Usch...

...Dagen är slut och jag skulle kunna ha gått hem för någon timma sedan egentligen men vet inte riktigt vad jag ska hem och göra. Känner inte för något dirket och det känns j-kligt tungt just nu...Har tittat på foton från vår sista jul tillsammans (förra julen) och det är så svårt att förstå att det inte blir fler sådan jular. Att min älskade syster inte längre finns. Jag är glad för att vi iaf firade en del av hennes sista jul tillsammmans. Linda och Smilla var hemma hos oss på dagen för lite julbord och sedan firade de i deras hus med mor och far , Anders och Anders föräldrar. Hela familjen samlad för Smillsens skull! Vi var dock kvar hemma i vårt hus med Patrik föräldrar, hans två bröder med familjer. Jag önskar nu i efterhand att jag fått hela julen med min familj... men så är det... Jag önskar också att jag hade följt med min syster på någon ridtur under julledigheten, villket hon frågade om. Jag hade dock få dagar ledigt och hade inte riktigt "tiden". Vad fan är det för en jävla syster som inte har tiden!?!?! Om jag hade tagit mig tiden så kanske jag även hade kunnat förstå hur hon mådde inombords och kunnat hjälpt henne på rätt spår igen. Alla dessa varför, varför fanns jag inte där mer för henne? Varför öppnade hon sig inte för mig? Varför var jag en så j-kla kass syster?

Nu är det för sent och det gör så sabblans ont.....

Känner inte...

.. För något direkt idag, Känner mig ledsen nere och ingen direkt lust. Det enda jag ser framemot är helgen som skall spenderas med Smilla. Har hyrt en stuga i Varberg lörd till sönd och Smillsen blev jätte glad över det när jag i dag frågde om hon ville åka ner till kusten. Fred kvällen får ängnas åt lite packning å så... Känns som mycket, inte annars spelar någon större roll. Lättast att bara flyta med, orkar inte heller direkt tänka och planera. Du får fatta mina beslut. Mycket funderingar inte bara kring min älskade syster utan också vart mitt liv är på väg, vad mina drömmar är och vad jag i framtiden skall hitta på. Vardagen känns ganska "tråkig" just nu men det kanske inte är så konstigt när man bara "är". Har ingen direkt lust eller ork... Men det går upp och det går ner. Förhoppningvis är det en bättre dag i morgon. Känner mig annars ganska nere. Känns jobbigt att ha några kassar, som Anders packat ner, åt mig från syster stående på vårt kontor. Kassar med kläder som varit min systers, kassar med smink, hudkrämer och parfymer som varit min älskade systers. Det kommer en dag då jag måste packa upp dem och kanske vore det bra att göra det innan fred så att Smillsen älskling inte behöver se dem. Det måste vara upprivande även för hennes del att se mammas saker. Det är upprivande att se och plocka med ,just nu, men samtidigt så vill jag spara ALLT jag kan och får för att ha det som mina kära minnen och för att min älskade syster på något sätt lever vidare med mig i det. Annars är det mesta av Lindas grejor nerpackade till Smilla så att hon när hon blir äldre själv skall kunna spara det hon vill. Det enda som numera finns kvar i huset är inredningen för försäljningens skull. Huset har varit ute till försäljning, visning har varit, budgivning har varit och i veckan skrivs det förhoppningsvis papper. Därefter är det bara att invänta besiktningen, som alltid är lite nervöst. Tydligen verkade det vara en bra familj med stora planer för huset och fastigheten som vann budgivningen. Försäljningen av huset gick också mycket bättre av vad vi någonsin vågat drömma om. Men som det brukar vara, Linda har alltid lyckats göra bra affärer vad det gäller lägenheter och hus. Hon vågade alltid satsa och göra det hon trodde på vad gäller denna bit, även om jag vet att vissa emellanåt varit negativa till hennes köp... Men det har alltid gått bra och hon har lämnat lägenheter, stuga, hus med vinst och så även i detta fallet. OM nu allt bara går i hamn. Jag önskar att hon vet hur bra försäljningen ändå gått trots en hel del renoveringar kvar på huset. Det kommer att bli någon annans paradis och jag hoppas att de kommer att älska sitt nya hem. Det kommer bli skönt att kunna släppa den biten samtidigt väldigt jobbigt att inte längre kunna åka till hennes paradis för att minnas och inte längre kunna gå in för att se och känna sig omkring. Det kommer bli en bit till att släppa och försöka lägga bakom sig. Det blir svårt men ett måste.....Det blir som att släppa ytterligare en bit av min älskade syster. Bit för bit försvinner det som varit hennes liv och sedan finns bara de fina minnena kvar och en grav att besöka.

