Midsommar vecka

Underbart väder har vi idag, känns som att det var länge sedan vi kände någon form av skön värme (även om vädret varit ok emellanåt) men idag känns det helt klart SKÖNT ute! Jag hoppas att det håller i sig och att vädret visar sin bästa sida även framåt helgen. Tycker att jag vore värd en midsommar med ett gott väder iaf.... Även om det inte ger mig min syster tillbaka, så kanske det kan ge mig lite bra energi under helgen.

Förmodligen är min blogg den allra sämsta och tråkigaste i världen då jag bara skriver om tankar, känslor, sorg och smärta. Men mitt liv är inte särskilt händelserikt just nu utan går mest ut på att försöka klara dagarna och att bearbeta det som hänt. Bearbeta, ja hur man nu gör det. Känns som att det här aldrig kommer att bli färdig bearbetat och det känns som jag aldrig kommer att kunna gå riktigt vidare. Det är en sådan stor förändring i mitt liv, även om vi de senaste åren inte umgåtts dagligen så har min älskade syster alltid funnits där i mina 32 år på jorden. Jag har vetat att hon alltid funnits där och trott att hon vetat att jag alltid funnits där för henne. Kanske bara är att inse att man aldrig, riktigt, kommer gå vidare men att jag får lära mig att klara av dagarna och bära smärtan med mig i alla mina år framöver....

Hur kan livet så drastiskt förändras- Från vildaste välbefinnande och välmående till djupaste och brantaste dalen?

Mina 32 år på jorden har inte alltid varit välbefinnande och välmående.Men det har aldrig förändrats så drastiskt på en sekund tidigare. Jag har känt mig rotlös och alltid sökande efter något bättre. Jag har tampats mot mig själv med dålig självbild, dålig självkänsla och varit nere i de svarta hålen men tagit mig upp. Kan inte riktigt minnas hur det verkligen var, att vara nere på botten då det var 5-6 år sedan det hände senast (och det är jag glad över). Men jag kan minnas att det var svart, att det var en kamp att varje dag ta sig upp ur sängen och egentligen inte riktigt se någon mening med något.. Men från det, till att välja bort sitt liv, det kan jag inte riktigt förstå. Kan inte riktigt förstå hur eller vad min älskade syster tänkte på. Kan inte heller riktigt förstå hur fasen hon lyckades så väl med att hålla sig uppe och bära en "mask" för mig, för våra föräldrar och för alla andra. Kan inte förstå, men jag får lära mig att respektera min syster val. Jag vet att hon måste ha mått så j-kla dåligt för att ens fundera på detta steget. Och för att sedan göra funderingar till handlingar, då måste livet känts som skit. Utan tro, utan hopp och utan viljan att fortsätta livet då ger man kanske upp..

Jag skall genom mitt liv tro, hoppas och jag ska fortsätta vilja leva även om det är en kamp vissa dagar. Vissa dagar blir kämpigare än andra. Vissa dagar hoppas jag att återigen kunna få känna fullständig glädje och lycka. Jag hoppas även att min älskade föräldrar kommer att få känna fullständig glädje och lycka igen!