Söndags kväll...

..Och vi börjar närma oss dagen som förändrade våra liv totalt...Tänk att det snart har gått ett år, på sätt och viss känns det som det var igår, som att det fortfarande är lika ofattbart, samtidigt som det känns som att det var allt för länge sedan jag träffade min älskade syster. Men nu, snart ett år efter att syster lämnade oss, så är livet helt upp och ner med tankar och känslor. Så svårt att ta in detta ofattbara, detta overkliga, att syster inte längre finns med oss, att jag aldrig någonsin kommer att få ett sms från henne, höra hennes glada röst eller få vara nära henne igen. Linda finns inte längre med oss här på jorden, hennes kroppsliga jag finns inte här hos oss. Jag kom på mig själv i morse, vid frukosten, att jag önskade mig mer tid med henne den sista gången jag såg henne. Jag önskar att jag stannat hos henne längre, att jag smekt hennes kind mycket mer. Men det var så overkligt och jag kan knappt idag minnas hur det verkligen var. Jag önskar att jag gett mig själv mer tid med henne den där sista gången. Jag önskar också att jag kunde få en sekund till med Linda i livet. Jag vet att mina önskningar aldrig kommer att gå i uppfyllelse. De går inte att uppfylla, den tiden är förbi för alltid....
Linda finns numera endast med oss i minnen och tankar djupt bevarade i våra allas hjärtan. För andra går livet vidare precis som förut, men mitt liv går inte vidare som förut. Jag tar ett steg framåt, ibland fem bakåt och sedan något trevande steg framåt igen. Men livet blir inte detsamma och smärtan och sorgen kommer aldrig att försvinna utan jag måste lära mig att leva med den som ständig följeslagare

Vi var ute hos mor och far idag på lunch. Åt en rejäl och god husmanskostmiddag med potatis, köttfärslimpa, brunsås, lingon och kokta grönsaker. Det var mums. Gamla minnen kom på tal vid något tillfälle, vem som vunnit en massa pengar på en en- armadbandit uppåt Sälen för många årsedan. När far sa att det var Linda så hörde man sorgen så hjärtskärande i hans röst. Det kändes så vemodigt i hjärtat. Linda.... Våran Linda som jag delat hela mitt liv med.....Linda som var mor och fars största lycka när hon kom till världen, Linda som det älskade över allt annat och som de har fostrat och följt genom alla åren. Det måste vara smärtsamt att mista sitt barn, ingen skall behöva uppleva detta. Men det händer då och då. Deras sorg och saknad är en annan än min. Linda är deras äldsta dotter medans Linda är min syster. Ingen sorg är någon annans lik, utan den är olika och ter sig olika för alla. Men en sak är säker, att har man inte upplevt en sådan här förlust så kan man aldrig förstå vad det innebär.

Jag har träffat en ny vän, vi har funnit varandra på Facebook genom en sida som heter Trösteboken (handlar om när någon närstående tagit sitt liv). Hon har precis som jag förlorat sitt ena syskon, i mars förra året. Vi skriver en del och det känns väldigt bra att dela med sig av sina tankar och känslor med någon som är i samma situation, att höra hennes reaktion, hennes familjs reaktion etc. Det lättar ens egen smärta på något sätt, att veta att man inte är ensam, att veta att det finns andra som går igenom ""detsamma". Det känns som vi har en förståelse för varandra ch kan dela på sorgen på något underligt sätt. Även om jag önskar att ingen av oss var i denna situation. Jag önskar att ingen behövde uppleva detta men det blir allt vanligare och vanligare ( ca 1500 tar sitt liv årligen= nästan 5 om dagen).

Jag vet att det finns de i min omgivning som själva har funderat på denna drastiska handling men jag hoppas att min systers handlande har fått dessa andra att tänka om.
Jag vill inte att någon i min närhet skall behöva genom leva samma helvete, någonsin.
Det finns hjälp och det finns bättre alternativ bara man vågar ta steget att erkänna hur själen mår.

Nå väl, förutom det här så har helgen varit bra. En lugn fredag för att sedan gå ut och äta på lördagen med hjärtat och tro det eller ej, jag fick till och med, med mig hjärtat till Grand för lite tanzen (dans). Det är inte var dag vi hamnar på krogen men det var trevligt och nu lär det dröja ett år eller så till nästa gång :)

Nu sitter jag vid brasan med filten över knäna och försöker samla mina tankar, kraft och energi till den väntande veckan.

Jag saknar dig älskade syster!