Måndag igen...

Japp då sitter man på sitt kontor igen och det är ganska så lugnt. Lugnare än vad jag önskar att det var. Har inte gjort mycket vettigt på dagarna det sista men alltid haft något inbokat på kvällen vilket gjort att jag ändå varit tvungen att kämpa på dagarna ut.. Så även denna vecka. Kundmöte idag vid 17-tiden, extra visning därefter vid 19-tiden, inbokad visning imorgon kl 17.00, extra visning därefter på ett annat hus, visning onsdag 17.00 och visning torsdag 17.00. Drygt. Omvisningar på allt, förutom visningen på onsdag som är en ny lägenhet som kommit in. Kämpar också på med ett annat litet hus där vi nu fått utgångpris, en ytterligare som är intresserade men verkar vara onåbar idag. Kan det bero på ett plötsligt ointresse kanske? Ändock bra att jag haft det lite lugnare den sista veckan, då jag har haft en affär som varit mycket tidskrävande, från kontraktskrivning till besikningsvillkorets utgång, idag kl 12.00. Bindande avtal äntligen och parterna är nöjd. Har dock inte varit med om så här "jobbiga" köpare tidigare. Lite oroligt allt och kanske inte helt rätt köpare, tyvärr. Men det är inte lätt att förutspå allt.

Imorgon vankas möte med cheferna, efter min och min kära arbetskollegas diskussioner i förra veckan (eller var det veckan dessförinnan). De har ett personligtmöte i fredag och imorgon är det min tur. Frågade min kollega lite smått idag hur det gått och jo det hade väl gått bra men hon förde snabbt bort samtalsämnet och det märktes tydligt att hon inte ville pratat om det. Så vi får se vad morgondagen har att erbjuda. Är det alldeles för j-ligt så får jag väl tacka för mig och gå hem.... Jag är oerhört trött på att en viss person inte är motiverad till att arbeta mer än nödvändigt och inte kommer bidra mycket med att jobba på för större marknadsandelar/bibehålla det vi har. Detta kommer jag nog vara tydlig med imorgon, om jag vågar :) Ogillar starkt dessa disussioner och känner mig alltid i underläge direkt. Taskig på kommunikation och att lägga fram saker och ting på en "snyggt sätt".Något jag önskar att jag var 1000 gånger bättre på. Kanske vore bra med en kurs i detta?

Annars så har de tre senaste dagarna varit helt ok. Träffade en kär vän igår som kom på besök, fikade och tog en promenad. Hon hade också med sig en present (en vacker ljuslykta, en fin ängel och en lite hälsobok).Jätte fin tanke och jag blir så rörd när jag får saker numera. Tack Sandra för att du kom på besök med kort varsel, bara så du vet så är du en underbar, varm människa med ett fantastiskt stort hjärta med förmåga att känna empati (vilket inte alla har).

Har haft lite mer energi och lust i kroppen och jag håller tummarna för att det håller i sig några dagar till innan svackan och lusten tryter. Jag försöker att inte tänka allt för mycket, ibland lättare än andra stunder, och då går det hyfsat ok. De stunder då jag kan leva som att det inte hänt och "låtsas" att livet är som vanligt är lättast.

Känslor kommer känslor går men sorgen i mitt hjärta kommer alltid bestå- Jag saknar dig.

Bara att inse....

... Att veckorna och dagarna är upp och ner. Det kommer bättre och det kommer sämre dagar. Kommer förmodligen vara så föralltid, men de sämre dagarna kommer förhoppningvis mer sällan framöver. Veckan har varit precis som alla andra veckor,upp och ner med humör-och sinnesstämningar. Helgen har dock känts hyffsat ok. vilket är skönt. Patrik har åkt upp till Karlstad för att hjälpa sin lillebror med renoveringar i deras nya hem så jag har fått klara mig på egen hand. Fredagen var väldigt lugnt, städade och röjde i huset. Igår var mor och far här med en höstpresent, en symaskin. Har länge funderat på att skaffa en men det har inte riktigt blivit av. Men nu kan jag lära mig att sy igen :) Därefter åkte jag ut till dem för lite lunch och sedan kantarelljakt med far i några timmar. Hittade en sisådär 20 liter denna gång så det tog några timmar att rensa även igår. Därefter åt vi lite tacos tillsammans,mor, far och jag. Stolen jämte far var tom och det var SÅ tydligt att du saknas oss. Den stolen skall inte vara tom!