VARFÖR, får vara en del av även denna dag....

Så overkligt...

... Att leva i denna onda dröm. Att hoppas att det är en liten bubbla som snart spricker och man vaknar upp till en annan verklighet. Men så kommer det tyvärr inte att bli. Man kan inte förstå och man vill inte förstå att detta är verkligheten. Det gör fysiskt ont i hjärtat idag. Inte en skön känsla alls. Efter en okej dag eller helg kommer ofta verkligheten till en ännu något hårdare igen och det är väl så det känns idag antar jag. MIN ÄLSKADE STORA SYSTER FINNS INTE LÄNGRE- JAG VILL SKRIKA! Istället för att fira sin midsommar med henne fick man åka till hennes grav för att vara lite extra nära. Jag hoppas att hon vet hur j-la svårt det är för oss att ta oss vidare med det här i vår ryggsäck. Kan inte förstå hur hon kunde göra detta mot Smilla, mot våra föräldrar, mot mig och mot alla andra. Hur kunde välja bort livet och oss mot inget som vi känner till? Att se våra föräldrar gråta, att se vår pappa som man aldrig tidigare sett honom och att se honom gråta det är svårt, det är hjärtskärande bara det. Att veta att våra älskade föräldrar som förtjänar det allra bästa, får leva med att en utav sina älskade döttrar tagit sitt egna liv. Att vara så maktlös måste vara fruktansvärt. Och att fortsätta livet utan en del av sig själv, när en del av två syskon är borta, hur gör man det. Varför?

Jag skall gå hem tidigt idag, alldeles snart. Behöver en efm för mig själv med något som jag gillar. Antingen blir det en sväng till Nelly, en promenad eller så kastar jag mig på sängen och sover bort lite tid i sorg.

Tänk om jag kunde få vakna upp ur denna onda dröm till en verklighet som var något annat, precis som förut. Jag skulle kunna göra precis ALLT för det. Varför går det inte att vrida tiden tillbaka? Varför?

Första midsommaren utan min...

...Älskade syster är avklarad och det känns skönt. Första gången man gör de olika sakerna känns allting ännu jobbigare än andra gången, samma sak som att första gången ut och gå utan att Linda var i liv, att första gången plantera blommor utan att ha sin syster i liv, att första gången gå till frisören utan att Linda lever, att första gången att åka till Göteborg efter att sista gången ha varit där med syster etc. Det är svårt!

Detta var min första misommar utan henne, första gången som jag åkte igenom Falkenberg och första gången som jag såg hennes älskade stuga (som hon iof sålt) sedan hon lämnade oss.

Men jag tycker att det har gått bra och det är tack vare min underbara Patrik och mina underbara vänner. Så glad och tacksam över att de finns. Vi drog neråt till Helsingborg i torsdag efm och tog en lugn tripp neråt med kustvägen mellan Falkenberg och Halmstad, tittade på lite fina hus i Vilshärad/Tylesand och stannade för mat i Ängelholm. Var nere framåt halv tio så det blev inte så mycket mer gjort den dagen. Sov hyfsat ok på luftmadrass och vaknade ganska pigg vid åtta tiden i fredags, åkte med Ann för att handla det sista, fixade med borden, dukade, tvättade potatis, noppade jordgubbar, plockade blommor m.m och vid tre började gästerna att dyka in. Med gäster så menar jag inte gänget från Borås, som alla sov över för de dök in lite allt eftersom (innan tre). Hade en fin dag där vädret sprack upp framåt två med klar blå himmel och solsken. Full fart fram till sen natt även om det var betydligt lygnare och mer sansat än vanligt. Vi börjar bli vuxna :) Halv pigga och fräsch drog vi till Helsingör midsommardagen, hade hyfsat väder och var ett glatt gäng. Kvällen avslutades med mat, vin , skratt, skoj och trams. Idag söndag har vi haft en underbar dag på stranden och det var lite lagom roligt att behöva åka hemåt idag. Inte det minsta sugen på det utan hade hellre stannat en vecka till eller så. Dock skall det bli väldigt skönt att i kväll krypa ner nyduschad i sin egen säng med en lite lagom röd bränna. För en gång skull så är det någon annan som är kräftan i gängen...hihi.... Stackars hjärtisen:)

Påvägen hem stannade vi till i Kinnarumma för en extra tanke till min älskade syster, som jag önskar hade varit med oss i år igen precis som förra året. Men det kommar aldrig mer att bli så, tyvärr.... Det låter kanske som helgen varit super bra och den har varit bra men min syster har varit med mig i mina tankar hela tiden och det var inte utan en och annan tår som midsommar helgen passerade. Men tack var mina kära vänner så har jag iaf haft en fin midsommar och det vet jag att min syster önskade mig också!

Midsommarar kommer, midsommrar går men kärleken i mitt hjärta den kommer alltid att bestå- Jag älskar dig min älskade stora syster av hela mitt hjärta och själ. Jag hoppas vi ses igen. All min kärlek till dig!

Midsommar vecka

Underbart väder har vi idag, känns som att det var länge sedan vi kände någon form av skön värme (även om vädret varit ok emellanåt) men idag känns det helt klart SKÖNT ute! Jag hoppas att det håller i sig och att vädret visar sin bästa sida även framåt helgen. Tycker att jag vore värd en midsommar med ett gott väder iaf.... Även om det inte ger mig min syster tillbaka, så kanske det kan ge mig lite bra energi under helgen.

Förmodligen är min blogg den allra sämsta och tråkigaste i världen då jag bara skriver om tankar, känslor, sorg och smärta. Men mitt liv är inte särskilt händelserikt just nu utan går mest ut på att försöka klara dagarna och att bearbeta det som hänt. Bearbeta, ja hur man nu gör det. Känns som att det här aldrig kommer att bli färdig bearbetat och det känns som jag aldrig kommer att kunna gå riktigt vidare. Det är en sådan stor förändring i mitt liv, även om vi de senaste åren inte umgåtts dagligen så har min älskade syster alltid funnits där i mina 32 år på jorden. Jag har vetat att hon alltid funnits där och trott att hon vetat att jag alltid funnits där för henne. Kanske bara är att inse att man aldrig, riktigt, kommer gå vidare men att jag får lära mig att klara av dagarna och bära smärtan med mig i alla mina år framöver....

Hur kan livet så drastiskt förändras- Från vildaste välbefinnande och välmående till djupaste och brantaste dalen?

Mina 32 år på jorden har inte alltid varit välbefinnande och välmående.Men det har aldrig förändrats så drastiskt på en sekund tidigare. Jag har känt mig rotlös och alltid sökande efter något bättre. Jag har tampats mot mig själv med dålig självbild, dålig självkänsla och varit nere i de svarta hålen men tagit mig upp. Kan inte riktigt minnas hur det verkligen var, att vara nere på botten då det var 5-6 år sedan det hände senast (och det är jag glad över). Men jag kan minnas att det var svart, att det var en kamp att varje dag ta sig upp ur sängen och egentligen inte riktigt se någon mening med något.. Men från det, till att välja bort sitt liv, det kan jag inte riktigt förstå. Kan inte riktigt förstå hur eller vad min älskade syster tänkte på. Kan inte heller riktigt förstå hur fasen hon lyckades så väl med att hålla sig uppe och bära en "mask" för mig, för våra föräldrar och för alla andra. Kan inte förstå, men jag får lära mig att respektera min syster val. Jag vet att hon måste ha mått så j-kla dåligt för att ens fundera på detta steget. Och för att sedan göra funderingar till handlingar, då måste livet känts som skit. Utan tro, utan hopp och utan viljan att fortsätta livet då ger man kanske upp..

