Livet kunde har varit så underbart....

Sitter i vårt uterum med datorn i knät, har jobbat lite men är nu klar för dagen, för första gången i uterummet detta året. Njuter av ett glas rött och mina favvo chips. Hjärtis gör rent altanen och därefter blir det första grillen ikväll. Denna gången ser vädret ut att hålla sig. Livet kunder ha varit så underbart och det är faktiskt underbart men det kunde varit så mycket bättre utan den enorma smärtan i kropp och själ. Mitt liv var perfekt, för en gång skulle, fram tills denna hemska dag i februari. För första gången på många år så kände jag att jag äntligen hade hittat hem och mådde bra i mig själv och mitt liv, Jag hade flyt privat och på jobb. Mitt nyårs löfte 2009 var att varje dag försöka tänka en gång extra varje dag på hur lycklig och välmående jag var. Jag höll mitt löfte fram till alla hjärtans dag..... Sen gick det inte längre att hålla. Jag hoppas att en gång i framtiden få känna denna totala lycka igen av välmående även om saknaden alltid kommer att finna med mig. Det är så svårt att tro att det kommer att bli så, i dagsläget, men det hinner säkert förändras på vägen. Allting förändras och det kan förändras plötsligt och snabbt och hela ens verklighet kan kastas omkull när man minst annar det. Det man tagit för givet blir plötsligt stora frågetecken.

Innan har det känts självklart att vi en dag ska gifta oss men det gör det inte längre. Det skulle inte kunna bli den lyckligaste dagen i mitt liv då min syster inte finns med vid min sida.

Innan har det känts själklart (iaf den sista perioden i vårt liv) att jag och hjärtisen ska bli en familj och skaffa barn men det gör det inte längre. Saknade efter att få visa vår bebis för syster, smärtan över att min älskade syster inte får se vår bebis och saknaden över att en självklar gudmor inte längre finns kanske gör att man väljer att inte bli en familj. Vem skulle bli gudmor till vårt älskade barnliksom?

Konstiga tankar och funderingar kanske men allt verkar bli tillrört i denna sorg och smärta. Hela ens liv kastas omkull och det känns som man behöver börja på ruta ett igen och klättra sig uppåt och framåt... Förmoligen är dessa tankar och känslor ganska så normala och inget jag egentligen behöver lägga större vikt vid. Som man säger, allt brukar ordna sig för eller senare.... Nu ska jag njuta av fredagen och koppla bort morgondagen med jobb...