Lördag

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev här och anledningen till det är väl att det bara inte har blivit av helt enkelt. Har haft en del att pyssla med på jobbet och inte direkt tid för eftertanke och privata saker.Hur som helst har jag lyckats få ihop en del försäljningar nu under feb vilket är positivt i sig. Känns gott och ger lite energi.

Att ha passerat årsdagen då Linda lämnade oss känns skönt, det var som ett nytt avstamp liksom, att påbörja år 2 utan henne här i livet hos oss. Jag kom på mig själv igår när jag kom hem med tanken att jag nog faktiskt har accepterat att livet blev som det blev och att Linda inte längre finns med oss. Jag tänkte denna tanken även idag vilket borde vara ett framsteg i sig. Jag säger inte att jag förstår hennes beslut, men jag kanske har accepterat att hon inte längre finns här hos oss.
Fast jag vet att även om jag har denna känslan nu och förtillfället så kan det vara helt annats om 1 min eller om ett dygn eller så. Känslorna pendlar så från ok till katastrof. Vilket är påfrestande i sig faktiskt.

Vid lunch idag så brast jag upp i asgarv över att Patrik sa att jag inte hade skottat uppfarten en enda gång i året(Hur kul kunde det vara?). För att i nästa stund bryta ihop i tårer. Patrik frågade då mig varför jag alltid bryter ihop i tårar när jag skrattar. Och han har faktiskt rätt i att jag gör det. Varför det vet jag inte ... Men det kanske är något jag borde fundera på och kanske jobba vidare på/med... Jag vet inte om det kan vara några skuld känslor över att jag skrattar eller vad det är som händer inombords men jag bara bryter ihop. Ofta händer det när vi sitter och äter just.

Smilla var hos oss förre gående helg och det var som vanligt väldigt mysigt. Vi var nere i Varberg och hälsade på ett par bekanta med barn i samma ålder som Smilla. Dagen spenderades på leklandet där nere. Förutom att jag fick typ ryggskott eller något liknande så var det en mysig dag som vi avslutade med melodifestival och pizza hemma på Sjöviksgatan. PÅ sönd hälsade vi på hos mormor och morfar.

Idag skall vi själva åka ut till mor och far för att planera lite inför den kommande trippen till Sälen. Hade det inte varit för det hände är jag tveksam till om de någonsin kommit med oss till Sälen men nu hoppas jag att de ser framemot några dagar hemifrån. Far gör nog det alldeles säkert, mor är jag lite tveksam till då hon verkligen älskar att vara hemma Hur som helst så hoppas och tror jag att vi får några mysiga dagar tillsammans med Patriks föräldrar.

Ytterligare planerade händelser i vår är en skidresa med Patriks vänner, dop Helsingborg och lite annat smått och gott. Jag ser verkligen framemot våren och håller tummarna för att kunna njuta av den mer detta året även vad jag gjorde förra våren. Känns som föregående vår bara försvann och är som i en dimma. Inget var speciellt njutbart före gående år, men jag ser framemot detta år med tillförsikt och glädje!

Om tårar....

Kunde bygga en trappa och minnena en väg, skulle jag gå ända till himlen och hämta hem dig igen!

Jag vet att det kanske inte är vad du hade velat, då det var ett val du gjorde. Men jag lovar dig, du hade kunnat bli lycklig igen här på jorden om du bara gett det en chans!

Idag är det den dag som jag alltid kommer att bäva för i mitt liv, den 14:e feb, dagen då min älskade syster valde att lämna livet.

Jag sitter i sängen, har tagit mig en kopp kaffe och skall bara låta dagen passera utan några måsten. Jag skall ta hand om mig själv och mina tankar. En dag för saknad och eftertanke. Om några timmar ska jag möte upp mor och Patrik för lunch, sedan åker vi ut till Lindas viloplats med vackra blommor och ljus (far är som sagt iväg med jobbet under dagen vilket vi alla tror är bra för honom). Det ser ut att bli en vacker dag med -7 nu på morgonen, solsken och blå himmel. Jag hoppas och tror att vi får en vacker stund hos Linda. Jag hoppas också att Linda finns med oss och ger oss den kraft och styrka vi behöver för att ta oss igenom dagen. Dagen som vi aldrig trodde vi skulle behöva uppleva men som ändå kom.

Hur som, så känns det ändå "skönt" att det nu gått ett år, att årets alla dagar har passerat ett varv. Jag hoppas att livet blir lite lättare att leva med tiden, även om sorgen och smärtan alltid kommer att finnas där. Men jag hoppas, som många säger, att man lär sig leva med sorgen, sida vid sida skall vi vandra genom livet.

Livet blir sig aldrig mer lik men jag hoppas att i framtiden kunna leva för dem som lever och njuta av livet som det är!

Helt....

