Ännu ett halvår har snart gått sedan jag skrev här senast...

...Tiden har börjat springa iväg och jag har nästan glömt av min lilla blogg. Och det är mycket jag glömmer nu förtiden. Minnet är det lite si och så med. Har svårt att riktigt minnas när saker och ting hände i förfluten tid. Kan inte säga när längre eller hur....

Jag har hur som helst under det sista halvåret försökt leva i nuet och inte gräva ner mig för mycket i sanningen. Jag försöker att med andra medel avvärja mina värsta tankar för att orka leva vidare. Jag försöker att inte tänka men ändå så känns det i hela kroppen, precis hela tiden. Vissa dagar går det att styra undan de värsta tankarna men som idag så känns det som att jag bara vill gråta. Känner mig så skör. Livet blev inte som jag hade tänkt mig, livet blev inte som jag hade hoppats och det gör så ont att leva med vetskapen om att vi aldrig mer kommer att träffas. Det gör så ont vid vissa tillfällen att man undrar hur man skall orka leva med det. Jag vet att jag måste och skall klara det men ibland tvivlar man. Allting blir så hopplöst i sorgen emellanåt och det finns ingen väg ut mer än att lära sig leva med.

Det är så små saker som gör att de värsta tankarna inte går att påverka, att se en bild på sig själv som är tagen under den tiden då allt var som förut kan göra så att tårarna börjar trilla ner för kinden, att träna kan få tårarna att trilla ner för kinderna (vet inte varför),att lyssna på en låt från förut, att möta mnsk som hör till Lindas tid etc. Jag funderar ofta på hennes sista tid, vad som hände, vad som utlöste det och hur hennes tankar gick. Hade hon redan bestämt sig när vi åkte iväg till Göteborg med mor på lördagen för att gå på Buddy Holy och övernatta på hotell? Hade Linda bestämt sig och visste att det var sista gången vi sågs när hon släppte av oss på gatan där hemma på söndags förmiddagen? Det finns så mycket tankar som för alltid blir obesvarade.

Känslorna kommer ofta då jag blir arg på Linda, då jag förbannar hennes handling och att hon lämnade oss. Hon "förstörde" inte bara sitt enda egna liv utan även våra (till vissdel). Men hon kan inte ha tänkt, den där sista kvällen. Hon kan inte ha förstått vad hon gjorde. Hon såg bara en väg ut ur det hopplösa.

Den 16 november skulle Linda ha fyllt 38 år och Smilla fyllde 9 år. Ett födelsedagsfirande med en lycklig 9- åring men också med ett oerhört tomrum. Ett födelsedagsbarn som kommer att saknas oss varje år. Det gör ont att du inte var med på födelsedagsfirandet, det gör ont i mig för Smillas skull, för mina föräldrars skull och för min egen skull. För 38 år sedan var det deras lyckligaste dag någonsin, deras första dotter kom till världen. En lycklig saga med ett oerhört sorgset slut.....Varför blev det så här?

Snart juli....

...och sommaren ska vara här. Idag är den verkligen det men annars har det varit lite si och så med vädret det sista. Men det är egentligen struntsamma för det har varit mycket jobb både för mig och för Patrik, som vanligt. Det var en evighet sedan jag skrev här men tiden har inte riktigt funnits. Det är mycket slit för varje försäljning då det är väldigt trögt på marknaden, så har det inte varit mycket kvällar tidigare så är det, det nu.

Midsommar har passerat. Vi hade en trevlig helg med goa vänner i Halmstad. Hyrde en villa i Tylösand med plats för hela gängen plus en del barn. Det var full rulle hela helgen med mycket mat, gott drickande, dans runt midsommarstången och roliga lekar samt lite beach häng. Men dessa helger är inte helt lätta..... Men högtider kommer vackra men smärtsamma och sorgsna minnen. Det får inte vara sant att det är så här. Jag vill inte att det skall vara sant. Det får inte vara sant att jag aldrig får träffa min älskade syster igen!!!!

Men den smärtsamma verkligheten är att det är sant......................................................................................................................................................................

Jag saknar dig så otroligt mycket, saknar att du inte finns med oss dessa dagar och alla andra dagar också. Det är så tomt utan dig, att aldrig mer få höra din röst, aldrig mer se ditt leende, höra ditt skratt och känna doften av dig. Varför blev det så här, ältas ständigt i mina tankar.

Det gör så ont att inse sanningen och ingen som INTE har upplevt det kan förstå hur det känns. Hur jävla ont det gör, hela tiden. Det är min verklighet, min nya verklighet som jag måste lära mig att leva med. Men det är inte lätt.

