Snart fredag

Ska bli skönt med helg, längtar till imorgon när jag slår igen dörren och går hem för att ta fredag. Iof blir det inte mycket till helg då jag jobbar på sönd men ska försöka njuta dubbelt upp av fred-lörd. Blir så otroligt trött på sen efm, typ nu, så jag knappt vet vad jag heter. Kan inte minnas att jag tidigare varit så här trött efter lite jobb men det är förmodligen sviterna, i själ och kropp som gör det. Bara att bita ihop. Nästa vecka blir enormt tuff som det ser ut nu men på fred lämnar jag Svedala för en veckas semester i staterna. Ska verkligen bli underbart. Ser framemot det massor!

Imorgon kommer familjen Askåsen för lite grill och mys. Jenny är min barndomskompis och hon är guldvärd. En underbar vän, en sådan vän som jag önskar att alla har. Tyvärr så lämnade vi ju den stora staden Gbg precis när de flyttade dit. Men försöker ändå att ses så ofta vi kan. Ska också försöka få planterat lite blommor i mina krukor till helgen så att det ser och känns lite hemtrevligt. Jag hoppas på att det blir en bra helg trots lite jobb och en hel del tankar.

Tankarna är som värst när man inte är på jobbet faktiskt. Här måste jag försöka att fokusera på annat, vilket är bra men i lagom nivå. Dessa ständiga tankar och ångesten för att jag kanske kunde gjort något mer, funnits där för min älskade syster mer och ställt upp mer. Varför gjorde jag inte det när möjligheten fortfarande fanns. Nu är det försent för alltid. No it´s to late and it hurts, it hurts, it hurts.....

Efter två hektiska...

... Ock långa dagar (12 timmar) ska det blir ljuvligt att lämna jobbet inom kort. Funderade igår när jag åkte hem på vad för j-vla livskvalité man har med jobb, jobb, jobb och åter jobb. Hemma sent allt som ofta och ingen energi eller ork till något annat på kvällarna än de måsten man har som matlagning och lite tvätt. Så nu ska jag rusa ut till bilen för att komma hem med en helkväll framför mig. Avslutade dagen med lite minnen från helgen... Ett glas rosé med hamnen på första parkett. Det var ljuvligt...

Måndagar suger :)

Måndag igen, känns inte som det är annat än måndagar och man är lite små sur och mutter över att det är en hel vecka tills nästa helg- en hektisk vecka ser även denna ut att bli. Tur att jag gillar mitt jobb så mycket annars hade jag nog inte orkat palla mig hit i dessa tider. Hur som helst så har jag haft en bra helg med tjejerna i Helsingborg. Det har varit mat, vin, shopping, skratt och lite dans. Vädret var kanon neråt landet även om det blåste lite smått. Tack mina vänner för att ni finns och för att jag har kunnat tänka på något annat i helgen!

Väl hemma igen så var jag och hjärtat med Smilla en sväng på kyrkogården. Satt i gräset vid Lindas plats, solen lyste på oss och vi små pratade. Det var en fin stund att vara där nära med Smilla.

Jag har på något sätt kunnat slå undan det som hänt under helgen och idag när jag gick in på min kära systers facebook sida och tittade på hennes bild så blev det så overkligt igen, att hon inte längre finns i livet med oss.... Hon ser så glad ut och strålar på varje bild min älskade syster. Det är som att en kniv går genom hjärtat med jämna mellanrum när jag inser att jag aldrig mer kommer att få träffa henne. Om hon visste eller kunde ana hur vi skulle må, hur mycket vi skulle sakna henne eller hur ont det skulle göra i våra hjärtan så tror jag inte hon hade gjort det men förmodligen så kunde hon inte se vidden av sitt handlande i det ögonblicket.Tänk om jag för en gång skull kunde lyckas att spola tillbaka tiden, till den tiden då allt var precis som förut...

Satt och...

...Funderade lite i bilen på väg till jobbet idag. Det är faktiskt snart maj. Tiden har stått still men ändå så har det gått fort. Man har inte haft förmågan att reflektera över tid och rum på samma sätt som tidigare. Jag antar att det kommer säga "vips" så är sommaren över och förlusten kommer ändå kännas som igår. Ett stort blödande sår som aldrig läker helt. Jag är ändå så tacksam över vår lilla solstråle som Linda har givit oss, en del utav henne och en liten tjej att älska. Tack älskade syster för den vackra gåvan. Jag lovar att ta hand om henne så väl jag kan och lära henne så mycket jag kan (även om min kunskap om det mesta inte är lika stor som din var, du var väldigt begåvad och duktig på det mesta). Men jag lovar att göra mitt bästa!

