Mitten på veckan & det...

...Börjar närma sig helg igen! Det var ett tag sedan jag skrev nu men livet går verkligen i ett. Mycket jobb, som vanligt, och mycket annat att tänka på/fixa med. Förra veckans extra energi togs upp av oroligheterna kring min älskade mamma. Allt har, hur som helst, gått bra och i måndags så fick hon äntligen komma hem igen. Var ute en sväng efter min visning igår och hälsade på henne. Måste säga att hon såg piggare ut än på länge, friskare färg i ansiktet och något gladare igen. Det var härligt att se! Vi måste ju se framåt och gå vidare, steg för steg, sakta men säkert. Vårt liv kan inte stanna upp, får inte stanna upp. Ingen av oss i familjen skulle orka med att någon utav oss stannade upp.Det är nog nu! Det finns ingen extra kraft och energi att ta utav och varje orolighet håller på att knäcka en.

Äntligen har det också börjat lossna lite på jobbet och jag skriver på två hus i kväll (det blir en lång kväll med hemgång runt 22-tiden). Försäljningar ger mig iaf en liten extra kick och lite extra energi i form av glädje!

På fredag är det solstråles skolavslutning, jag och hjärtat skall gå dit. Kommer bli vackert men också sorgligt att inse att min älskade syster och solstråles mamma valde att inte få vara med på hennes första riktiga skolavslutning. Fortfarande så otroligt svårt att förstå... Jag skall tänka på min älskade syster och jag hoppas att hon ändå är med oss på skolavslutningen, att hon sitter på solstråles axel och ler åt hur underbar solstråle är. Vi kommer att sakna dig Linda och jag vet redan att en liten tår kommer att smyga sig fram....Men jag skall dölja det för denna dagen är solstråles dag!

Min älskade syster har också äntligen fått en sten vilande på sin plats, på Kinnarumma kyrkogård. Den kom i slutet av förra veckan och jag såg det vid mitt senaste besök. Jag hoppas på att vaktmästaren har gjort i ordning till på fredag och tagit bort gräset så att jag kan göra det till en vacker plats. En vacker plats att besöka när man vill vara lite extra nära....

Livet är hårt men det går vidare. Sorgen och saknaden efter min älskade syster kommer jag alltid att bära med mig. Jag kommer också alltid ställa mig frågan: Varför?

Varför valde du att lämna oss och varför valde du att göra så här emot dig själv och livet?