Bitter och ledsen måste jag vidare för att ta hand om resten av dagen. Önskar att dagarna fick ägnas åt att ta hand om mig själv och mina känslor......

Tiden den går...

..Sakta men säkert. Och idag är det skolavslutning för Smilla. Andra klass och andra gången utan sin mor... Har tänkt att åka dit och titta på henne så att hon vet att jag finns och bryr mig. Men med detta så kommer även en massa vemod och tankar. Inte utan att man fäller en tår eller två. Min älskade syster, jag kommer aldrig mer att få träffa dig. Det gör ont, det är en fasansfull smärta som aldrig kommer att gå över. Utan jag får lära mig att leva vidare mitt liv, med smärtan och saknade som följeslagare Det var ju inte så här livet skulle bli *arg*!

Hur som helst så har det hänt en del i mitt liv sedan jag skrev här sista gången. I tidsordning så har vi fått tre nya familjemedlemmar :)

Vi har skaffat oss en liten Hugo, en självgående gräsklippare. Skönt att slippa tänka på att gräset skall klippas och fixas. Ett måste mindre!


Jag har fått hem min lilla sötnos. Första dagarna var ett h-lvete där hemma med Signe och Selma. Selma var inte alls nöjd över att få en kompis men det börjar iaf gå bättre och bättre efter närmare 2 v. Det här lilla knytet har dock en massa energi som jag inte riktigt hade räknat med och svårt att sitta still en sekund. Gosa och kela vad är det, det vill hon inte alls. Jagar mest Selma hela tiden som inte får en lugn stund. Jag håller tummarna för att det lägger sig och blir lite lugnare med tiden. Annars är hon jätte vacker min nya bebis :)


Sedan har vi även köpt oss en nya bil. En C70 från 2010, svart. Jätte fin och min nya lilla pärla som jag skall köra till jobbet *stolt och nöjd*. Anledningen till detta är då att vi skall minska ner bilparken från 3 bilar till 2 så att en bil slipper stå ute under vintern. V50 är såld efter några dagar på blocket, fick väl ungefär det vi hade begärt. Porschen är dock kvar fortfarande och står uppställd till försäljning på Biltorget. Håller tummarna för att den säljs under sommaren. Annars vet jag inte vad vi hittar på :)

Så materiellt har det varit en trevlig vecka men mentalt så där.... Både jag och Patrik längtar efter sommaren och lite avkoppling. Patrik är väldigt trött förtillfället och tycker att det mesta suger. Men det är väl inte särskilt konstigt att det kommer en sådan period efter mycket stressande på jobbet.

Hade jag kunnat så hade jag mer än dragit iväg på en veckas sol- och avkopplingsresa. Men det får väl bli lite längre fram.... Får hålla ut!

Torsdag betyder...

...Fredag imorgon och jag borde vara själa glad då jag får hem min lilla nya misse imorgon. Men jag är inte det. Känns som det mesta suger för tillfället (positiva jag). Känns som jag inte har ett liv, men jag har ett liv och vad gör man med det...Jobbar en j-vla massa och säljer noll. Förra veckan var en katastrof vecka, hade 8 visningar och bara 0-3 spekulanter på varje visning. Fick ihop 1 av 8. Håller den statistiken i sig så blir det inget bra. Marknaden är helt körd just nu och stor del, till det har förmodligen bankerna och deras j-kla utlåningsrestriktioner. Släpper de inte på detta snart så kommer marknaden bli katastrof (som jag känner det just nu=positiva jag). Många visningar även denna veckan, 4 st+ omvisningar och möjligtvis att jag får ihop 1 utav dem..... Har en hel del hus ute på marknaden, vilket vanligtvis brukar betyda mycket att göra men här är helt dött. Knappt någon som ringer ens. Vad händer!?

Nå väl nog om jobb. Längtar efter att få tillbaka min glädje, jag vill få tillbaka min lycka och jag vill finna nya drömmar och mål. Men jag gör inte det.
Jag har allt man kan önska sig så som en underbar sambo, hus, bilar, missar och ja en ny självgående gräsklippare (med lite ironi) men här står jag. Allt detta är materiella ting och jag värdesätter dem knappt. Jag vill finna min själ, jag vill finna och ha tid för allt det jag tidigare uppskattat i form av icke materialla ting. Det känns som mycket i livet just nu handlar om jobb och en massa måsten med hus och hem. Det blir inte mycket tid över för att njuta av livet, att träffa vänner, familj och bara få vara. Längtar efter en lugn promenad i skogen, få sätta sig på en sten och bara lyssna på fågelkvitter och känna doften av skog. Känner nog en inombords stress över allt och förmodligen blir jag mer stressad över och saker och ting för att orken är minimal efter sorgen. Vet inte hur jag skall kunna gör för att må bättre igen, förutom att dra ner på tempot och få tid över till annat.