Jag skall genom mitt liv tro, hoppas och jag ska fortsätta vilja leva även om det är en kamp vissa dagar. Vissa dagar blir kämpigare än andra. Vissa dagar hoppas jag att återigen kunna få känna fullständig glädje och lycka. Jag hoppas även att min älskade föräldrar kommer att få känna fullständig glädje och lycka igen!

Måndag...

...och kort vecka, en lite lugnare vecka att vänta sig. Skönt!
Haft en ganska lugn och skön helg hemma men som vanligt gick helgen alldeles för fort. Lite små jobbig helg men det är väl som vanligt... Emellanåt känns allt bara hopplöst,många frågor och overkligthet. SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ overkligt att min älskade syster inte mer finns och att jag aldrig någonsin kommer att få träffa min syster igen. Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle behöva råka ut för något sådan här. Jag minns att jag i december förra året, när en arbetskamrat till mor gick bort, var så glad över att ( i stort sett)alla mina nära och kära finns kvar i livet. Jag har drabbats av sorg en gång tidigare och det var när min stora kärlek som jag iof brytit med några år tidigare, gick bort. Det var en chock och det har tagit många år att gå vidare. Men chocken går absolut INTE att jämföra med denna chock och denna smärta. Den är värre än allt annat jag har upplevt och jag hoppas att jag slipper att uppleva något som liknar denna smärta igen för den är olidlig.

Är som vanligt på språng och måste rusa men ville ge mig själv lite tid att skriva ner mina små tankar om overklighet och smärta....

Solen skiner &...

..Äntligen lite värme igen. Jag hoppas att det håller i sig till helgen. Ser verkligen framemot helgen massor. Ska bli så skönt med en lugn hemma helg och pyssel i trädgården, vilopaus på trädäcket i solen( om det blir fint väder, grillning och bara avkoppling hela helgen lång. PÅ lördagen skall vi besöka min kära barndoms kompips med familj i Göteborg. Men lite små utflykter är bara trevligt.
Jenny är en underbar vän och har en underbar kille vid sin sida och tillsammans har de en underbar son. Så tacksam över att just hon är min vän och att vi har återfått en närmare kontakt igen efter några år med minimal kontakt då jag varit på flykt...
Jenny var min barndomsvän och bodde bara någon gata bort, hennes syster Linda var en vän till min syster och de red emellanåt tillsammans. Så vi har följt varandra genom åren även om det inte alltid var så regelbundet. Jenny och Linda var också på min älskade systers begravning och jag är tacksam över att de var där. Känns skönt att veta att Jenny vet precis hur det var, jag behöver inte beskriva något och ibland är det skönt att bara veta det. Ytterligare en nära vän till mig och vän till Linda, vår kära Ann, var också där den dagen (åkte ändå från Helsingborg där hon och Anders numera bor).

Ofattbart, ofattbart men livet måste gå vidare. Jag måste kämpa mig vidare, och det gör jag på ett eller annat sätt. Men jag kan fortfarande inte förstå att detta hände mig och min familj. Det gör så sablans ont!

Snart är sommaren här tänkte jag skriva, men det är väl bara att inse att den redan är här även om det inte riktigt känns så. Midsommar är i antågande och det är skönt att den inte skall firas i Falkenberg detta året. I Falkenberg har jag för många minnen från galna midsommrar med älskade syster och även minnen från några mindre galna bla från förra året då Linda och Smilla samt en date till henne var med oss på Grimsholmen. Men detta året är hon inte längre med oss, vilket givetvis blir tufft, och då är det extra skönt att inte vara på den plats där vi har växt upp tillsammans, delvis. Vi skall istället åka till Helsingborg för firande hos Ann och Anders som flyttade in i sitt nya hus i början av detta året. Vi blir ett glatt gäng på 25 pers och några stycken här i från Borås som åker ner. Det kommer bli trevligt och jag ser framemot det. Men min älskade syster kommer att finnas med i mina tankar och i minnena från förre gående år!