...Omöjligt att inte tänka på hur denna helgen spenderades för ett år sedan. Hur mycket jag vill så gör det sig ständigt påmind- Hade en urusel dag igår men noll energi och ork, dagen började något liknande idag men efter ett samtal med mor så tog jag mig upp ur sängen och vidare ut på en härlig promenad i solen och över sjön. Det var så ljuvligt och jag är glad för att lite energi infann sig till detta. Efter promenaden blev det lunch och kaffe ute på altanen. Nå väl, det är inte så varmt och gott ute ännu så jag behöll mössan och halsduken på men det var SÅÅÅÅÅ skönt. Solen värmde faktiskt. Jag och mor pratade inte egentligen om något speciellt utan mer att vi måste försöka leva här och nu, inte titta bakåt på det som varit, ta vara på dem vi har runt omkring oss i livet och se framåt. Detta lilla enkla budskap gav mig ny energi att ta mig igenom dagen på. Jag försökta njuta av dagen som den var.

Nu har dock de lite mörkare tankarna smugit sig fram igen. Jag är bra på att älta och "dra ner" mig själv, tyvärr, i stället för att se framåt. Jag funderar istället på hur syster mådde vid den här tiden (på söndagen som då var den 14 feb) för ett år sedan, hur hennes tankar gick och vad som egentligen hände den där sista dagen. I morgon är årsdagen. Jag önskar att den redan var över. Det har varit mycket ångest och tankar under denna helgen. Tuffare än andra dagar. I morgon skall jag vara hemma från jobbet och ta dagen som den kommer, göra det jag orkar och känner för utan måste. Jag tänkte börja dagen med att ta hand mig själv med en promenad, äta en lugn frukost och dricka en kaffe. Få en så skön start på dagen som möjligt. Vid lunch skall jag/ vi möte upp mor för en lunch på stan och därefter åker vi ut till Lindas grav med vackra blommor och ljus. Jag hoppas att hon kommer finnas med oss där och då. När vi varit där så åker vi med mor hem en sväng så att hon inte behöver vara ensam. Det har nämligen blivit så att far skall åka med chefen för att titta på någon ny maskin i Frankrike. Vilket jag tror är bra för hans del. För imorgon blir ingen lätt dag, ingen dag är lätt men vissa dagar är än tuffare än vanligt....

Men det är en dag som alla andra, det är egentligen ingen dag som är värre än den andra. Fakta är fortfarande detsamma även om det är årsdag, födelsedag, midsommar, jul eller vad det nu är för dag. Linda finns inte med oss här på jorden längre utan har förhoppningsvis fått frid och ro på den plats dit vi alla en dag skall varandra.

Livet blir aldrig mer detsamma men jag får försöka göra det bästa av det, det skulle min älskade syster velat!

Torsdag och en...

...lugnare dag på jobbet än väntat. Ganska skönt faktiskt efter två hektiska dagar som avslutades med sen hemgång igår, lämnade kontoret vid 22-tiden igår efter två kvällsskrivningar. Men vad gör man inte för att kunna följa med hjärtat och bekanta på en god middag ikväll. Smällar man får ta.

Har lite ångest inför de kommande dagarna och ja, alla minnen kommer upp ännu mer. För ett år sedan, idag, så ringde syster mig, vid 20.00 tiden för att planera inför helgen. Jag minns att jag satt vid brasan hemma och hade ätit middag. Livet var ganska bra. Syster satt i bilen på väg mot Norge, för jobb där på fred. Jag minns att hon lät glad. Jag önskar att jag pratat lite längre med henne den där sista gången. Ibland undrar jag om hon ringde för att få en sista "ensam-prat-stund" bara med mig eller om det bara var för planerandet. Frågor utan svar. Ont i själ och hjärta. Jag vill bara att helgen-måndag-tisdag skall passare för att... Första årsdagen gör ont, iof det kommer alla årsdagar att göra. Jag kommer att bäva varje år vid denna tiden inför Alla Hjärtansdag *suck*. Hur som helst så skall jag ta dagarna som de kommer och har inte planerat in något jobb alls. Utan får ta det som orkas med. Jag saknar min syster!

Satt här går kväll och skrev kontrakt på en lägenhet, det var ett dödsbo där två systrars far hade gått bort (modern hade gått bort tidigare) och det var inte utan att jag tänkte framåt i tiden och även en sådan sak gör ont. Det är bitar som jag ensam måste ta mig igenom långt fram i tiden men ändå. Saker som man inte tidigare har tänkt på börjar plötsligt göra ont och väcka smärtsamma tankar.

Jag hade även ett samtal från ett nr jag inte kände igen dagen dessför innan, jag ringde upp detta och hamnade på fars jobb. Han brukar aldrig ringa mig dagtid, från företagsnr. Hjärtat började slå direkt. Alarmet gick på i kroppen och jag blev orolig att något hänt. Det är inte första gången detta alarm gått på sedan vår älskade Linda lämnade oss och det lär väl hända igen.... Det är underligt hur kroppen reagerar. Det slutar aldrig att förvåna mig, för ett litet samtal..hm....