Ett ekorrehjul som bara snurrar på tills dess att jag själv sätter stopp. Tur att vi har semestern framför oss. Tid för annat än måsten. Patrik tycker jag gnäller över alla måsten, men det blir en stress för mig även om det inte är mer måste än vad alla andra kanske har. Det känns som om jag mer och mer längtar efter att hinna med livet....

Tur att det är snart är helg. Patrik åker till Mora för att träffa sina vänner sk killhelg och jag åker för att hämta hem Signe imorgon efm. Smilla ska med och sedan sova över hemma hos oss så det blir en riktig tjejkväll för henne, mig och de två kattdamerna. Ska bli mysigt att träffa Smilla igen och hon tycker att det skall bli roligt att få följa med och hämta hem en kattunge och sitta och fundera på nytt namn till Signe. Mysigt!

Jag hoppas på att Selma och Signe kommer att gilla varandra och att Selma uppskattar att få en kattkompis. Tror hon saknar det ibland....

Jag hoppas också på en lugn helg men mycket energi!

Mina drömmar är så mycket bättre.
Mina drömmar är så mycket mer.
Mina drömmar är något bortom bergen.
Något som ingen annan ser........

Ännu en helg...

...Har passerat. Det var nu åter hel evighet sedan jag skrev här men tiden finns inte riktigt och inte heller lusten. De få stunder som är lugna vill jag bara vara, sitta en stund och filosofiera eller bara surfa runt för mer oviktigt vetande.

Förra helgen var vi med jobbet i Rom. Det var en helt otrolig upplevelse och VILKEN stad, jag fullkomligt älskar den och hade kunnat tänka mig en månad eller två där nere. Vi åkte ner på lörd morgon, var och tittade på Milan-Roma (0-0), åt god mat, gick och storsade i Rom, var på sightsing med svenskguide, åt gott och bara njöt av livet. Det var underbart. Vill helt klart tillbaka. Kom hem månd natt för att gå till jobbet på tisd. Veckan har annars rullat på i vanlig takt... Helgen likså.

Helgen har bestått av en massor av pyssel med huset, tvätt av fasad, impregnering av fasad, planteringar av blommor, ogräsrensning etc. Samtidigt som jag njuter av tiden i trädgården så kan det kännas som livet bara är fullt av massor av måsten. Finns ingen direkt tid att ta hand om sig själv och det man gillar. Tyvärr, men hoppas att det är en kort tid i mitt liv som det faktiskt kommer att vara så.

Jag mår inte direkt jätte bra, även om livet flyter på och jag sällan numera talar om min älskade syster och mina känslor, så finns det med mig i kropp och själ ständigt. Vissa dagar lite lättare än andra men oftast ändå jävligt jobbigt. Att veta att jag i hela mitt framtida liv kommer få leva med sorgen, saknaden och längtan efter Linda gör det näst intill olidligt att klara av. Men jag måste vidare.... Jag måste göra det bästa av mitt liv. Jag måste kämpa...

Mina drömmar är så mycket bättre,
Mina drömmar är så mycket mer,
Mina drömmar är något bortom bergen,
Mina drömmar är något som ingen annan ser!

Vår i luften och...

..Påsken är förbi. Har haft några underbara, lediga dagar med härlig sol och värme. Jag gick hem hyfsat tidigt i torsdag för att åka ut till graven med mor och far. Det var dags för att göra det lite påsk och vår fint. Förra året hade vi en vit, lite mindre sten som täckte ytan där vi inte planterade. Men det var svårt att hålla den vit och fin, blandades lätt med jorden under. Så detta år har vi lagt ut en del naturstenar på graven och kommer ha lite planteringar i krukor och på marken (framöver). Vi blev nöjda och vi tror och hoppas att Linda hade gillat det.

Därefter hade vi en ganska så lugn skärtorsdag för att påbörja fredagen men massor av trädgårdsjobb och hus pyssel. Vi har haft strålande sol och vi har njutit till 100% av att bara vara hemma och pyssla, sitta på altanen och dricka kaffe, sola, grilla och bara njuta av tillvaron. Vi har även varit ute på 2 springturer och någon morgonpromenad med underbart fågelkvitter, harar och råddjur i naturen. Jag njuter så otroligt av att våren är här. Det känns som jag missade hela förra våren och verkligen behöver denna extra energi som vår, sol och värme ger. Jag älskar denna tiden på året, när allt ligger framför mina fötter.

