Det gör så ont i mig när saknaden och tankarna hamnar hos dig älskade syster. Jag vet att jag skrivit det 1000 gånger men så ofattbart och sorgligt att det blev så här... Kan inte förstå vad som hände och varför men antar att vi får lära oss att leva med det och respektera ditt val. När vi satt i kyrkan på minnesgudtjänsten i söndags och jag hörde ditt namn så stockade sig tårarna och man inser att verkligheten är så hård som den verkligen är.
Men jag hoppas att du har fått ro och är på en vacker plats där du är lycklig och glad och förväntansfull inför vårt återseende en vacker dag, när jag är gammal och trött. Tills dess skall jag kämpa vidare för din skull, för mor och far skull och för vår älskade Smillas skull.
Jag hade gjort allt för att få dig tillbaka eller åtminstone få prata med dig en sista gång, fått säga alla de där sakerna som aldrig blev sagda. Men jag hoppas att du kan höra mina tankar och varje gång jag talar till dig!
Saknar dig enormt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar