Sitter här i en lägenhet och skall snart ha visning. Känner mig så trött på allt just nu. Känner att livet går mig emot och att det inte är roligt. När jag ser mig i spegeln eller på bild så ser jag att gnistan i mina ögon saknas, att jag har åldrats betydligt och att Frida inte är där på något sätt. Kanske inte så konstigt, att det känns som att livet går mig emot och att gnistan i mina ögon är på sparlåga, efter vad som hänt detta året. Men jag hoppas att livet kommer tillbaka till mig. Jag vet att inget kan bli som förrut igen men jag hoppas ändå på glädje och lycka i livet igen!
Nu när jag sitter här och skriver så kan jag nästan känna mig som min syster, få en känsla av att vara henne (konstig känsla). Kanske är den en förnimmelse, en hälsning från min älskade syster för att få känna hennes närvaro...
Jag kan fortfarande inte förstå att min älskade syster aldrig mer kommer tillbaka till livet och till oss. Att det snart är 10 månader sedan vi fick det fruktansvärda beskedet. Det känns fortfarande som om Linda vilken minut som helst kan öppna dörren och ropa- Nu är jag här!
Det känns som igår vi kramades en sista gång. Samtidigt känns det som en hel evighet sedan vi sist sågs....
Tiden den går men minnen kommer alltid att bestå- Jag saknar dig älskade syster!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar