Det verkade som det var...

...Kämpigt lite här och var igår och jag ångrar faktiskt att jag inte åkte ut till Smillsen igår och firade hennes födelsedag en gång till med henne och pappa Anders. Men, som vanligt man kan ångra men inget man kan göra något åt. Tiden går inte att vrida tillbaka, hur mycket jag än önskar, och det går inte heller att vrida den framåt i tiden för att få sorgen och smärtan att lägga sig något.

Idag har varit fullfart hela dagen och det ser ut att bli en mycket bra månad. En utav mina bättre faktiskt och det är sporrande. Att räkna på lönen gör det motiverande att lägga ner tiden. Annars hade jag nog grävt en grop idag och krypt ner i, för det är en del jobb kvar denna vecka och även nästkommande vecka blir hektiskt, för att få ihop allt jag vill och utöver det lägga halva tisddag+kväll på budgetmöte samt en avtackningsfest på torsdagen för min kollega som redan har slutat. Hon kommer dock på kvällens jipho för våra kära köpare av en ny producerad lägenhet i denna nya Brf här på orten. Jag har dock, givetvis, fått fixa den men hon har lovat att vara med ikv då hon varit en del av projektet. Imorgon blir sen kväll med kontrakt, visning och därefter ytterligare ett kontrakt för att sedan kunna sluta hyfsat tidigt, hämta Smillsen på fritids och dra iväg på Fredagsfinal av Idol. Det skall bli så mycket *längtar* och jag skall se till att ta riktigt mycket fina bilder. Möjligtvis att jag slänger in någon bild här på blogg i nästa vecka. Spännande va :) Vilka utsvävningar jag gör emellanåt..thihih...

Nog pratat om det, dagen har gått i ett och jag längtar till min hemgång runt 20-tiden. Det som är positivt med dagar som går i ett, är att jag då inte hinner tänka. Men man är väldigt trött, oftast, när man slutar jobbet och det brukar komma en skvätt tårar i bilen på vägen hem, över att livet blivit som det blivit..... Bilresan hem är min alldeles egna stund med tankar- både på gott och ont!