Väl hemma igen tog jag mig en varm dusch och kröp sedan ner i ny bäddad säng. Sussade skönt. Är dock lite mörkrädd när jag är hemma själv, kan inte riktigt koppla av mörkret och vad som kan finnas där ute. Töntigt med sant. Idag inväntar jag en kär vän som skall komma över för lite fika och i eftermiddag har jag tänk att åka för att skaffa mig lite nya växter att plantera. Ja, det känns som jag har lite energi och ork nu under helgen. Skönt.

Var hos ett medium i torsdags och det hjälpte mig kanske inte direkt på vägen denna gången. Mediumet fick "bara" kontakt med en gammal dam som jag inte riktigt vet vem det är. Håller på med mina efterforskningar förtillfället för att se om det kan stämma. Fortfarande tveksam även om jag inte vill vara det. Jag vill så gärna att det skall finnas ett liv efter detta och att min syster fortfarande är med på min vandring. Jag vill så gärna få träffa min älskade syster igen. Jag vill att hon ska vara med oss och veta vad som händer i våra liv. Jag vill att hon skall få följa Smilla fast från "andra sidan" och jag vill att Smilla skall få känna att mamma är med henne vart hon än går. Min allra högsta önskan är att få känna dig nära igen!

Jag önskar och sluter mina ögon, sänder alla mina tankar till dig älskade syster.
Jag saknar dig idag precis som alla andra dagar.

Ligger i sängen...

...Och skall nog försöka sova bort lite av min tid. Skönt att kunna gråta när jag vill, skönt att kunna "bara vara" men samtidigt blir jag uttråkad på direkten- Jaha, vad skall man hitta på nu då. Inte van vid att vara hemma och bara vara med massa tid. Börjar genast funderar på vad jag skall kunna hitta på, något som jag verkligen gillar, som kan ge mig lite glädje i mitt liv igen och lite ny energi. Jobbet har verkligen tagit musten ur mig den sista veckan och tröttsamt med kollegor som låtsas vilja jobba men egentligen inte vill lyfta ett finger mer än nödvändigt. Orkar inte med tråkiga diskussioner och tjaffs. Orkar inte. Känns som jag skulle behöva lite tid för mig själv, i lugn och ro. Tid då jag slipper "spela teater", för det är faktiskt det man gör när man skall "låtsas" att man är på topp och vara trevlig mot allt och alla. Kanske inte orkar med det helt enkelt om jag skall ta mig vidare. Kanske bara behöver varva ner lite och ta hand om mig själv. Kan det vara så enkelt? Tror knappast det...Men det lär inte bli bättre av att bara "köra på" för då kommer allt skita sig för eller senare och det vill jag INTE. Så rädd för att hamna där, ensam, i en lägenhet, utan jobb och med noll lust för dagen (för det kan vara så det känns ibland-lösningen på allt, smita och fly från sina känslor och sedan köra gasen i botten för att livet skall bli ännu värre). Jag har fått känslan att vilja fly, från allt och alla, jag är rädd för den. Jag vet att jag inte klarar mig utan min stöttepelare. Han håller mig uppe, han håller mig kvar i verkligenhet, han får mig att gå upp varje dag, att försöka mitt bästa. Han får mig att leva vidare. Utan honom skulle jag vara körd. Kanske låter sjukt eller dumt men så är det förtillfället. Känns som att jag inte vet vad som hade hänt om jag inte hade haft hjärtat vid min sida.

Det är sorgen över dig älskade syster och det är sorgen över att se hur mor och far mår som tär. Det är jobbigt att se hur de har åldrats och det är jobbigt att de aldrig orkar direkt prata med mig om hur JAG mår. De orkar inte ge mig den kärleken som jag så väl hade behövt (även om jag vet att de älskar dig och mig över allt annat)och jag vill inte belasta dem med mina känslor. De klarar inte det, de klarar inte att höra hur tungt det känns med allt. Det är bara att inse, jag får försöka mitt bästa med att vara stark.

Har funderat på namnet på denna blogg- Att kunna leva igen. Den känns ibland inte så rätt, utan bloggen skulle kanske snarare benämnts- Att lära sig leva med sorgen. Det är något som jag får lära mig men som jag ännu inte kan hantera särskilt bra.Men jag hoppas ju innerligt också att jag i framtiden kommer kunna leva igen och känna mig nöjd och lycklig över det livet erbjuder. Håller tummarna, hårt. Nä, nu orkar mina tankar inte tänka mer. Utan jag skall sluta mina blå och sluta oroa mig för ett tag... Natti, natti

Så jäkla...

..Trött på allting. Ingen lust för något, känns som jag skall börja grina för jämnan och kommer inte framåt. Känns som hela livet är en katastrof just nu och det är så mycket att bära. Orkar inte!

Orkar inte bry mig, utan det får gå som det går med rubb och stubb, känns det som. Jag hamnar där jag hamnar och inget kan jag göra åt det. Missnöjd med det mesta och ser ingen direkt glädje eller ljus någonstans. Vad fasen gör man då? Hur tar man sig vidare? Hur tar man sig ur det?

För visst fasen vill jag ta mig vidare, visst fasen vill jag tar mig ur det men jag vet inte hur. Jag vill hitta lyckan igen tillsammans med min stöttepelare. Jag vill hitta glädjen igen. Men vet inte vart jag skall börja.

Känns som mitt liv raseras sakta men säkert, undan för undan och jag vet inte vad jag skall göra åt det. Steg ett blir väl att boka en tid med hjärnskrynklan igen (fast att det är dyrt) och hoppas på att han kan hjälpa mig framåt.

Jag vill framåt men står still eller tar bakåt kliv.....

Livet är tufft (men imorgon kanske det är bättre igen)!

Helg-

Välkommen! Har haft en lugn dag, precis som övriga dagar, denna veckan. Det positiva med det idag, är att jag kunde lämna kontoret tidigt. Underbart faktiskt. Åkte in som vanligt till kontore i morse, pysslade lite med allt möjligt, var ute på ett kunde möte fram till 13-tiden och därefter bar det hemåt. Lite trött idag då det blev en senare kväll än vanligt igår. Var ute hos Jenny Odén i Äspered på lite tjejkväll. Det var otroligt mysigt och uppiggande att göra något "annat". Hade dock lite ångest inför träffen då jag inte har träffat dem sedan min syster lämnade oss, inte för att jag var orolig inför dumma frågor eller liknande utan snarare för att jag var orolig för hur jag själv skulle hantera det. Precis som med allt annat är "första gången" det jobbigaste och mest känslosammaste. Men jag får nog säga att det gick bra och vi pratade inte direkt om det under tiden som vi alla var samlade. När vi skulle gå, så gick jag upp till Jennys man Johan (guldsmeden som gjort de vackra korsen som vi har runt vår hals och som finns med Linda i sin urna), för att tacka för de fina korsen och att han gjorde dem och för att tala om att mor och far gillade dem. Det slutade med att jag var kvar i ett bra tag till och hade en fin prat stund med dem båda Jenny och Johan. De är otroligt varma och fina människor och jag uppskattade våran stund likväl som jag tror att de uppskattade (iaf Jenny som jag tror tänker/tänkt väldigt mycket på mig och som för ett antal årsenda också har träffat min syster en del). Det var skönt!

Dock lite tröttare idag så det är skönt att vara hemma tidigt. Blir nog en powernapp innan vår middag på Oliven ikväll. Är utbjudna av kunder till Patrik på fördrink hemma hos dem och sedan middag på Oliven. Det bästa av allt, är att de står för hela kalaset :) Skämt å sidor, det hade varit trevligt ändå att få träffa detta paret som är otroligt drivande människor med tusen hjärn i elden, massor av saker på gång och tjänar pengar som gräs.Intressanta att lyssna på och kanske kan man lära sig något också. Önskar emellanåt att man själv var en sådan drivande själ och som vågade satsa och tro på det man gör. Det blir en bra start på helgen och förmodligen en något segare startsträcka imorgon. Men det blir bra!

Nedåt...

... Men snart kanske uppåt igen, vem vet.

Ja livet är verkligen surt ibland, det suger mer eller mindre varje dag. Usch, jag är gnällig på allt och alla och orkar inte med problem. Egentligen är det inga större problem, det finns värre saker i livet och emellanåt kan man rycka åt saker och ting för att sedan falla tillbaka. Allt brukar ju ordna sig. Förrutom det här med att min syster inte längre finns, det kan aldrig ordna sig. Det är det värsta av allt att inse. Inse att jag måste lära mig att leva med det. Kan inte förstå,som brukligt, hur hon kunde välja att lämna oss. Hur hon kunde välja att ge oss denna smärta och sorg för att aldrig mer återkomma. Hon har förstört mitt liv och många andras liv också. Tack för den käftsmällen, vi föll pladask!
Ändå vet jag, innerst inne, att min älskade syster inte gjorde det för att skada oss,utan för att hon mådde så dåligt själv,trodde kanske att livet skulle bli bättre för alla utan henne och såg ingen väg ut ur mörkret. Hon såg förmodligen ingen glädje eller lycka i något och trodde nog aldrig att hon någonsin skulle få göra det igen. Stress, press, taskig sömn, sällan hemma, dåligt samvete över att vara en dålig mamma (som hon trodde)och massor av måsten och lite dubbelliv kan nog ta död på vem som helst, för eller senare. Jag vet att min älskade syster har hemlig hållit en del för mig. Jag anklagar mig själv för att jag inte tillbringade lite mer tid med henne, då hade jag förmodligen förstått eller hon kanske hade berättat. Jag får leva med det i resten av mitt liv... För inget kan ge mig min syster tillbaka. Jag saknar dig. Jag saknar att du inte längre finns här med oss. Jag saknar att aldrig med få ett sms eller ett litet samtal från dig. Jag saknar att aldrig få se ditt leende igen eller få höra din röst. Jag saknar att aldrig mer få se dig komma gående. Jag saknar dig och saknade gör så JÄVLA ont- MIN ÄLSKADE SYSTER!

