Söndagen den 14:onde...

För många är denna dagen som vilken annan fars dag som helst och visst det är fars dag men det är också 9 månader sedan jag miste min älskade syster. Jag kommer skriva det många gånger på min blogg och min blogg är förmodligen ganska enformig att läsa men den är ett sätt för mig att få ur mig mina tankar och känslor. Jag pratar inte så ofta om det längre, skriver om det desto mer. Många gånger som det kommer på tals (utanför husets fyra väggar) så väljer jag helst att inte tala om det. Jag orkar inte helt enkelt och vill inte bryta ihop utan klara av dagen som är. Det är inte, att jag inte vill prata om min älskade syster men det är som ett blödande sår som hela tiden blöder, och blöder än mer när jag talar om det... Jag klarar det helt enkelt inte, inte ännu. Men jag hoppas och tror att det kommer en tid då jag kan minnas med glädje och även känna glädje över att prata om min älskade syster.

Jag har börjat läsa en bok som kommer från min syster, den heter Lev livet enklare och är skriven av en författare som heter Giséla Linde. Jag har ännu inte kommit så långt i boken men den handlar om att hitta livet och följa sina egna önskningar och drömmar, att jobba lite mindre för att ha tid över till det som får en att må bra. Det skall bli en spännande resa att läsa den och jag tror säkert att jag kommer att få mig en och annan funderare på mitt egna liv tex om det verkligen är värt att jobba så pass mycket som jag ändå gör och kommer att göra framöver för att ha råd med materiella ting. Det är inte de materiella tingen som får en att må bra och ha ett fint liv utan det är bla tiden med nära och kära och att hinna ta till vara på livet utan stress och press. Men vi får se vart boken leder mig. Boken är hur som helst ännu ett tecken på att min syster inte riktigt trivdes i livet. Hon sökte förändring men orkade inte riktigt ta sig dit, tyvärr, och såg kanske inte att förändring fanns inom räckhåll. Kanske var hon för stolt för att vilja erkänna saker och ting för oss runt omkring, kanske var hon rädd för att såra andra och inte vilja belasta någon annan med hennes problem. Jag tror att många faktiskt har svårt för erkänna "nederlag" och många är rädda för att såra andra. För vad skall omgivningen tro? Men man är inte sämre än någon annan om man erkänner och man är inte sämre än någon annan när man inte lyckas med allt och någon blir kanske såra på vägen. Men sådant är livet... Ett erkännande kräver ofta 1000 gånger mer mod än att dölja saker och ting, så som hur man mår. Att erkänna kräver styrka men är så mycket enklare än att bära den där stora ryggsäcken själv. Att kunna få kärlek, en extra tank och kunna få prata ut när livet känns tungt. Det är viktigt!

Min kära syster kände inte den tryggheten och ville inte berätta om sin ryggsäck att livet var nattsvart. Jag önskar att hon hade gjort det. Jag hade verkligen inte tyckt att hon var sämre än någon annan utan hade lätt kunnat förstå hennes situation som hårt jobbande mor med många resor och arbetsveckor på 60-70 timmar, hem och hus att ta hand och viljan att hinna med 1000 saker på en och samma gång. Det är en ekvation som inte går ihop. Jag önskar att jag hade gett mer av min tid till henne, för nära och kära är något som verkligen betyder något här i livet. Jag kan inte förändra, att jag inte gav mer av min tid till min kära syster (utan satsade mycket av mig själv och min tid på ett tidskrävande jobb)men jag kan i framtiden tänka mer på det och inte göra om samma misstag!

Jag önskar att jag hade ännu mer tid och orka att ge mina fina vänner men förtillfället räcker den endast till att ta mig genom dagen, jobbet, att finnas för mina föräldrar, att träffa Smilla så ofta jag kan och att se till att våra älskades viloplats är vacker! Men det kommer med all säkerlighet en dag i framtiden då orken att träffa vänner oftare finns och då livet känns lite lättare att leva igen. Andras liv har gått vidare men det har inte mitt.....