Idag bär det av mot Helsingborg. Ska bli roligt. Innan det ska jag hälsa på vid din grav och tända ett litet ljus för dig så du vet att jag inte har glömt dig (vilket du säkert vet ändå men...). Min tankar finne hos dig,ständigt, även om jag är ute på "roligheter" och jag hoppas att du är med mig, vid min sida och upplever det jag upplever fast på ett annat sätt. Jag hoppas att livet är för evigt men på ett annat ställe!

Snart helg....

...Och det ska faktiskt bli riktigt roligt att åka med tjejerna ner till Helsingborg för att hälsa på vår kära vän Ann som flyttade ner för några år sedan och nu äntligen skaffat hus :)En utav tjejerna kommer med flyg från London, vi får väl se om hon dyker upp eller hur det går. Vore enormt tråkigt att inte få träffa även henne igen då vi inte setts på ett bra tag. Minns våra galna party helger under tennis veckan i Båstad och veckan på Gotland som var helt galen. 11 galna party sugna singel tjejer, name no more! Det var tider det. Glad att jag har haft mina galna år. Glad att jag fick uppleva den galna veckan på Gotland med ett gott tjejgäng innan man stadgade sig och slog sig till ro. Det var som en Grand de finale, året efter var vi alla plötsligt i förhållande och inte det minsta sugna på en sådan tok-vecka. Party 7 dagar i rad- det hade jag ALDRIG fixat nu kan jag lova. Kan ibland, någon gång emellanåt, sakna våra galna Stockholms helger (jag, Ann, Ulle och Marie). Vi var där, var och var annan helg ett tag. Och vi slogs, nästan, om vem som skulle bli tvungen att påbörja resan bakom ratten på söndagarna *skratt*. Galet roligt hade vi hur som helst- Jag ler av minnena! Helgen blir nog dock en lugnare version av lite mognare kvinnor med ett något mindre behov av ett helgalet party. Men vem vet när man minst anar det... Förresten, när började jag kalla oss för kvinnor?

Längtar tillbaka, under den tiden var min familj som förrut. Ångrar att jag inte uppskattade den här tiden mer, att jag inte uppskattade min familj ännu mer och den samhörighet vi hade, ångra att jag bodde i väg i några år- långt från min älskade syster och familj. Ångra kan man ju göra men det hjälper mig tyvärr inte. Måste försöka se framåt och inte ångra det man kunde ha gjort. Det hjälper mig/oss inte vidare. Måste försöka att ändå njuta av dagen och livet. Jag har bara ett liv på denna gjord och det ska jag försöka att leva ordentligt....Även om det är svårt ibland.

I miss you and it´s hurts

Vila i frid!

Min älskade syster har äntligen fått sin alldeles egna plats att vila på. Den har ett vackert läge på kyrkogården i en liten dal med ån rinnande nedanför och utsikt över vår solstråles hem. Där kan hon hålla ett vakande öga ordentligt och höra Smillas skratt och bus på Åvägen och Smilla kan stå på sin tomt och vinka till mamma. Finaste platsen på hela kyrkogården!

Men ack en jobbig dag att ta sig igenom tillsammans med mor, far och Patrik. Att se den vackra urnan som sänktes ner i jorden med allt som finns kvar av Linda i form av aska var overkligt och så definitivt. Linda har gjort sitt på jordelivet....
Carolina som följt vår resa från första stund på Lenbergs var med och läste några fina rader innan urnsättningen och efter. Det var en vacker stund och att dela den med mina allra närmsta kändes skönt. Fåglarna kvittrade för Linda!

Efter urnsättning så åt vi lunch tillsammans och pratade om dittan och dattan. Minns knappt vad. Därefter åkte jag hem och kastade mig på sängen. Helt slut igen, känns som att kroppen har noll energi och vägrar att gå upp på morgonen. Sov två välbehövliga timmar innan det var jobbdags och visningsdags. Det var så skönt även om det var tungt att vakna upp när klockan ringde. Det var minst lika skönt när jobbet var över och jag satt i vår bil på väg hem igen....

