Då var huset...

...Tömt i stortsett och det gick hyfsat smidigt allt. Vi träffades i huset jag, Patrik, mor och far, Anders med far, i huset igår och gjorde klart det sista i princip. Kastade det "överblivna" (som vi inte tror Smillsen vill ha i framtiden och det som ingen har plats för), tog hem möblemanget, kastade kläder (som jag varit tvungen att välja bort pga plats och storlek),skruvade ner alla lampor, hyllor och div, tömde garage samt klippte gräs. Far höll på att få ett bryt i början när vi skulle kasta vissa saker och i frågasatte vem som bestämde det... Ja, vem bestämmer det... Ingen egentligen, men ingen har plats. Han insåg det ganska snabbt, när jag sa till honom att de får ta hem dessa grejor då. Och ja, bryt det fick vi nog var och en under dagens gång men vi alla bet ihop. Bara att klara av och inte vidare fundera på vad det var vi egentligen gjorde. Men det var sorgligt.... Det allra jobbigaste var att lämna, till bättre behövande, kläderna som jag "valt bort". Jag kunde inte... Patrik fick lämna det. Jag ville hålla kvar det, jag ville lukta och ville inte lämna det men... Man kan inte behålla allt det går inte, har hjärtisen fått mig att inse. Det var en lång dag och när vi var klara vid halv åtta så var det Smilla som gällde. En glad belöning iaf! Det blev tacos-mys för hela slanten och vi alla somnade trötta och nöjda runt 23-tiden för att få första besöket av Smillsen vid 4-tiden- Jag kan inte sova. Shit, vilken lång morgon det kunde blivit om Smillsen inte hade somnat om men med min närhet i sin säng gick det bra. Hon somnade gott med lite kli i nacken, för mig var det lite tuffare... Så är att ha barn antar jag:) Dagen har spenderas hos mor och far med Smillsen samt en sväng på Knallerian, där Smillsen fick välja 1 klädesplagg i vilken butik hon ville. Hon börjar bli väldigt medveten och läser tidningen Julia där hon tittar på kläder, vilken butik det kommer från,smink, naglack etc. Efter denna tidning verkar hur som helst Lindex vara en favvo. Få se hur länge det håller i sig. Det skumma är, att de gånger som Smilla är med oss, så känner jag mig emellanåt precis som min syster, saker jag tänker, saker jag säger och hur jag beter mig, ansiktsuttryck, ALLT. Tanken far emellanåt åt att- Shit detta är Linda, detta är min syster upp i dagen. När jag tänker efter så händer det faktiskt även när Smillsen inte är här att jag får den känslan. Hur som helst, vid 17-tiden kom pappa Anders och jag och Patrik satte sedan igång med att ändra om vårt hem för att göra plats åt Lindas grejor. Helt om ändrat, inte som vi tänkt från början, men bra blev det iaf. Linda finns med oss i vårt hem och kommer så alltid att göra....

En tuff helg, jag är glad att vi fortfarande har semester, och det är skönt att det mesta med huset är klart om än vemodigt. Jag kommer dock att ta en dag, då jag ensam åker ut till huset, för att en sista gång minnas och vara lite extra nära sen blir det aldrig mer... Aldrig mer, att se platsen, att minnas just där. Jag minns det som det var igår, den där fösta dagen efter att allt hade hänt. Den där gången då stolen stod vid spisen med hennes rosa kofta hängande, disk på diskbänken, datorn stod på, där den alltid brukar stå på och min syster var fortfarande inloggad på tex facebook, lappar som hon hade skrivit låg bredvid datorn, lamporna som hon senast hade tänt lyste, stereon med den skiva som hon lyssnat på sista gången var på och många många mer jobbiga minnen.Det var som det var igår och så kommer det alltid att vara- Jag saknar dig älskade syster och jag undrar fortfarande vad det var som hände egentligen?