Jag sänder en hälsning...

..till dig, du är den vackraste änglen för mig!

Några tankar från gårdagens visning...

Sitter här i en lägenhet och skall snart ha visning. Känner mig så trött på allt just nu. Känner att livet går mig emot och att det inte är roligt. När jag ser mig i spegeln eller på bild så ser jag att gnistan i mina ögon saknas, att jag har åldrats betydligt och att Frida inte är där på något sätt. Kanske inte så konstigt, att det känns som att livet går mig emot och att gnistan i mina ögon är på sparlåga, efter vad som hänt detta året. Men jag hoppas att livet kommer tillbaka till mig. Jag vet att inget kan bli som förrut igen men jag hoppas ändå på glädje och lycka i livet igen!

Nu när jag sitter här och skriver så kan jag nästan känna mig som min syster, få en känsla av att vara henne (konstig känsla). Kanske är den en förnimmelse, en hälsning från min älskade syster för att få känna hennes närvaro...

Jag kan fortfarande inte förstå att min älskade syster aldrig mer kommer tillbaka till livet och till oss. Att det snart är 10 månader sedan vi fick det fruktansvärda beskedet. Det känns fortfarande som om Linda vilken minut som helst kan öppna dörren och ropa- Nu är jag här!

Det känns som igår vi kramades en sista gång. Samtidigt känns det som en hel evighet sedan vi sist sågs....

Tiden den går men minnen kommer alltid att bestå- Jag saknar dig älskade syster!

Samma...

...känsla och olust idag. Önskar bara att fredagen var här, allting var avslutat inför julledigheterna och några dagar kvar till vår resa. Känns dock som att veckan kommer bli hur låååång som helst, som den aldrig kommer att ta slut.

Pratade med en god vän igår som precis fått sitt andra barn och allt var frid och fröjd där men när hon/någon frågor mig om Linda och hur det går med allt så brister det direkt och tårarna, gråten kommer utan att jag kan hejda det. Ofta säger jag att jag inte orkar prata om det för att jag inte vill gråta. Vet inte om det är dåligt eller bra. Till slut kanske det blir att ingen vågar fråga längre vilket i sig säkerligen kan bli ganska jobbigt. Många tror säkert att livet sakta men säkert börjar komma tillbaka. Men det är inte riktigt så. Livet kommer aldrig mer tillbaka på samma sätt. Livet kommer tillbaka men i en ny form och det kommer aldrig mer bli detsamma. Känns som jag kanske har lagt det åt sidan lite för mycket de sista veckorna, varit så fokuserad på jobbet att det nu blir än jobbigare när tiden infinner sig. Det hugger inombords, känns som det brister när jag åter tänker på att min älskade syster inte längre finns och att vi aldrig mer får träffas i detta liv. Kan inte förstå, vill inte förstå att verkligheten verkligen är så ond!

Jag går mot en tuff jul utan tvekan, våra föräldrar går mot en tuff jul och Smilla går emot sin första jul utan mamma...Så tragiskt och jag kan inte göra annat än att finnas där och se till att det blir så bra som möjligt.

Varför finns du inte längre här med oss älskade syster, varför?

Då var...

...Andra advent avklarad och det närmar sig jul med stormsteg. Något skrämmande detta år, orolig för alla tankar och känslor.

Den gågna helgen har varit helt ok. Hade avskedsfest i fredags för en kollega som skall vara tjänstledig under ett års tid för att prova lyckan på Filippinerna Modigt och spännande! Hade ingen lust alls för detta idag då det känns som att det har varit mycket kvällsaktiviteter det sista på jobbet med avtackningsfester, budgetmöten och ringstugor. Men jag kom väl i gång för eller senare och hade en trevlig kväll. Något slitnare på lördagen. Det var tur att mormors 80-års firande inte var innan femtiden :) Kalaset för mormor var trevligt och det var roligt att vara samlade allihopa igen. Även Smillsen med far var med, vilket jag hoppas och tror att mormor tyckte var jätte roligt och även vi andra. Smillsen stimmade och stojjade. Hon lättar alltid upp våra sinnen med sitt härliga skratt och busiga blick.
Det var inte bara mormor som fick presenter utan jag fick också en vacker gåva från Görans fru Ingela. Ett jätte fint armband med texten- Guardian Angel, I believe in angels, the kind heaven sends. I´m surrounded by angelse, but I call them my friends. Det var inte utan att jag kände tårarna krypa innanför ögonlocken. Tack Ingela!