Ett stort tack till Lindas vän Erika som hade gjort det vackraste hjärta man kan tänka sig av bla rosor i rosa-vita och lila toner. Det kändes fint att lämna över till Linda och ännu mer speciellt för att du hade gjort det. Tack!

Skönt...

...Att vara hemma redan halv sju idag. Det var verkligen välbehövligt. Hade en riktigt satans, svart piss dag igår utan positiva tankar och utan kraft, ork och motivation samt mycket tårar och tankar. Känns som jag grät mest hela dagen och orkade inte med mig själv när jag kom hem. Störtade i säng och gjorde inget mer den kvällen. Vaknade upp till en något bättre dag idag med något mindre tankar och något mindre känslor eller kanske har jag inte känt efter. Har beställt våra blommor idag av Erika (en gammal kär vän till Linda) till urnsättningen imorgon. Nu ska vår älskade Linda få återföras till jorden och vi kommer få en vacker plats att sköta om och minnas vid. Men det kommer bli jobbigt, att denna stora vackra kista med vår älskade Linda i numera får plats i en lika vacker urna det är så ofattbart det bara går. Att Lindas kropp och ansikte inte längre finns utan är ett minne blott. Verkligheten är hård och grym sällan rättvis som vi alla vet. Men jag hoppas att det blir en vacker dag med blå himmel och solsken med fågelkvitter runt omkring oss. Hoppas!

Det har tagit hårt på kropp och själ. Än är det långt ifrån över. Önskar emellanåt att jag hade större chans att vara hemma för att ta hand om mig själv och göra sådan som kanske kan få mig att må lite bättre. Men mitt jobb är inget vanligt jobb och är jag hemma nu en längre period så får jag lida av det i framtiden (ekonomiskt).... Det positiva med ett "vanligt" jobb är att där har man sin lön. Man vet vad man får och man får varken mer eller mindre. Slippa pressen, stressen och slippa vara super trevlig när man inte känner för det hade varit skönt. Igår höll jag på att få ett bryt på förmiddagen.Men annars så gillar mitt jobb och får vara glad över att jag trivs med det, slippa ångest över att gå till jobbet är ändock ganska skönt.

Nu börjar tankarna få nog för dagen och energin för att skriva mer har runnit ur mig.
Blir tidig säng idag, vill vara utvilad till morgondagen som kommer kräva massor av kraft och energi från oss alla. Jag säger bara- Gör aldrig något sådant här mot dina nära och kära, hur dålig du än mår så finns det en lösning på allt och en lycka som väntar runt knuten!

Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu
Att du är älskade för din egen skull för ingen annan är som du!

Jag ska börja min dag ...

...Med en avkopplande kvart framför datorn, där jag får tid att samla mina tankar. Vi har haft en hel mysig helg med vår solstråle Smilla. Jag hämtade henne i fredags efm och hon stannade till igårefm/kväll. Vi har hunnit med en del roliga saker som att bada, handla födelsedagspresent i knalleland till pappa som fyllde år i lördags,vi har hälsat på mormor och morfar, vi har varit i Göteborg på Ikea och hoppat och lekt i bollhavet samt köpt kakel och klinker till vårt kommande badrum och Smilla har hunnit leka med en grann-tjej i samma ålder.Däremellan mycket mys och bus. Smilla ville inte längre sova bredvid mig utan valde att försöka sova själv i vårt gästrum, vilket jag blev överlycklig över då jag inte sov många minutrar sist hon var här. Det gick jätte bra och Smilla sov själv hela natten, from 21.30- 07.00 ca. Så två bra sömn-nätter fick även vi. Så mysigt och gå och natta henne, läsa lite bok och kramas samt höra kommentarer om att man är världens bästa moster är värmande.

