Du finns i mina tankar dag som..

..Natt och det känns jäkligt tungt att du inte finns med oss längre. Tungt och overkligt. Förstår inte när denna overklighets känsla ska försvinna, om den någonsin gör det vill säga... Ibland känns det fortfarande som att du bor där borta i ditt lilla hus där du höll på att förverkliga din dröm. Eller var det inte din dröm utan kanske snarare en tråd du drog i, för att försöka att bli lycklig och för att försöka hitta lyckan i livet och vardagen igen. Ibland tror jag så. Jag tror att du själv också kanske trodde att det var vägen till lyckan, vägen till att finna din ro och för att finna dig själv igen. I efterhand vet vi, att det blev för mycket att hinna med allt du ville göra i livet. Ville du verkligen göra allt eller var det bara något du gjorde för att inte hinna känna efter, eller hinna tänka över hur du verkligen mådde inombords. Vissa saker gjordes kanske för andras skull och inte för din egen. Det är svårt att veta när du verkligen var lycklig och vilka stunder som du njöt av och vilka saker som du gjorde för andras skull och för att hålla skenet uppe. Jag önskar så att du hade berättat något för mig, att du hade gett mig en liten vink över hur du kände i livet eller att du hade brytit ihop totalt när jag frågade dig sista gången hur allt var, på lördags kvällen dagen innan du lämnade oss.... Varför bröt du inte ihop och öppnade dig för oss. Vi hade velat hjälp dig, vi hade gjort allt i vår makt för att få ha dig hör hos oss på jorden. Visste du inte det?

Nu får jag istället vandra som ensam syster längs livets väg och det kommer vara många gånger som jag önskar att jag kunde delat den med dig. Både glädje och sorg! Jag har många år på jorden kvar (hoppas jag) men största önskan i livet är att vi en gång i framtiden får träffas igen och att vi då för alltid får vara tillsammans!

MISS YOU!