Jag mer eller mindre sitter av dagarna förtillfället. Har en extra visning kl 17.00. Annars hade det blivit en tidig hemgång, vilket säkerligen hade varit lite uppiggande. Mina långtråkiga dagar gör så att jag även får möjlighet att gnälla över det. Jag vill ha mer och göra och jag vill slippa tänka. Hade det inte varit för min extra visning idag så hade jag förmodligen inte tagit mig till jobbet ens idag = tidig hemgång :) Kanske tur att jag har något inbokat så att jag kommer ut!

Efter visningen skall jag hem till en vän för att träffa fler vänner. Har bara träffat min barndomskompis Jenny, från detta tjejgänget, sedan min syster lämnade oss.Har inte träffat de övriga. Men det är lika bra att göra slag i saken nu efter 7 månader. Det skall bli mysigt att träffa dem om än lite jobbigt och möjligtvis lite känslosamt. Jag hoppas att vi pratar om så mycket annat som möjligt men jag förstår om övriga vill veta vad som egentligen hände den där kvällen den 14 februari 2010- Alla hjärtans dag som skulle komma att förändra mitt liv för alltid.

Om jag bara hade fått veta hur du mådde syster, om du bara hade gett mig chansen att få finnas för dig. Då kanske jag inte hade behövt vandra livets väg utan min syster, med ett stort tomrum i mitt hjärta.

Haft en förgrymat...

...Lång och not- händelserik vecka på jobbet. Tiden segar sig fram och bättre lär det inte bli. Min kära kollega, som efter semestern ville jobba lite mindre än de 80% som hon gjorde, har precis ändrat sig och vill nu börja jobba heltid igen. Vilket hon också har rätt till. Fattar inte riktigt vad hon håller på med då jag vet, efter att ha jobbat med henne nu i två är, att hon INTE är intresserad av att jobba mer. Men det är väl de "enkla" mötena hon vill åt. Hon vill jobba måndag tom torsdag och vara hemma på fredag och ändå skall vi ha lika budget. Jag vill jobba på lika villkor Varför skall en utav oss ha det bättre än den andra?
Hennes vilja att jobba heltid är så genomskinligt när man vet hur bekväm hon är och det är så...tråkigt...Jag vet att hon inte direkt kommer kämpa för att få in något ytterligare, ta marknadsandelar och kämpa för framtiden. Vilket också kommer göra det tufft för oss båda att klara oss här ute på denna lilla marknad. Dessutom är jag inte helt nöjd med att bara klara mig på det. Skall jag jobba kvällar och helger så vill jag också få något tillbaka dvs en ok lön. Annars vill jag inte offra hela mitt liv och fritid. Lite smått trött på att det alltid skall bli som hon vill ha det, att hon kan manipulera alla och få som hon vill och annars bli j-ligt grinig. Hon startade lite pajkastning idag och jag fick säga till henne att nu är vi på dagisnivå. Kanske dags att göra slag i saken och gå vidare. Önskar mig hur som helst en annan arbetskompis som kan tänka sig att satsa lite och inte bara vara nöjd. Jag vill inte lägga ner mer tid och energi ensam utan tycker att det är något som vi skall göra tillsamman, jag och min kollega,om vi båda skall jobba 100% och sälja lika mycket. Punkt slut (men fortsättning lär följa)....

Det kom snabbare än jag trodde att jag skulle behöva/orka ta tag i mitt liv på något sätt. Men känner att någon slags förändring är på väg. Det får väl bära eller brista!