När väl vår solstråle åkt hem blev det däremot tuffare. När man klarar av att inte tänka på det som har hänt så känns livet ok men när det sedan kommer till ens tankar (vilket det givetvis har gjort under hela helgen men då har man fått lov att inte "gå ner sig" för Smillas skull) igen så är det som ett stort hugg i bröstet och man slungas bakåt, rakt in i en stenhård vägg. Trots två månader gångna så är det så ofattbart.... Åter igen igår kom känslan av att jag måste ut till huset, jag måste dit och kolla till det. Man blir som en orolig själ som inte kan släppa den känslan innan men sitter i bilen på väg därifrån igen. Med andra ord var vi ute i huset och såg till det igår, vattnade hennes växter och bara "var". Det var där min älskade syster skulle bygga upp sitt lilla paradis och var på väg emot det...Varför blev det så här? Jag som trodde att hon trivdes så bra i sitt lilla paradis med alla sina drömmar och planer. Det är så fruktansvärt att veta att jag aldrig någonsin igen kommer att få se min syster igen, aldrig mer få krama henne, aldrig mer få ett litet sms i från just henne. ALDRIG MER! Men om jag tänker riktigt, riktigt hårt så tycker jag mig nästan kunna se henne framför mig, när vi åker från huset så inbillar jag mig att hon står i ett fönster och vinkar hej då åt oss men på återseende.... Jag har svårt att slita min blick och jag önskar så mycket att hon verkligen stod där och vinkade åt oss, i verkligheten, i det verkliga livet. I vårt liv!

Jag kan inte och kommer förmodligen aldrig förstå hur min älskade syster kunde välja att lämna oss i förtid, att lämna livet är ett stort beslut. Jag hoppas att hon vet vad hon gjorde.

Kaffet är urdrucket och det är dags att ta tag i mitt liv igen. Dags att ge sig ut för en ny vecka. Jag hoppas att denna veckan blir bättre än den förra även om jag tvivlar då vi har ännu ett svårt avsked denna vecka med urnsättningen... Men äntligen ska vi återföra vår älskade Linda till jorden. Av jord är vi kommen, av jord ska vi åter bliva....

Jobbig vecka...

Denna veckan har varit super jobbig och är helt trött i huvudet idag, redan. Spänningar i rygg och nacke som lett till migrän varning idag. Har tagit mig mina tabletter och hoppas på att det ger med sig. Fungerar inte att vara hemma idag. Har massor att komma igång med och försöka få ihop... Hur som helst, så ville jag mjuk starta min dag med en kaffe och några rader här (har inte blivit så mycket skrivit i veckan). Har varit en intensiv jobb vecka och en tung vecka på sorgeplanet. Två månaders dagen inträffade ju i veckan och den dagen var jobbig inte bara i tankarna utan i hela kroppen. I veckan har jag för första gången kant riktig ilska och besvikelse över valet min älskade syster gjorde. Jag har känt för få slå på något, jag har kört bil i hög fart med musiken på högsta volym och vad vet mer jag vad jag har gjort.

Har känt en trötthet över jobbet, att jobbet ska ta all ens energi och kraft utöver sorgen. Vilket j-la liv man lever egentligen. Efter en dag med kunder så orkar jag inte med några mer samtal efter det, blir sur och irriterad på mamma och inte minst på min älskling.

Men snart är det helg och den ska tillbringas med Smilla en del. Ska bli roligt och jag bara längtar till att denna dagen är till ända....

Måndag igen & en LÅÅÅNG vecka....

...Har precis börjat,inte började den något bra heller med en urusel besiktning av ett hus jag sålt och en hävning på väg. Kass besiktningsman som nästan skrämde iväg köparna... Sådant suger om man får uttrycka sig så. Men men, det är bara pengar,det finns värre saker. Dock är det synd om säljarna och mina problem är att man får börja om med "skiten" igen= mer jobb och svårare att sälja. Kanske inte borde skriva de här uttrycken här, men precis så känner jag idag och precis så får jag lov att känna. Förmodligen inte så särskilt många som har hittat hit till min lilla blogg heller för den delen. Hade en visning ikväll med ett sällskap som kom, inget bra det heller. Jobb att göra när jag kom hem men skall väl snart lägga ner för dagen. Tårar och tankar i bilen och tjatt med mor om urnsättning, deklarationer, avdrag och vad vet jag allt. Vill bara få det bakom mig, orkar inte fundera på om hon får göra något avdrag här eller där. Jag har helt enkelt inte tid med det just nu. Jag har precis tiden att ta hand om mig själv med tankar och känslor, ta hand om mitt jobb ok och att klara av dagen (Att engagera sig i annat efter jobbet det finns inte, vill knappt prata med en mnsk när dagen är slut och kolan är bränd, orkar inte. Förlåt nära och kära). Men en dag i taget, sakta framåt mot.....Bättre tider.