Livet är tufft och emellanåt jäkligt orättvist. Vad har jag gjort för ont för att behöva drabbas av ett utav det värsta som någon, någonsin kan vara med om?

Jag trodde jag var en "bra" människa.....

Du finns i mina tankar dag som..

..Natt och det känns jäkligt tungt att du inte finns med oss längre. Tungt och overkligt. Förstår inte när denna overklighets känsla ska försvinna, om den någonsin gör det vill säga... Ibland känns det fortfarande som att du bor där borta i ditt lilla hus där du höll på att förverkliga din dröm. Eller var det inte din dröm utan kanske snarare en tråd du drog i, för att försöka att bli lycklig och för att försöka hitta lyckan i livet och vardagen igen. Ibland tror jag så. Jag tror att du själv också kanske trodde att det var vägen till lyckan, vägen till att finna din ro och för att finna dig själv igen. I efterhand vet vi, att det blev för mycket att hinna med allt du ville göra i livet. Ville du verkligen göra allt eller var det bara något du gjorde för att inte hinna känna efter, eller hinna tänka över hur du verkligen mådde inombords. Vissa saker gjordes kanske för andras skull och inte för din egen. Det är svårt att veta när du verkligen var lycklig och vilka stunder som du njöt av och vilka saker som du gjorde för andras skull och för att hålla skenet uppe. Jag önskar så att du hade berättat något för mig, att du hade gett mig en liten vink över hur du kände i livet eller att du hade brytit ihop totalt när jag frågade dig sista gången hur allt var, på lördags kvällen dagen innan du lämnade oss.... Varför bröt du inte ihop och öppnade dig för oss. Vi hade velat hjälp dig, vi hade gjort allt i vår makt för att få ha dig hör hos oss på jorden. Visste du inte det?

Nu får jag istället vandra som ensam syster längs livets väg och det kommer vara många gånger som jag önskar att jag kunde delat den med dig. Både glädje och sorg! Jag har många år på jorden kvar (hoppas jag) men största önskan i livet är att vi en gång i framtiden får träffas igen och att vi då för alltid får vara tillsammans!

MISS YOU!

Fyra, hela, långa månader utan dig!

Ja, då var det måndag igen och en ny vecka att ta tag i. Idag är det den 14 juni och det innbär att det är 4 månader sedan min älskade syster lämnade oss. 4 hela månader, det känns som om tiden har stått stilla men samtidigt är det förvånande att det redan har gått 4 månader. En dubbel känsla det där. Igår var jag och mamma ute och gjorde i ordning graven, äntligen har stenen kommit och vaktmästarna hade gjort iordning med kanterna och jord. Jag hoppas att min älskade syster gillar/hade gillat det vi gjorde. Det kändes fint att få göra det, fast man är rädd för att det inte blev bra och för att hon inte skulle uppskattat det. Jag ska se till att det alltid förblir en vacker plats för min syster att vila på och för oss att ta hand om och besöka. Jag älskar dig min älskade stora syster och tomheten är enorm, saknaden ännu större men störst av allt är sorgen över att aldrig mer för träffa dig!!

Du finns för alltid i mitt hjärta och mitt minne ska bevara alla våra fina stunder tillsammans!

Man ska inte...

...Ropa bej innan allt är på det säkra. Ett utav mina kontrakt blev inställt igår då köparna fått kalla fötter. Inget roligt samtal att ringa till säljarna som får en smärre chock när saker som detta händer timmarna innan man skall skriva. Tråkiga nyheter att framföra men ett måste att göra. Jag hoppas på att köparna samlar sina tankar under helgen så gör vi nya försök i nästa vecka. Inte något ont utan att det har något gott med sig, jag kom hem kl 20.30 istället- JIPHI. Trots tidigare så helt slut.