Vill bara säga att jag idag känner mig som en j-la Bitter-fitta inombords och önskar att jag hade lite mer stake när det väl kom till krita. Att sitta här och skriva är så lätt men att lägga fram det (på ett snyggt och prydligt sätt) är mindre lätt.

Japp, lugnt även idag men visning ikväll vilket gör att jag inte direkt kan njuta av dagen med en tidig hemgång, tyvärr. Jag skall ta mig en ordentlig funderare ikväll med hjärtis och sedan får vi se vart det slutar. Det börjar närma sig helg igen och det är.... SKÖNT!

Morr....

... Lite smått uttråkad på jobbet och det är bara måndag. Önskar att det hade varit betydligt stressigare på dagarna eller att jag iaf "slapp" ha inbokade kvällar. Då hade jag kunnat gå hem nu. Har inte gjort något vettigt idag, har en fotografering kl 17.00 och sedan ett kontrakt kl 19.00. Vilket innebär en sen kväll fast att man har det så lugnt på dagen och större delen av veckans kvällar har jag jobb inplanerat. Jag borde defenitivt bli bättre på att vara hårdare vad gäller tider. Sitter mest här och väntar just nu på att tiden skall gå, har tittat igenom FB ett antal gånger, har läst aftonbladet var 10 min om i fall att något nytt har hänt etc. Jag vill inte ha det så här lugnt, får massa tid över att funderar på livet och allt möjligt. Jobbiga tankar. Livet känns ganska meningslöst på sätt och viss just nu.Känns som det behöver hända något roligt i mitt liv om jag inte skall få spader,något nytt, något som får mig framåt och som motiverar mig. Men vad skulle det kunna vara? Får väl helt enkelt ta och försöka lista ut det.... Tills dess får jag väl sitta här på mitt feta-arsle och dagdrömma :)

Söndag...

...Kväll och jag kan inte påstå att jag har söndagsångest även om jag gärna hade haft en veckas semester framför mig eller så. Måste villigt erkänna att jag har haft en ganska fin helg och mått helt ok. Försökt att inte tänka eller funderar utan leva här och nu, låtsat att livet är som det alltid tidigare har varit. Fungerar ganska bra emellanåt. I fred kom Patriks föräldrar på en blixt visit, de var på husvagnsmässan på Elmia i Jönköping och kom förbi här på kvällen. Tur att jag redan hade planerat för en fredags middag med kantareller som ingredienser. Annars hade Elisabeht blivit besviken. Skickade med dem några påsar med frysta kantareller hem också, vilket hon blev glad för. Hade en mysig kväll med föräldrarna Celind. Lörd firades med att kasta skräp på Boda återvinningstation, hämta gipsskivor och sedan vidare till Borås Arena, Elfsborg-Mjällby 2-0 och därefter vidare för en bit mat på Bubbels med Patrik, Mattias, Lotta och Agneta på jobbet. Hade en bra dag och en trevlig kväll. Tro det eller ej men Frida valde det lugna alternativet, att köra hem :) Har väl mer eller mindre insett att alkohol inte gör sorgen lättare och får en massa konstiga tankar när jag dricker så det får bli av en begränsad vara under en lång tid framöver...Dessutom väldigt skönt att vakna upp, pigg och fräsch idag.
Hade en mysig frukost med "homemaid" räkbaugetter, god juice och varsin tidning. Perfekt start på dagen och precis vad jag behövde en grå-trist-regning-dag som denna.
Därefter tillbringades några timmar med städ och fönsterputsning för att sedan bege oss för att fira far som fyller år imorgon. En del tankar i bilen på väg ut, lite ångest och vemod över att du saknas, min älskade syster.

Att fira far utan dig är inte detsamma, det är alltid du som fixat och donat och kommit med de på hittiga presenterna. Du har dessutom alltid vetat vad som gör vår älskade far glad. Haft liknande intressent vilket gett dig en bättre koll. Jag har ingen aning om fisk-jakt-hundar och allt vad det nu är. Mycket av dessa intressen har ni alltid hittat på tillsammans, du och far. Du och far har alltid haft en väldigt fin kontakt. Ni fungerade helt enkelt väldigt bra tillsammans, kanske för att ni oxå varit väldigt lika varandra till sätt och humör. Kanske gör det hans smärta ännu större än vår.... Det var liksom NI på något sätt. Jag vet att mor alltid har berättat, tidigare i mitt liv, att far lekt väldigt mycket med dig under din uppväxt och tog dig med ut på roligheter. Han var väldigt närvarande med dig. Medan mor tog hand om mig mer. Kanske är det, det som också avspeglat sig i våra relationer också längre fram i våra liv....