Urnsättningen är iof väldigt viktig och måste bli gjord snart, den skulle varit gjord igår helst (Vill ha en vacker plats att gå till och minnas).
Men det andra... Lämna in skiten så är det gjort.

Solen skiner dock och dagen har känt bra tills slutet.... Upp och ner, runt i loppen och upp i bergodalbanan och sedan ytterligare varv i loppen. Min dag kortfattat!

Man kanske...

...Inte ska, eller får, svära så här men ...FAN ta henne för att hon gjorde så här!
Det är nog typ allt jag har att säga idag och det är det jag har tänkt hela dagen. Hur kunde hon göra så här? Hur kunde hon välja att lämna oss? Hur kunde hon bära sina problem inom sig utan att ge oss chansen att hjäla henne? Hur kunde hon göra så här emot Smilla? HUR?

Livet kunde har varit så underbart....

Sitter i vårt uterum med datorn i knät, har jobbat lite men är nu klar för dagen, för första gången i uterummet detta året. Njuter av ett glas rött och mina favvo chips. Hjärtis gör rent altanen och därefter blir det första grillen ikväll. Denna gången ser vädret ut att hålla sig. Livet kunder ha varit så underbart och det är faktiskt underbart men det kunde varit så mycket bättre utan den enorma smärtan i kropp och själ. Mitt liv var perfekt, för en gång skulle, fram tills denna hemska dag i februari. För första gången på många år så kände jag att jag äntligen hade hittat hem och mådde bra i mig själv och mitt liv, Jag hade flyt privat och på jobb. Mitt nyårs löfte 2009 var att varje dag försöka tänka en gång extra varje dag på hur lycklig och välmående jag var. Jag höll mitt löfte fram till alla hjärtans dag..... Sen gick det inte längre att hålla. Jag hoppas att en gång i framtiden få känna denna totala lycka igen av välmående även om saknaden alltid kommer att finna med mig. Det är så svårt att tro att det kommer att bli så, i dagsläget, men det hinner säkert förändras på vägen. Allting förändras och det kan förändras plötsligt och snabbt och hela ens verklighet kan kastas omkull när man minst annar det. Det man tagit för givet blir plötsligt stora frågetecken.

Innan har det känts självklart att vi en dag ska gifta oss men det gör det inte längre. Det skulle inte kunna bli den lyckligaste dagen i mitt liv då min syster inte finns med vid min sida.

Innan har det känts själklart (iaf den sista perioden i vårt liv) att jag och hjärtisen ska bli en familj och skaffa barn men det gör det inte längre. Saknade efter att få visa vår bebis för syster, smärtan över att min älskade syster inte får se vår bebis och saknaden över att en självklar gudmor inte längre finns kanske gör att man väljer att inte bli en familj. Vem skulle bli gudmor till vårt älskade barnliksom?

Konstiga tankar och funderingar kanske men allt verkar bli tillrört i denna sorg och smärta. Hela ens liv kastas omkull och det känns som man behöver börja på ruta ett igen och klättra sig uppåt och framåt... Förmoligen är dessa tankar och känslor ganska så normala och inget jag egentligen behöver lägga större vikt vid. Som man säger, allt brukar ordna sig för eller senare.... Nu ska jag njuta av fredagen och koppla bort morgondagen med jobb...

Stressad...

... Även idag. Man hinner inte med så mycket om dagarna och man orkar egentligen inte heller och det man allra minsta behöver är stress. Men jag är stressad. Massor kvar att göra för dagen och har lovat Hjärtisen en tidig hemgång idag och jag vill hem tidigt också, vädret är underbart med blå himmel och solsken. Kan bli lite porscheåkande idag :)Helgen består av jobb imorgon och sedan ett besök hos en vän i Gbg som också förlorat en nära anhörig genom självmord för ett antal år sedan. Tror det kan var extra bra att träffa henne och prata om känslor, tankar och hur hon har tagit sig vidare genom sorgen. Det ska dessutom blir trevlig att träffa henne igen, har knappt setts sedan vi flyttade från stor stan...
Sedan är det söndag igen med lite kalas hemma hos oss med mor och far samt Smilla och Anders. Jag fyller år och det minsta jag känner för att fira är födelsedag, men det ska ändå bli mysigt att träffa dem och man måste försöka att hålla igång livet som det alltid har varit tidigare.... Men det blir inget stort firande, knappt något firande alls utan en stilla fika med mina allra närmsta. ser hur som helst framemot helgen och ska försöka njuta av ledigheten!

