Torsdag...

Och jag är hemma. Sitter i sängen just nu och borde ta tag i mig själv och börja städa. Men ibland är motivationen nollställd för dessa tråkiga måsten. Sen så är det så himla skönt när det är gjort! Har varit iväg på ett kundmöte i morse, ätit lunch med Patrik på stan och nu är jag alltså hemma. Underbart skönt,om det inte vore för en sak på jobbet som strulat och som jag inte vet hur jag skall lösa då säljaren är på begravning idag.....Håller tummarna hårt för att det löser sig.

I morgon är det underbara fredag igen. Har kommit att längta mer och mer efter helgerna den sista perioden. Undrar varför egentligen då jag fortfarande har världens roligaste jobb.Jag längtar inte efter helgerna för att vi har en massa roligt inplanerat utan det måste vara den lugna egen-tiden då jag inte måste hålla skenet upp utan bara kan vara. Jag önskar det var helg för jämnan men det är jag väl inte ensam om antar jag :)

I morgon blir det lite avslutningsfest för en kollega på Borås kontoret som har slutat och börjat jobba på bank istället. Det kommer bli en trevlig och lyckad tillställning, det är jag säker på, med god mat och många skratt. Lördagen blir väl desto lugnare och söndagen så borde vi kanske hälsa på mor och far en sväng. Patrik håller fortfarande på och fixar i garagebyggnaden men nu sjunger det på sista värsen, lite klinker kvar att lägga i förrådet och sedan är det klart. Han är så duktig så, jobbar på flitigt med allt han kan komma på. Han är duktig på det mesta och är det något han inte kan så tar han reda på hur man gör och sedan vågar han testa. Han är också väldigt noggrann så för det mesta blir det bra. Han är duktig utan honom hade jag aldrig fixat det här med hus. Sedan så är han ju även mitt stora stödd, min trygghet och min framtid.Tack för att du finns hos mig!

Dagarna går sakta framåt och som jag skrev häromdagen så försöker jag att inte tänka så mycket. Det är så mycket från min älskade systers liv som redan är avslutat och lämnat. Men det finns vissa saker som är svåra att ta steget till att ta bort ex min älskade systers Facebook sida, men det hugger till varje gång man besöker den....Varje gång man ser bilden på henne och inser att hon inte längre finns. Att avsluta och ta bort även hennes profil är som att radera ut hennes liv och saker som hon har påbörjat. För varje sak som avslutas så kommer hon än längre bort ifrån oss och livet. Jag vill inte det,jag vill ha henne så nära som möjligt samtidigt som det är smärtsamt... Var inne och besökte hennes sida nyligen, hon hade fått lite Farmville förfrågningar, jag vet inte hur Farmville fungerar eller riktigt vad man gör mer än att hand om sin "gård". Linda var ett stort fan av det men jag antar att hennes gård står och förfaller nu.... Sorgligt men sant även det!

Det är fortfarande så ofattbart och overkligt att jag inte kan förstå riktigt att det är sant. Att jag aldrig mer kommer att få träffa min älskade syster. Men så är det... Jag saknar henne otroligt och det är många gånger jag önskar jag kunde ringa till syster för att prata lite, det finns gånger jag får sms som jag önskar att det är från min kära syster och att få vakna upp ur denna onda dröm.

Det värsta är att det inte är en ond dröm utan det är verkligheten som jag/vi måste kämpa vidare i.... Vi kommer aldrig mer att få träffas i detta livet. Det är smärtsamt!

Saknaden och sorgen till dig är evig och aldrig längre än en tanke bort.
Jag saknar dig min älskade stora syster!