Jag ska börja min dag ...

...Med en avkopplande kvart framför datorn, där jag får tid att samla mina tankar. Vi har haft en hel mysig helg med vår solstråle Smilla. Jag hämtade henne i fredags efm och hon stannade till igårefm/kväll. Vi har hunnit med en del roliga saker som att bada, handla födelsedagspresent i knalleland till pappa som fyllde år i lördags,vi har hälsat på mormor och morfar, vi har varit i Göteborg på Ikea och hoppat och lekt i bollhavet samt köpt kakel och klinker till vårt kommande badrum och Smilla har hunnit leka med en grann-tjej i samma ålder.Däremellan mycket mys och bus. Smilla ville inte längre sova bredvid mig utan valde att försöka sova själv i vårt gästrum, vilket jag blev överlycklig över då jag inte sov många minutrar sist hon var här. Det gick jätte bra och Smilla sov själv hela natten, from 21.30- 07.00 ca. Så två bra sömn-nätter fick även vi. Så mysigt och gå och natta henne, läsa lite bok och kramas samt höra kommentarer om att man är världens bästa moster är värmande.

När väl vår solstråle åkt hem blev det däremot tuffare. När man klarar av att inte tänka på det som har hänt så känns livet ok men när det sedan kommer till ens tankar (vilket det givetvis har gjort under hela helgen men då har man fått lov att inte "gå ner sig" för Smillas skull) igen så är det som ett stort hugg i bröstet och man slungas bakåt, rakt in i en stenhård vägg. Trots två månader gångna så är det så ofattbart.... Åter igen igår kom känslan av att jag måste ut till huset, jag måste dit och kolla till det. Man blir som en orolig själ som inte kan släppa den känslan innan men sitter i bilen på väg därifrån igen. Med andra ord var vi ute i huset och såg till det igår, vattnade hennes växter och bara "var". Det var där min älskade syster skulle bygga upp sitt lilla paradis och var på väg emot det...Varför blev det så här? Jag som trodde att hon trivdes så bra i sitt lilla paradis med alla sina drömmar och planer. Det är så fruktansvärt att veta att jag aldrig någonsin igen kommer att få se min syster igen, aldrig mer få krama henne, aldrig mer få ett litet sms i från just henne. ALDRIG MER! Men om jag tänker riktigt, riktigt hårt så tycker jag mig nästan kunna se henne framför mig, när vi åker från huset så inbillar jag mig att hon står i ett fönster och vinkar hej då åt oss men på återseende.... Jag har svårt att slita min blick och jag önskar så mycket att hon verkligen stod där och vinkade åt oss, i verkligheten, i det verkliga livet. I vårt liv!

Jag kan inte och kommer förmodligen aldrig förstå hur min älskade syster kunde välja att lämna oss i förtid, att lämna livet är ett stort beslut. Jag hoppas att hon vet vad hon gjorde.

Kaffet är urdrucket och det är dags att ta tag i mitt liv igen. Dags att ge sig ut för en ny vecka. Jag hoppas att denna veckan blir bättre än den förra även om jag tvivlar då vi har ännu ett svårt avsked denna vecka med urnsättningen... Men äntligen ska vi återföra vår älskade Linda till jorden. Av jord är vi kommen, av jord ska vi åter bliva....