Söndagen sprang på i vanligt takt. Var ute en sväng på lager 157 och åt lunch hos mor och far. Har insett att söndagskvällarna inte kommit att bli så mycket värre än andra kvällar äntligen, efter att ha genom lidit en si så där 40 stycken söndagskvällar så är de inte värre än andra kvällar längre, vilket är skönt.När detta slog mig igår kväll så funderade jag vidare på om jag skall behöva genomlida en si så där 40 år innan den värsta sorgen och saknaden släppt.Kanske är det så, kanske inte. Det är bara framtiden som kan utvisa detta. Jag har många gånger också tänkt att jag skulle vilja tala med polisen än en gång, men vet inte om det hjälper eller om det stjälper mig. Det kanske bara river upp, men det finns fortfarande frågor som jag skulle vilja ha deras svar på. Kanske en dag längre fram är jag stark nog att göra detta eller kanske har jag då insett att det ändå inte kommer att hjälpa mig. Hade tänk innan jul men... Just nu känns det som att skjuta det på framtiden är det bästa. Men det finns ju fortfarande så oändligt mycket som jag funderar på!

Och med mina tankar så sitter jag här, på jobbet, med den där inte-sugen-på-något känslan.... Vill helst bara vara och längtar absolut mest efter att få sitta på flyget på väg till Egypten (nästa vecka), trots haj-attacker och annat där nere. Efter den senaste nyheten att en Tysk kvinna bitits ihjäl av en haj igår så tänker jag knappast sätta min fot i havet. Det får bli polen för oss helt klart.

Men ja, å andra sidan, händer det mig något, så är jag inte längre rädd för att dö.Kanske får jag den dagen träffa min älskade syster igen, återförenande för alltid!

Tid för....

..Tankar... Både på gott och ont. Som jag skrivit tidigare så har jag en betydligt lugnare vecka som pågår och det är skönt samtidigt som det ger mig mer tid att tänka och känna. Vilket är jobbigt men säkerligen behövligt. Hade möte med en bank i Kinna idag, ett övertagande av ett hus, och det var inte utan många tankar jag körde vägen ner till Kinna igen, tog av på samma fart som som vi alltid gjort när vi besökt Linda. När mötet var avklarat så körde jag förbi Lindas paradis för att se vad som hänt och se platsen igen. Det var så vackert där nu med snö på tomt och tak, det såg ut som de eldade i en utav de 3 kakelugnarna och.... Ja, det är numera någon annans hem. På vägen tillbaka till Bollebygd så stannade jag på kyrkogården för att tända ett ljus hos syster. Det är en vacker dag och det var väldigt vackert på kyrkogården, vit beklädd mark, snö/frost på träden, blå himmel och strålande sol. Det gjorde ont att syster missar även denna vackra dag. OM syster finns med oss, så undrar jag om hon ångrar sig och om hon inte finns med oss så finns det inget mer kvar av min älskade syster. Det finns ingen som vet, jag önskar så att det fanns någon som kunde berätta för mig att DET finns ett liv bortom detta.
Hur som helst så var det väldigt vackert på kyrkogården idag men ensamt (Jag känner mig halv utan min syster som alltid funnits där). Det ligger endast en liten hage, en vacker å emellan Lindas grav och Smillas hem. Man ser huset från Lindas viloplats och Linda kan vaka över Smilla ständigt och Smilla kan stå i sitt fönster och vinka till mamma.

Väl tillbaka på kontoret så är lusten noll och hade mest av allt önskat mig en dag i hemmets lugna vrå. Kanske med mor och far. Känns som det var länge sedan vi sågs mer än en snabbis nu, då det varit så otroligt mycket jobb det sista och vi har varit iväg någon helg. Då blir det tyvärr lite längre mellan gångerna.Om inte innan så kommer vi hur som helst träffas i helgen....

Japp, man kanske borde ta tag i det sista förberedelserna inför kvällens kontraksskrivning. Därefter bär det hemåt....