Samma...

...känsla och olust idag. Önskar bara att fredagen var här, allting var avslutat inför julledigheterna och några dagar kvar till vår resa. Känns dock som att veckan kommer bli hur låååång som helst, som den aldrig kommer att ta slut.

Pratade med en god vän igår som precis fått sitt andra barn och allt var frid och fröjd där men när hon/någon frågor mig om Linda och hur det går med allt så brister det direkt och tårarna, gråten kommer utan att jag kan hejda det. Ofta säger jag att jag inte orkar prata om det för att jag inte vill gråta. Vet inte om det är dåligt eller bra. Till slut kanske det blir att ingen vågar fråga längre vilket i sig säkerligen kan bli ganska jobbigt. Många tror säkert att livet sakta men säkert börjar komma tillbaka. Men det är inte riktigt så. Livet kommer aldrig mer tillbaka på samma sätt. Livet kommer tillbaka men i en ny form och det kommer aldrig mer bli detsamma. Känns som jag kanske har lagt det åt sidan lite för mycket de sista veckorna, varit så fokuserad på jobbet att det nu blir än jobbigare när tiden infinner sig. Det hugger inombords, känns som det brister när jag åter tänker på att min älskade syster inte längre finns och att vi aldrig mer får träffas i detta liv. Kan inte förstå, vill inte förstå att verkligheten verkligen är så ond!

Jag går mot en tuff jul utan tvekan, våra föräldrar går mot en tuff jul och Smilla går emot sin första jul utan mamma...Så tragiskt och jag kan inte göra annat än att finnas där och se till att det blir så bra som möjligt.

Varför finns du inte längre här med oss älskade syster, varför?