Sur...

Ja, ännu en dag har passerat och snart även halva denna dagen. Oj, oj vad känslig man är och motgångar klarar man inte av. Slängde precis på luren i örat på hjärtisen då han inte kunde vara hemma i morgon och ta emot våra badrumsmöbler som ska komma. När vi bokade så skulle han se till att han kunde vara hemma och ta emot badrumsmöblerna när leveransen kommer.Vips så kan han inte det och så blir det jag som får ta skiten- Förbannad! Det var det jag visste, jag sa till honom att vi alltid har samma problem när vi ska få leverans av något, att ingen är hemma eller svarar när de ringer och säger att nu är vi på väg så får jag ringa och tjatta på posten sedan och se till att vara hemma nästkommande dag så att vi kan få våra grejor. Orkar inte med det här- FAAAAAAAAAAAN... Nu blir det likadant igen, jag får boka av och boka om mina möten. Vill inte riskera att våra grejor försvinner eller att företaget "blåser oss". Varför ska jag alltid vara den som tar smällen?

Ibland känns det knappt som man orkar eller kommer gå vidare men jag hoppas att man plötsligt en dag i framtiden inser att man visst har orkat gå vidare och att livet är ganska bra igen. Men hur ska det bli bra igen, med vetskapen om att min älskade syster inte längre finns och att hon tog sitt liv? Min älskade stora syster som alltid har varit just en stora syster och tagit hand om mig när jag behövt det. Hon finns inte längre och jag fanns inte för henne (tydligen).
FAN, vad ont det gör och jag funderar på hur FAN hon kunde göra så här emot Smilla och emot oss........Vad tänkte hon med?

Påskdagen och...

...Vår i luften. Igår och idag har det varit helt underbart väder med sol och värmande strålar. Håller det i sig så ska vi tända grillen i kväll, första gången är nästan alltid den bästa. Tyvärr så har det lovats regn till efm-kvällen så vi får hoppas på det bästa och se. Påskaftons dag spenderade vi med en del bilåkande, nedcabbat. Fantastiskt underbart att känna vinden lite smått i håret, solen värma i ansiktet och alla dofter som man faktiskt känner. Ett besök i Lockeryd och blomsterlandet där gjorde resan än lite trevligare. Känns dock lite tidigt att påbörja allt med vad blommor heter (jag har säkert fel i den känslan) men bara att förströ sina tankar på något annat är skönt. Påskaftons kväll spenderades i Skärvenäs med mor och far. Det bjöds på sedvanlig påskmat, vilket var gott. Hade aldrig blivit av att vi själva hade tagit tag i det, och inte heller mor och far, om vi inte gjort det tillsammans. Innan maten var hjärtisen med far ute och fiskade en stund. Jag och mor slappade i hemmet och jag uppskattar att själv få lite tid med mor, att prata om Linda och det som har hänt. Jag tror att vi båda behöver det. Jag ägnade också eftermiddagen åt att läsa Trösteboken där andra familjer som mist någon i självmord berättar om sina tankar, känslor och upplevelser efter att några år har gått. Den verkar enormt bra och det är på något sätt skönt att läsa om andra som går igenom precis det som vi gör och man är inte ensam. Linda kommer inte heller vara den sista som väljer att avsluta sitt liv i förtid. Det finns många fler än henne som kommer att göra det idag, imorgon, i övermorgon, om ett år och i evigheter. Varje år tar ca 1500 personer i Sverige sitt liv, en skrämande siffra som är högre än dödsoffren i trafiken. Sorgligt men sant. Det är nästan 5 personer om dagen som väljer att avsluta sina liv i förtid och det är många många många fler anhöriga som blir lämnade i sorg och smärta. Samtidigt som det är skönt att läsa om andra, så är det smärtsamt att läsa om hur många har mist en älskad anhörig. Vad som verkar vara liknande i många av fallen är att ingen annat eller förstått. Pskykologer skriver också lite om sorgen och smärtan i boken och hur viktigt det är för barn att kunna få hjälp att minnas om de mist sin mor eller ett syskon i ett tidigt skede. Man kan hjälpa dem genom att göra en minnesbok. Jag vill att Smilla ska få ett tydligt och fint minne av sin älskade mamma, jag vill att hon ska få veta några av Lindas upplevelser i livet. Jag vill att Smilla tydligt ska kunna minnas sin mamma och för att hjälpa henne lite på vägen så ska jag ge henne en liten present- En minnesbok. Jag kommer inte orka ta tag i det ännu men i framtiden vill jag göra en minnsebok (eller album kanske jag ska kalla det, för den kommer inte bli tjock som en hel bok) om min älskade syster och om Smillas älskade mor. Jag ska be vänner och bekanta, från förr till nu, att skriva ner ett minne de har tillsammans med vår älskade Linda. Detta ska jag sedan sätta ihop till en liten bok/album med bilder och kapitel. Det finns mmånga fina minnen som jag vill att även Smilla ska få ta del av och jag hoppas att hon kommer att uppskatta min lilla present!