Hur som helst så var du saknad även idag. Jag tror att vi alla tänkte på dig lika mycket och saknade dig enormt. Förra året var du och Smilla med på fars firande. I år var det Smilla och Anders. Inte alls samma sak, även om det var roligt att de båda kom och att särskilt Smilla var med. Mycket viktigt tror jag även för far. Vi åt smörgåstårta, som vi alltid gör på kalas hos mor och far, fika, pratade och lekte kiosk med Smillsen. Hon är så härlig nu, så stor och så duktig. Det känns som hon växt bara sedan hon började tvåan. Jag hoppas att även du har märkt det och kan se din älskade lilla tjej. Jag hoppas att du är stolt!

Älskade och saknad för evigt- All min kärlek till dig i Änglastaden!

FREDAG och...

...Ljuvlig helg ligger framför mina fötter. Helt underbart (trots en visning på söndag)! I helgen blir det att åka och kasta det som Patrik har rivit ut från förrådet och köpa nya gipskivor för uppsättning (sedan blir det klinkers-läggning), match Elfsborg på lörd eftermiddagar och sedan lite middag med arbetskompisar, visning söndagförmiddag och firande av fars födelsedag på eftermiddagen.Han fyller år på månd den 13/9. Däremellan skulle jag vilja ut i skogen på kantarell-jakt. Men det kanske inte hinns med. Hade faktiskt inte förväntat mig någon visning på sönd då det är en bokad visningen och svalt intresse men en stackars jäkel förstörde det, förmodligen... *mutter*. Så är det!

Sitter och spånar lite på framtiden. Känner att mitt liv står ganska så stilla just nu. Har nått de drömmar och mål som jag tidigare satt upp i mitt liv och vill nu blicka framåt emot nya utmaningar. Men vet inte riktigt vad det kan vara, ännu. Känns som jag har uppnått det jag velat och har ett bra, stabilt liv, där jag egentligen inte kan önska mig något mer. Klart några millijoner hade underlättat men jag tror inte att de hade gjort mig lyckligare. Iaf inte just nu :)
Lycka är definitivt inte pengar utan att jag får ha mina nära och kära i livet, få pyssla med något som jag tycker om och att få ha hälsan in behåll.
Jag har insett förlängesedan att detta år -2010- inte blir ett år som går till historien som ett utav de bästa för mig och min familj. Utan jag får kanske vara nöjd med att klara mig igenom det och lite längre fram, när kraft och ork finns får jag försöka finna mina nya utmaningar. Jag hoppas och tror att de kommer till mig när jag är redo för det... Förmodligen skulle jag inte heller orka med några större förändringar just nu utan tror snarare att det kanske skulle knäcka mig. Tills dess att jag är redo, får jag försöka samla energi och kraft inför dagen och livet som jag/vi lever. Men jag ser framemot framtiden med spänning och håller tummarna för att den ser ljus ut. Efter mörker kommer ljuset!

Fy fasen...

...Rullade ner lite på min blogg och inser då vilken tung blogg man har.... Bara massa text och inte vilken text som helst utan tung, smärtsam och sorgensen text om ett liv efter att ha förlorat min syster. Upprepning efter upprepning, tårar efter tårar, nedstämdhet efter nedstämdhet och så vidare. Men, som skrivet i början så är den till för mina innersta tankar, känslor och ett försök till bearbetning. I framtiden hoppas jag kunna skriva lite mer positivt,om ljuset i mitt liv och min framtid, en text med glädje och lycka trots det svåra.... Jag ser framemot den tiden med längtan!

Hemma...

..Och en alldeles underbart lång kväll hemma. Vi var båda två hemma lite innan sex idag, gjorde lite soppa till middag (snabbt och lätt) och nu en massa fri tid innan man sluter sin små blå. Härligt. Jag är dock ganska så trött ändock och har intagit sängen med datorn i knät. Hjärtat tyckte jag var värde det och ja... jag är nog det :) Hjärtat däremot tog på sig arbetskläderna och gick ut för att måla vårt tak i förrådet en andra gång. Han är så duktig, så mycket ork i kroppen och tycker dessutom att det är roligt med huspyssel. När jag tänker efter så är han duktig på väldigt mycket vad gäller vardagliga ting så som hus, hem, mat, blommor, bilar, renoveringsfix etc. Framför allt är den enorma viljan en styrka (det är mer med hus än vad man någonsin kunnat tänka sig även om det också är enormt roligt. Eller så känns det bara som att det är så mycket för att vi sällan hinner med något på veckokvällar pga våra arbetstider som ofta sträcker sig fram till 20-21-tiden). Hur som helst så är hjärtisen en riktig klippa- i våt och torrt!