Idag sitter jag hemma med datorn och har haft en lugn morgon, har äntligen orkat ta tag i det här med frisören och ska dit om en liten stund för att fräscha upp mig. Ska bli skönt. Håret är det minsta jag har bekymrat mig över det sista så nu är det verkligen på tiden. Skönt med en mjukstart idag, en lugn förmiddag, något hektiskare eftermiddag och kväll sedan är vi lediga i morgon för att gå på skolavslutning, fixa med graven och vidare till Örebro för bröllop i helgen.

Trots en mjukstart och en något piggare Frida så känns det inte särskilt bra idag. Känns som en dag av den jobbigare varianten. Inombords finns det så mycket som jag önskar att jag hade fått sagt och så mycket som jag önskar att jag hade fått gjort.
Att min älskade syster inte längre finns med mig känns hårt, ensamt och väldigt orättvist. En stor "klump" följer hela tiden med mig i mitt bröst och den klumpen definierar jag saknade efter dig, älskade stora syster. Jag saknar dig!

Mitten på veckan & det...

...Börjar närma sig helg igen! Det var ett tag sedan jag skrev nu men livet går verkligen i ett. Mycket jobb, som vanligt, och mycket annat att tänka på/fixa med. Förra veckans extra energi togs upp av oroligheterna kring min älskade mamma. Allt har, hur som helst, gått bra och i måndags så fick hon äntligen komma hem igen. Var ute en sväng efter min visning igår och hälsade på henne. Måste säga att hon såg piggare ut än på länge, friskare färg i ansiktet och något gladare igen. Det var härligt att se! Vi måste ju se framåt och gå vidare, steg för steg, sakta men säkert. Vårt liv kan inte stanna upp, får inte stanna upp. Ingen av oss i familjen skulle orka med att någon utav oss stannade upp.Det är nog nu! Det finns ingen extra kraft och energi att ta utav och varje orolighet håller på att knäcka en.

Äntligen har det också börjat lossna lite på jobbet och jag skriver på två hus i kväll (det blir en lång kväll med hemgång runt 22-tiden). Försäljningar ger mig iaf en liten extra kick och lite extra energi i form av glädje!

På fredag är det solstråles skolavslutning, jag och hjärtat skall gå dit. Kommer bli vackert men också sorgligt att inse att min älskade syster och solstråles mamma valde att inte få vara med på hennes första riktiga skolavslutning. Fortfarande så otroligt svårt att förstå... Jag skall tänka på min älskade syster och jag hoppas att hon ändå är med oss på skolavslutningen, att hon sitter på solstråles axel och ler åt hur underbar solstråle är. Vi kommer att sakna dig Linda och jag vet redan att en liten tår kommer att smyga sig fram....Men jag skall dölja det för denna dagen är solstråles dag!

Min älskade syster har också äntligen fått en sten vilande på sin plats, på Kinnarumma kyrkogård. Den kom i slutet av förra veckan och jag såg det vid mitt senaste besök. Jag hoppas på att vaktmästaren har gjort i ordning till på fredag och tagit bort gräset så att jag kan göra det till en vacker plats. En vacker plats att besöka när man vill vara lite extra nära....

Livet är hårt men det går vidare. Sorgen och saknaden efter min älskade syster kommer jag alltid att bära med mig. Jag kommer också alltid ställa mig frågan: Varför?

Varför valde du att lämna oss och varför valde du att göra så här emot dig själv och livet?

Sol & värme...

...Ger iaf lite energi. Starten på veckan var inte alls rolig men det ser ut som och börjar kännas som det ljusnar lite. Vi har haft underbart väder de sista två dagarna med strålande sol och över 20 grader varmt. Kan det vara sommaren som är på väg? Jag håller tummarna för det iaf.

Min älskade mamma har återhämtat sig bra efter en lång operation natten mellan måndag och tisdag. Allt ser ut att bli bra men man vet ju aldrig.... Får hur som helst, förtillfället, vara nöjd över att mamma är på bättrings väg och att hon kanske inom kort får komma hem.

