av de första dagarna på det disco som vi sedan hamnade på var eviga kväll. Det var så bra. Han var det snyggaste jag hade sett och även en utav de trevligaste jag någonsin träffats. Dessutom väldigt allmänbildad och smart, vilket visade sig igenom åren. Vi bestämde att träffas vid en katedral i city den kommande dagen. Jag var så nervös och det pirrade i hela kroppen. Jag minns det än idag.... Han dök upp som lovat och var fortfarande lika vacker som kvällen innan. Prinsen i mitt liv, kändes det som då. Oliver är född i Holland och hans mor var spansk vilket hade gett honom de vackraste bruna ögonen jag någonsin sett. Vi träffades de kommande dagarna, på stranden och på kvällarna. Vi var "in love".Det enda tråkiga var att Oliver skulle åka vidare innan vi åkte hem. Vi bytte adresser och tog avsked. Då trodde jag att det skulle vara allra sista gången vi sågs, inte kunde denna vackra skapelse vilja träffa lilla mig igen. Jag minns att jag storgråtande kastade mig på sängen, när jag kom tillbaka till hotellet, efter vårt avsked. Oliver hade lovat att skriva brev till mig (som man gjorde på den tiden då Internet inte var så stort). Men som alltid har jag svårt att tro på folk och jag tvekade på att det verkligen var så..... De sista dagarna var bra men inte som de dagar som jag fick med Oliver.

Väl hemma efter denna veckan så gick det några dagar innan det första brevet damp ner och det var nervösa dagar innan jag fick detta brev. De kommande halvåret och åren skrev vi flera brev i veckan och varje brev var min lycka (efter ett tag så blev detta med mail större och Oliver startade en hotmail adress till mig. Som jag har kvar än idag). Efter ett halvår så sågs vi för första gången igen, jag fick inte åka iväg och träffa honom ensam så min älskade stora syster (+kille) ställde upp att följa med mig till Danmark där vi hade bestämt att ses. Halvvägs ungefär. Oliver kom inte heller själv utan tog med sig sina föräldrar. Det var några underbara dagar i Köpenhamn och kärleken till Oliver växte sig allt starkare. Vi fortsatte vårt brevskrivande och till nästkommande vår hälsa jag på Oliver i Holland. Det blev några turer fram och tillbaka, jag hälsade på honom och han mig i Sverige innan vi bestämde att försöka lite mer på allvar. Vi bestämde att jag skulle flytta ner till Holland ett tag och var au-pair i en Holländsk familj som pratade svenska till viss del då de älskade Sverige och ofta reste hit. I efterhand vet jag att det här med au-pair inte var min grej, barn var inte min grej helt enkelt. Jag var inte mogen för det även om jag och Oliver ofta drömde och pratade om familj och barn,trots vår ungdom kändes det så rätt. Oliver tog med mig på många trevlig resor och det finns minnen i massor från vår tid tillsammans. Hur som helst så blev livet inte så bra där nere, jag älskade Oliver över allt annat men kände mig ensam och saknade min familj enormt. Jag satt ensam mitt i skogen med en familj som jag inte kände och barn som jag inte ens kunde kommunicera med.. Efter ca 8 månader så blev det att jag åkte hem för att inte komma tillbaka. Jag trodde då att jag aldrig mer skulle se Oliver och att det var slutet på vår relation. Jag minns alla tårar den sista kvällen tillsammans och jag minns alla tårar på flygplatsen. Men det blev inte så, vi fortsatte att träffas, Oliver började prata om att flytta till Sverige och mig. Jag vet än idag inte om han menade det från hjärtat. Hur som helst så avslutades vår relation efter ca 3 år tillsammans, även om jag innerst inne hade massor av känslor kvar för honom så fick det bli så. Vi bröt dock aldrig kontakten helt utan pratades vid titt som tätt och mailade. Jag tror inte heller att Olivers känslor för mig helt dog ut, trots att vi båda träffade andra så fanns vi där för varandra på något underligt sätt...