Långfredag & familjemys

Jag och Smillsen på cirkus idag med hjärtat och mor och far. Många roliga upplevevelser och en mysig dag. Jag hade minst lika roligt som Smillsen, som älskade sin rosa sockervadd !

I dag vankas cirkus med...

...Mina diamanter- Smilla och hjärtis samt mor och far. Det var länge sedan jag var på cirkus, kan inte minnas när det var sista så det ska bli riktigt roligt. Nästan lite spännande! Dagen igår rusade iväg eftersom jag inte hunnit med det jag skulle i onsdags så hade jag massor att ta tag i vilket resulterade i att jag inte kunde gå så tidigt jag hade önskat (kunde och kunde men då hade mina kunder blivit lidande och det vill jag inte). När jag väl kom från jobbet så var det hur som helt hur skönt som helst. Med vetskapen av 4 helt lediga dagar. Underbart! Vi har inget speciellt planerat, har inte riktigt orkat fundera på sådana saker och det är skönt att kunna ta dagen som den kommer. Igår var vi ute och rastade vår "sommarbil" och den är nu påställd så jag kan tänka mig att det blir en del bilåkande i helgen. Hjärtisen njöt till fullo igår när vi åkte på små, sköna vägar.Det enda som kunde varit bättre var vädret och att min älskade syster levde. Men nu gör hon inte det och jag ska försöka att njuta av livet ändå.

Att träffa psykologen i onsdags var lika bra som vanligt. Jag är verkligen super nöjd med honom och det han kan tillföra mig i min bearbetningen av sorgen och att få mig att inse att vissa tankar och känslor bara är konspirationer Att få mig att inse att vissa saker måste jag "ta tag i" igen. Att vårda min och hjärtisens relation och att inte stänga honom ute och att försöka finna lusten för vissa saker igen. Ju längre tiden går desto svårare kommer dessa saker och ting annars att bli. Att försöka gå ut och gå igen som vi alltid gjorde tidigare, för det får mig att må bra och kan få mig att "koppla" bort tankar för en stund. Att försöka komma igång så smått med träning igen, även om det så bara är fem minuter men ATT GÖRA DET. Min hemläxa är att: Ha ett samliv igen och ge mig ut på promenader. Detta ska jag ha genomfört innan vi träffas nästa gång i slutet av april. Vilket jag givetvis kommer att klara :) Det kanske för många låter som en konstig hemläxa och löjligt men det är sådana saker som är svårt för mig i sorgen, det är svårt att orka och känna lust för saker och ting. Men det kanske är så att lusten och lite av energin kommer tillbaka när man väl har utfört det och ex tagit sina promenader några gånger. Jag vet ju att träning och motion är bra för hälsan. Det brukar vanligtvis ge mig energi och ork att klara av vardagen. Något nytt som jag lärde mig också, är att gråta är bra för det stärket kroppens immunförsvar och skapar endorfin i kroppen. Det får dock inte vara sk lök-tårar som man får när man hackar lök för dessa innehåller bara vatten och salt. Så gråt mer och skäms inte för det, det stärket dig!