Men det har varit några tuffa dagar där allt bara gått runt i kropp, själ och huvud.
Tröttsamma dagar måste jag säga. Igår gick jag till sängs vid halv nio tiden. Hjärtisen var ute på en biltur med en kompis så jag passade på att vila/sova till mig lite nya krafter. Tidig morgon, besök på lasarettet och sedan vidare för tillträde i Gbg och jobb resterande av dagen. Idag ville hjärtisen grilla lite när jag kommer hem runt 18-tiden men jag vet inte... Inte så säker på att jag åker hem efter visningen. Känns som om jag vill ut till Linda nu, vill ut till hennes plats för att vara lite närmare och för .... Jag för att.... Bara vara där!

Det känns som det är mycket att tänka på just nu, många att tänka på och mycket att ta hand om=se till att allt går som det ska. Funderar på när man skall hinna tänka på sig själv men antar att den tiden kommer.

Hur som helst skall jag försöka samla lite nya kraft med hjälp av lite mer positivt tänkande. Det kan väl aldrig skada =)?

Min älskade mammma!

Ingen bra dag igår. Efter min visning (som var dålig=inget flyt alls just nu) så hade jag missade samtal från far och Göran. Vilket givetvis omedelbart fick kroppen att slå på signalen att något har hänt. Varför skulle de båda annars ringa mig och vem är den givna kopplingen till dem båda?
Mamma........

Med skakande händer och hjärtklappning så ringde jag far som talde om att mamma fått åka in till akuten idag med enorma magsmärtor. Inte min älskade mamma!
Pappa hade inte lyckats få henne till sjukhuset utan Göran hade fått komma ut och "tvingat" med henne. Nu åker du med punktslut och tur var väl det. De hade fått hjälp omedelbart på akuten med undersökning och röntgen vilket fick till följd en akutoperation, under kvällen/natten, mot vad de trodde var magsår som oxå förutsakat ett litet håll i magen, med följde av luft och gaser i delar som inte det skall vara detta. Enligt doktor och systrar så var det ingen stor och allvarlig operation men de var tvungna att få mamma i så pass bra skick så att de kunde påbörja operationen ( jobbigt med andning, utorkad, ätit dåligt och dålig hälsa förtillfället, vilket inte är särskilt konstigt)

Hur som helst, så träffade jag min älskade mamma med massor av smärta, trots mycket smärtlindring , och lite halvtborta. Givetvis väldigt jobbigt och väldigt oroligt med mycket tankar. Tänk om.... Vi lämnade intensiven ovissa och oroliga vid 21.30 och kort därefter skulle operationen påbörjas.Efter en lång, dålig natt så ringde överläkaren framåt 04-tiden och bekräftade att operationen var klar och gått bra men att den hade varit betydligt mer omfattande än vad de trodde, utan att gå in på detaljer, och att min älskade mamma nu låg i respiratior och skulle så göra tills morgonen.

Jag är så glad att mamma kom till akuten och under vård för hon hade förmodligen inte genomlidit en natt med den smärtan och utgången hade även den försämrats om det dragit ut på tiden. Respiration kopplades bort framåt morgonkvisten och trots att de ville att vi skulle vänta till kvällen med ett besök, så var jag tvungen att se min älskade mamma, få klappa om henne och viska några värmande ord i hennes öra. Det var jobbigt att se henne men känns skönt att jag har varit där och sett att läget är under kontroll. Ikväll är hon förhoppningsvis piggare och jag ser framemot att träffa henne efter min visning.

Men oron finns kvar och kommer så göra ett bra tag framöver, tänk om något händer på vägen, tänk om något går fel. Om det nu finns en Gud, så hoppas jag att han inte skulle kunna göra så emot oss nu, i denna kris när vi verkligen behöver varandra och familjen är så skör. Familjen är skör och kropp och sinne är urbalans. Ingen bra kombination. Det behövs inte mycket för att man inte skall orka med dagen. Men jag vill vara stark för min mammas skull, jag vill finnas vid hennes sida och ge henne möjlighet till lugn. Finnas för henne och pappa och hjälpa dem med så mycket jag orkar. Vi måste framåt och tillsammans är vi förhoppningsvis starka. Jag älskar mamma och jag älskar pappa över allt annat och inget ting får hände dem nu när vi behöver varandra som bäst!