Jag minns vårt sista samtal, jag visst inte då att det skulle bli det sista, det var nyårsafton 2001 och jag kan fortfarande höra hans röst. Oliver ringde för att önska mig ett Gott Nytt år och vi pratade om att han skulle komma till Sverige till våren för att hälsa på. Jag fick ett mail någon dag senare som jag aldrig han besvara. Jag var vid det tillfället lite nere över en relation som avslutats. Jag har genom åren alltid ångrat att jag inte svarade på hans mail snabbare....

I slutet av januari så ringde min mamma mig och undrade var jag var, hon skulle komma in och hälsa på... Hon vill att jag skulle gå hem. Jag var på väg till min syster och Anders, jag hade kommit till Bergsäter. Hon brukar aldrig komma in på spontanbesök och något sa mig att det hänt något allvarligt. De hade fått ett brev med posten, det var Olivers begravningskort.... Oliver hade gått bort efter att ha ramlat i dusch och drunknat. Detta hände den 7 jan, de fick igång hjärtat men hjärnan hade varit utan syre för länge och respiratorn stängdes av den 9 jan 2009. Ett hårt slag i magen och följande dagar, veckor och år var fyllda av tårar och en känsla av "detta kan inte vara sant". Han hade och har fortfarande en speciell plats i mitt hjärta.

Olivers föräldrar hade försökt nå mig men inte lyckats på de telnr som de hade (eller så hade de helt enkelt slagit fel) så de skickade mig detta kort. Jag har under alla år önskat att jag fått chansen att gå på Olivers begravning men jag är ändå tacksam över att hans föräldrar kontaktade mig så att jag slapp gå undrande livet igenom....

Oliver var och är fortfarande speciell för mig och det var tufft att gå igenom de första åren. Jag hade ingen direkt att tala med om Oliver och jag bar mycket av sorgen inom mig med många tankar och funderingar. Detta var då den största sorgen i mitt liv och den följer mig än i dag. Jag tänker ofta på Oliver och jag hoppas att han har det bra och finns med mig och alla som älskar honom. Men med sorgen över min syster så har sorgen över Oliver fått andra propotioner.

Denna sorg går INTE att jämföra med sorgen över min förlorade syster. De sista dagarna har varit väldigt jobbiga och tårarna kan börja rinna för minsta lilla tanke.Det började i onsdags när vi var hemma hos mor och far. Jag såg ett foto där Linda var på en bild som en ung tjej till vänster i ramen och två bilder på Smilla i mitten och sedan en bild på en ung Frida till höger. En kniv gick genom hjärtat. Tårarna har trillat till musik som jag hört, när jag bett Patrik att slänga den äpplesaft som syster gjorde när hon var i livet och som nu legat i vår kyl sedan i somras (vi tog den från Lindas frys när vi tömde den). Jag har inte hjärta att slänga något hon gjort och jag hade inte heller kraft att dricka den, så den blev liggande där i sin flaska (nu ser den inte drick vänlig ut). Men jag kan inte göra mig av med den. Jag saknar min syster så enormt och det är grymt att behöva leva utan henne i livet, att aldrig mer få träffa henne känns för jävligt. Känns så fel att jag/ vi skall ta hand om en grav som tillhör Linda och att det from 2010 alltid kommer att vara så. Min älskade syster finns inte mer och det känns grymt, när jag gråter känns det som hjärtat skall sprängas i 1000 bitar och som hela jag skakar inombords. Varför blev det så här syster, varför?

En sorg går inte att likna eller jämför med någon annan, men att mista en familjemedlem av samma blodsband måste vara det värsta som finns. Sorgen till Linda är den största som finns och sorgen till min ungdomskärlek Oliver är en annan. Men en sak som är säker, det är att jag saknar er båda och livet blir sig inte detsamma utan er. Jag hoppas att ni båda två har det bra och att ni funnit ro i Änglastaden. Vi andra får kämpa på här nere tills den dagen då vi får träffas igen.

Jag sänder också alla mina tankar till Olivers föräldrar denna dagen som förlorad sin enda och högt älskade son idag för 9 år sedan. All min kärlek till Er!