Sur...

Ja, ännu en dag har passerat och snart även halva denna dagen. Oj, oj vad känslig man är och motgångar klarar man inte av. Slängde precis på luren i örat på hjärtisen då han inte kunde vara hemma i morgon och ta emot våra badrumsmöbler som ska komma. När vi bokade så skulle han se till att han kunde vara hemma och ta emot badrumsmöblerna när leveransen kommer.Vips så kan han inte det och så blir det jag som får ta skiten- Förbannad! Det var det jag visste, jag sa till honom att vi alltid har samma problem när vi ska få leverans av något, att ingen är hemma eller svarar när de ringer och säger att nu är vi på väg så får jag ringa och tjatta på posten sedan och se till att vara hemma nästkommande dag så att vi kan få våra grejor. Orkar inte med det här- FAAAAAAAAAAAN... Nu blir det likadant igen, jag får boka av och boka om mina möten. Vill inte riskera att våra grejor försvinner eller att företaget "blåser oss". Varför ska jag alltid vara den som tar smällen?

Ibland känns det knappt som man orkar eller kommer gå vidare men jag hoppas att man plötsligt en dag i framtiden inser att man visst har orkat gå vidare och att livet är ganska bra igen. Men hur ska det bli bra igen, med vetskapen om att min älskade syster inte längre finns och att hon tog sitt liv? Min älskade stora syster som alltid har varit just en stora syster och tagit hand om mig när jag behövt det. Hon finns inte längre och jag fanns inte för henne (tydligen).
FAN, vad ont det gör och jag funderar på hur FAN hon kunde göra så här emot Smilla och emot oss........Vad tänkte hon med?