Nedåt...

... Men snart kanske uppåt igen, vem vet.

Ja livet är verkligen surt ibland, det suger mer eller mindre varje dag. Usch, jag är gnällig på allt och alla och orkar inte med problem. Egentligen är det inga större problem, det finns värre saker i livet och emellanåt kan man rycka åt saker och ting för att sedan falla tillbaka. Allt brukar ju ordna sig. Förrutom det här med att min syster inte längre finns, det kan aldrig ordna sig. Det är det värsta av allt att inse. Inse att jag måste lära mig att leva med det. Kan inte förstå,som brukligt, hur hon kunde välja att lämna oss. Hur hon kunde välja att ge oss denna smärta och sorg för att aldrig mer återkomma. Hon har förstört mitt liv och många andras liv också. Tack för den käftsmällen, vi föll pladask!
Ändå vet jag, innerst inne, att min älskade syster inte gjorde det för att skada oss,utan för att hon mådde så dåligt själv,trodde kanske att livet skulle bli bättre för alla utan henne och såg ingen väg ut ur mörkret. Hon såg förmodligen ingen glädje eller lycka i något och trodde nog aldrig att hon någonsin skulle få göra det igen. Stress, press, taskig sömn, sällan hemma, dåligt samvete över att vara en dålig mamma (som hon trodde)och massor av måsten och lite dubbelliv kan nog ta död på vem som helst, för eller senare. Jag vet att min älskade syster har hemlig hållit en del för mig. Jag anklagar mig själv för att jag inte tillbringade lite mer tid med henne, då hade jag förmodligen förstått eller hon kanske hade berättat. Jag får leva med det i resten av mitt liv... För inget kan ge mig min syster tillbaka. Jag saknar dig. Jag saknar att du inte längre finns här med oss. Jag saknar att aldrig med få ett sms eller ett litet samtal från dig. Jag saknar att aldrig få se ditt leende igen eller få höra din röst. Jag saknar att aldrig mer få se dig komma gående. Jag saknar dig och saknade gör så JÄVLA ont- MIN ÄLSKADE SYSTER!

Jag mer eller mindre sitter av dagarna förtillfället. Har en extra visning kl 17.00. Annars hade det blivit en tidig hemgång, vilket säkerligen hade varit lite uppiggande. Mina långtråkiga dagar gör så att jag även får möjlighet att gnälla över det. Jag vill ha mer och göra och jag vill slippa tänka. Hade det inte varit för min extra visning idag så hade jag förmodligen inte tagit mig till jobbet ens idag = tidig hemgång :) Kanske tur att jag har något inbokat så att jag kommer ut!

Efter visningen skall jag hem till en vän för att träffa fler vänner. Har bara träffat min barndomskompis Jenny, från detta tjejgänget, sedan min syster lämnade oss.Har inte träffat de övriga. Men det är lika bra att göra slag i saken nu efter 7 månader. Det skall bli mysigt att träffa dem om än lite jobbigt och möjligtvis lite känslosamt. Jag hoppas att vi pratar om så mycket annat som möjligt men jag förstår om övriga vill veta vad som egentligen hände den där kvällen den 14 februari 2010- Alla hjärtans dag som skulle komma att förändra mitt liv för alltid.

Om jag bara hade fått veta hur du mådde syster, om du bara hade gett mig chansen att få finnas för dig. Då kanske jag inte hade behövt vandra livets väg utan min syster, med ett stort tomrum i mitt hjärta.