Gäsp....

...Vilken lång dag. Jobbade en 13-timmars dag igår, var hemma vid halv tio och vet inte vad som höll mig vaken till över tolv då jag egentligen var helt slut, vilket också visade sig i ett mycket surt och grinigt humör. Stackars hjärtisen, han gör sitt bästa och jag bara klagar, inget ting vekar vara bra just nu. Har märkt att det blir ytterligare svårt att hålla ihop sig själv när man blir trött. Inget fungerar just då. Vaknade vi 06-tiden och var inte särskilt pigg men ändå rastlös. Var på jobbet vid 08-tiden och sitter här ännu. Haft en del att stå i och har möte vid sju. Lär inte vara hemma innan 21-tiden idag heller... Drygt!

Nu längtar jag verkligen efter att lyfta med planet mot USA på fredag fm. Ska bli så härligt att komma iväg, uppleva fina minnen och bara koppla av (även om det är mycket som skall hinnas med). Välbehövligt för både mig och far. Mor kommer nog dessutom njuta av att få vara ensam ett tag, ta hand om sina egna tankar och känslor och inte behöva vara den stöttande pelaren hela tiden. Bara inte min älskade mor bryter ihop när hon blir ensam och få tid att verkligen känna och tänka. Min älskade föräldrar, jag skulle göra allt för att de skulle få slippa att gå igenom denna smärta och sorg. De är värda så mycket mer. De är värda allt i hela världen och lite till. Jag är tacksam över att de är mina föräldrar och vet att allt de har gjort har varit för vår- min och systers -skull. De har offrat hela sina liv för våra liv och så blir det så här....

Jag hade gjort allt för att kunna vriden tillbaka, jag hade kunnat ge mitt liv för att ge livet tillbaka till min älskade syster. Det hade varit viktigare att syster fanns kvar i livet för vår älskade solstråles Smillas skull.

Men det kvittar vad jag tänker, känner och gör för det går inte att byta våra liv mot varandra. Tyvärr!