Nå väl, jag skall väl ta och återgå till att få något gjort möjligtvis men behövde skriva av mig lite tankar.Önskar jag kunde somna nu och vakna upp i slutet av nästa vecka igen!

Söndags kväll...

..Och vi börjar närma oss dagen som förändrade våra liv totalt...Tänk att det snart har gått ett år, på sätt och viss känns det som det var igår, som att det fortfarande är lika ofattbart, samtidigt som det känns som att det var allt för länge sedan jag träffade min älskade syster. Men nu, snart ett år efter att syster lämnade oss, så är livet helt upp och ner med tankar och känslor. Så svårt att ta in detta ofattbara, detta overkliga, att syster inte längre finns med oss, att jag aldrig någonsin kommer att få ett sms från henne, höra hennes glada röst eller få vara nära henne igen. Linda finns inte längre med oss här på jorden, hennes kroppsliga jag finns inte här hos oss. Jag kom på mig själv i morse, vid frukosten, att jag önskade mig mer tid med henne den sista gången jag såg henne. Jag önskar att jag stannat hos henne längre, att jag smekt hennes kind mycket mer. Men det var så overkligt och jag kan knappt idag minnas hur det verkligen var. Jag önskar att jag gett mig själv mer tid med henne den där sista gången. Jag önskar också att jag kunde få en sekund till med Linda i livet. Jag vet att mina önskningar aldrig kommer att gå i uppfyllelse. De går inte att uppfylla, den tiden är förbi för alltid....
Linda finns numera endast med oss i minnen och tankar djupt bevarade i våra allas hjärtan. För andra går livet vidare precis som förut, men mitt liv går inte vidare som förut. Jag tar ett steg framåt, ibland fem bakåt och sedan något trevande steg framåt igen. Men livet blir inte detsamma och smärtan och sorgen kommer aldrig att försvinna utan jag måste lära mig att leva med den som ständig följeslagare

Vi var ute hos mor och far idag på lunch. Åt en rejäl och god husmanskostmiddag med potatis, köttfärslimpa, brunsås, lingon och kokta grönsaker. Det var mums. Gamla minnen kom på tal vid något tillfälle, vem som vunnit en massa pengar på en en- armadbandit uppåt Sälen för många årsedan. När far sa att det var Linda så hörde man sorgen så hjärtskärande i hans röst. Det kändes så vemodigt i hjärtat. Linda.... Våran Linda som jag delat hela mitt liv med.....Linda som var mor och fars största lycka när hon kom till världen, Linda som det älskade över allt annat och som de har fostrat och följt genom alla åren. Det måste vara smärtsamt att mista sitt barn, ingen skall behöva uppleva detta. Men det händer då och då. Deras sorg och saknad är en annan än min. Linda är deras äldsta dotter medans Linda är min syster. Ingen sorg är någon annans lik, utan den är olika och ter sig olika för alla. Men en sak är säker, att har man inte upplevt en sådan här förlust så kan man aldrig förstå vad det innebär.

Jag har träffat en ny vän, vi har funnit varandra på Facebook genom en sida som heter Trösteboken (handlar om när någon närstående tagit sitt liv). Hon har precis som jag förlorat sitt ena syskon, i mars förra året. Vi skriver en del och det känns väldigt bra att dela med sig av sina tankar och känslor med någon som är i samma situation, att höra hennes reaktion, hennes familjs reaktion etc. Det lättar ens egen smärta på något sätt, att veta att man inte är ensam, att veta att det finns andra som går igenom ""detsamma". Det känns som vi har en förståelse för varandra ch kan dela på sorgen på något underligt sätt. Även om jag önskar att ingen av oss var i denna situation. Jag önskar att ingen behövde uppleva detta men det blir allt vanligare och vanligare ( ca 1500 tar sitt liv årligen= nästan 5 om dagen).

Jag vet att det finns de i min omgivning som själva har funderat på denna drastiska handling men jag hoppas att min systers handlande har fått dessa andra att tänka om.
Jag vill inte att någon i min närhet skall behöva genom leva samma helvete, någonsin.
Det finns hjälp och det finns bättre alternativ bara man vågar ta steget att erkänna hur själen mår.

Nå väl, förutom det här så har helgen varit bra. En lugn fredag för att sedan gå ut och äta på lördagen med hjärtat och tro det eller ej, jag fick till och med, med mig hjärtat till Grand för lite tanzen (dans). Det är inte var dag vi hamnar på krogen men det var trevligt och nu lär det dröja ett år eller så till nästa gång :)

Nu sitter jag vid brasan med filten över knäna och försöker samla mina tankar, kraft och energi till den väntande veckan.

Jag saknar dig älskade syster!