Tänk vad härligt det vore att komma hem varje dag runt femtiden, äta middag och klara med det vid halvsex-sex. Vilka långa kvällar och vad mycket man skulle hinna/orka med. Jag tror definitivt att det hade blivit en tättare kontakt med mina kära vänner. Just nu finns inte riktigt orken och energin och inte heller tiden. Även om jag hade lovat mig själv att försöka bli bättre på det, nu efter sommaren. Denna veckan har jag "bara" orkat med att njuta av att komma hem till hemmet lugna vrå. Men håller det i sig, att jag kommer hem tidigare på kvällarna oftare, ska jag defintivt ta tag i mitt liv vid sidan av jobbet. Lovar!

Att komma hem tidigare på kvällarna har dock både sina fördelar och nackdelar. Har haft en väldigt lugn vecka på jobbet (vilket kanske märks på mitt mer flitiga skrivande här) men det kommer också då märkas i lönekuveret. Det är ok så länge det inte håller i sig för länge och att det inte är för lugnt för då blir man genast orolig för framtiden... Jag har dock försökt att njuta, denna vecka, av min extra hemmatid och jag skall försöka att alltid njuta av det och inte oroa mig för framtiden. Många ska försöka och några lovar saker. The future will tell the rest....

Liksom igår så känns livet okej idag. Man får försöka att inte tänka och gräva ner sig i allt. Hade en liten svacka på jobbet igår när jag satt och läste på min systers facebookprofil och gick tillbaka till kvällen det hände och hennes inlägg den sista tiden... Usch... Ja.... Jag behöver inte skriva mer än att det var tungt och att det fortfarande är overkligt att förstå och ta in.

Jag ligger som sagt på sängen förtillfället, jag har en rosa luvtröja på mig som tillhörde min syster, den skänker fortfarande en doft av henne och hennes hem.Vart jag än tittar mig om i vårt hus så har jag fina minnen från min syster. Minnen som är vackra men som också har en stor sorg med sig. Sorgen över min älskade syster.

Precis som tidigare så SAKNAR jag dig idag också- Mitt hjärta är hos dig för alltid älskade du!

Lill-lördag och...

..Helgen börjar närma sig igen.Underbart!
Det har varit en fin vecka med mycket sol, blå himmel och ganska skön temperatur. En uppiggande faktor i vardagen helt klart. Min "lätthet" har hållit i sig och kroppen känns ganska ok förutom att jag är rysligt trött morgon och kväll. Blir inte mycket aktivitet dessa tider. Känner mig fortfarande något lättare i hjärta och sinne vilket jag är enormt tacksam över. Förra veckan var en rysare. Det lustiga är att när jag pratade med mor igår, om min tunga vecka, så sa hon att det var precis samma för dem. Underligt att vi har det samtidigt, är det något med våra energier och synkroniseringen mellan oss, på något sätt som når varandra utan att vi är tillsammans eller riktigt egentligt har vetskap om den andres "tunghet"? Kanske inte så underligt att mor och far är extra nere vissa perioder, samtidigt, då de lever tillsammans men att även jag är det, kan tyckas lite underligt enligt min mening. Precis som för mig så hade deras vecka en ljusare start. Underligt eller inte men jag hoppas att det håller i sig.

Jag har nu tagit mig mod och bokat tid med ett medium som jag tycker verkar vara duktig och jag ser framemot vår mediala sittning enormt. Jag vet inte om jag riktigt tror på livet efter döden men jag hoppas innerligt att hon kan ge mig något som hjälper mig framåt i livet, som lättar min sorg och som ger mig ett "bevis" från den andra sidan. Som får mig att lita på, att vi en gång i framtiden åter får träffas jag och du. Med ett litet bevis eller ett litet tecken så är jag säker på att livet kommer bli något lättare att leva...

Min önskan är ett litet tecken från dig älskade syster att du faktiskt finns med oss även om vi inte längre kan se och höra dig. För jag hoppas, jag hoppas att du är min alldeles egna lilla skyddsängel och att vi en dag får återförenas där själen aldrig dör och där lyckan är fullkomlig.All min kärlek till dig!

Ny vecka och nya...

...Tag, hoppas jag på :)Hade en tuff vecka förra veckan så denna veckan kan nog bara bli bättre. Fredag och lördag var inte bättre de, grät för allt och inget. Önskade mest av allt bara få försvinna för en stund.Grät nästan bara av att någon tittade på mig och ja, då är man nog inte helt i form tyvärr. I söndags lättade det lite i hjärta och själ vilket kändes otroligt skönt. Lite mer energi och en gnutta mer hopp.

Minns knappt vad helgen har bestått av mer än att jag varit ute hos Linda vid graven två gånger. I lördags var vi, jag och hjärtisen, där med lite fina blommor och igår var jag och mor ute för att plantera om. Våra fina rosa lisor hade frosten tagit....Redan (fjärde gången för året som det blir omplantering). Det är väldigt jobbigt när det inte är fint där, bara det får en att må dåligt. Jag vet inte om det är skam eller skuld eller vad det är man känner....Hur som helst så blev det fint med lite höstljung nu. Men det är tungt att vara där samtidigt som man vill vara nära. Att titta på sin systers gravsten och att min älskade systers namn står på den är underligt.- Linda Kihl 1973- 2010. Aldrig mer någonsin kommer jag att få träffa dig.

Den sorg och den smärta som min kropp känner varje dag det går bara inte att förstå. Det är så fruktansvärt att det går inte att sätta ord på det. Har man inte känt sorgen själv så vet man inte vad det är. Jag visste inte innan hur det här kändes, jag har aldrig kunnat förstå tidigare hur en svår sorg känns och kanske lär man sig något av allt. Jag hoppas att allt fortfarande har en mening. Jag hoppas att det här hände pga någon mening även om jag och ingen annan kan se denna mening nu. Jag hoppas att meningen lär mig någon och för något gott med sig i slutändan. Något som vi inte kan förstå just nu. Ett känt ordspråk är - Var sak som inte dödar härdar. Jag hoppas att detta härdar och ger mig en inre styrka som är starkare än allt annat.
Jag hoppas bli en starkar människa som finner tillit i mig själv och som litar på den styrka som finns inombords. Jag hoppas att detta gör mig till en starkare och bättre människa, hur ont det än gör... För ont gör det!

Tuff...

...Vecka som har segat sig fram saktare än tåget.Hade en väldigt taskig söndag som avslutades med knasigheter och en bättre start på veckan kunde jag fått. Helt slut på energi och lust. Haft övertagande av Lindas hus i veckan, idioter till köpare av hennes paradis och jag önskar att de aldrig hade fått köpa det. Linda hade inte velat ha ditt dessa knäppisar. Men vi kunde ju inte veta detta tidigare. Det har visat sig under resans gång nu efter att kontrakt var skrivit. Tur att Patrik var på tillträdet och Anders slapp vara med. Han hade inte kunnat stå emot deras sista krav utan förmodligen gett dem det de ville ha. Patrik var "stark" och vet ju också vad som gäller och inte gäller i fastighetsaffärer. De ville ha 10 000 kr i kompensation för två dörrar som stått i garaget och som de trodde ingick. Två sketna gamla dörrar från 1800-frost orkade de tjaffsa om och ville ha 10 000 kr i komp för! Ibland blir man inte klok på hur många idioter som vandrar i ett parskor. Patrik var benhård, tur det annars hade jag blivit än mer arg... Men det löste sig inte utan att mäklare tog med köparna ut och tydligen kom överens om att de skulle få 5 000 från hans arvode. Han sätt att lösa det på, för att behålla ett gott rykte i stan. Patrik och jag blev sura, när vi senare fick reda på detta via telefonkontakt. Hur kan man ge sådana puckon rätt när de har så fel?

Ja, ja ... Bara att bita ihop och släppa det. Jag hoppas att jag aldrig behöver se dem och att Linda skrämmer dem ordentligt i huset, för att de betedde sig så illa :)

En skiten sak att hänga upp sig på, jag har släppt det men det ger mig ändå inte någon lust eller välmående. Bara att inse att detta är en skit vecka och det lär komma fler av dem!

Jag saknar min älskade syster, jag saknar att aldrig mer få se henne, jag saknar att aldrig mer få krama henne eller att aldrig mer få en pratstund tillsammans. Jag saknar henne helt enkelt oerhört mycket.

En del säger att jag verkar stark trots allt men det är ingen som kan se eller känna hur jag verkligen mår inombords. Jag biter ihop och kämpar på men inom mig gråter jag varje dag, inom mig finns ingen lust eller ork för tillfället mer än till att ta mig igenom dagen. Ännu en skitdag men som jag tidigare skrivit så kommer det skitdagar tom skitveckor men det kommer också bättre dagar än andra. Jag hoppas att helgen kan ge mig lite ny energi och lust!

Välkommen underbara helg. Jag har längtat!