Påskafton firades med mor och far. Patrik var ute på sjön med far och fiskade på efm . Jag passade på att koppla av på altanen, vara ute med Rajja (hund) på promenad och nere vi sjön för att suga in varje stund. Har försökt leva här och nu och inte tänka allt för mycket. Hade en super mysig påskafton med mor och far, satt ute på kvällen och åt påskmat och njöt av livet. Även mor och far uppskattade kvällen mycket, vilket alltid känns bra. Jag vill ge dem all glädje och lycka i livet som jag bara kan. Mina älskade päron!

Jag skall försöka njuta varje dag av våren och den väntande sommar. Hoppas på en härlig tid som kommer bringa myckt kraft och energi!

Då var man 33 år och ett nytt...

...År har börjat. Kan väl inte säga att det känns varken bu eller bä men det är bara att inse att åren de går. Ibland känns det som att det senaste året har stått still pga det som hänt min kära syster medan det andra stunder känns som att det gått ganska så snabbt. Ett helt år har passerat och lite till sedan vi fick vårt chockbesked och vi står upp. Det känns bra!

Nå väl, jag har haft en fin födelsedag med frukost på sängen och paket, fullständigt omhändertagande av hjärtis(så gött att slippa tänka och planera på morgonen. Detvar en lugn dag på jobbet och jag kom hem i tid för att hinns njuta av dagen. Patrik kom hem lite senare. Vädret var underbart igår så jag tog porschen ut till Lindas grav för att tända ett ljus. Satt i gräset och snackade med syster lite (hoppas hon hörde), lyssnad på fågelkvittret och mindes gamla minnen. Det var skönt och vackert att för en gång skull faktiskt vara vid graven själv, det var länge sedan sist. Det var fint med lite egen tid hos Linda på min dag. Hemma igen så tog jag på mig mina fina (och nya) joggingkläder och de nya (turbo-)skorna som hjärtat gett mig i present. På väg ut, på jogging tur, så kom faktiskt hjärtat hem och han hade med sig fler paket. Paket är alltid trevligt. Det gillar jag och jag han öppna dem innan joggingen lockade:) Jag gav mig ut ensam och när jag väl kom hem igen (det var tungt trots nya kläder och skor *skratt*) var grillen igång, fint dukat och massor av ljus i uterummet. Ibland har man det bra. Borde helt klart fylla år lite oftare om det är så här varje gång!

Med andra ord så började mitt nya år väldigt bra och får väl även nämna att det slutade väldigt. I söndags var jag och hjärtat och kollade på en ny liten familjemedlem :) Så inom kort blir 3 st 4 st i familjen. Behöver något nytt i mitt liv att se framåt så hem kommer, om ca 7 veckor, en liten Ragdolltjej vid namn Signe (om allt går som det ska med veterinär undersökning, vilket jag förmodar och utgår ifrån). Gudomligt söt och min längtar efter henne är stor. Ragdoll verkar vara en väldigt trevlig ras som jag tror att min älskade lilla Selma kommer passa utmärkt ihop med!

Med andra ord rullar livet på, lite mindre jobb det sista, trögt med försäljningarna men jag njuter istället av att komma hem i tid och faktiskt hinna LEVA även på vardagskvällarna. Det är underbart och det är livet!

Lugn...

.... Vecka. Har haft en lugn vecka hittills och har varit hemma tidigt månd och tisd. Det har varit så underbart att komma hem i tid och vad mycket man hinner med på kvällarna. Vilket liv man får. Helt underbart fantastisk och jag har försökt njuta av tiden tillsammans med hjärtat.

Igår lämnade jag kontoret vid två tiden för att möta upp min mor i stan för inhandling av lite vårblommor till Lindas grav. Därefter for vi ut till graven och pysslade iordning. Allt för mycket går dock inte att göra då det fortfarande är tjälle i marken och svårt att plantera. Men lite lökar och tulpaner ställde vi ut så nu kändes det fint igen när vi lämnade kyrkogården. Tusen tankar kommer alltid när jag får tid att tänka och känna. Det var jobbigt i bilen hem från jobbet och en ångestknuta i magen. Det är så mycket enklare när jag försöker leva här och nu och kan skjuta undan alla tankar och alla "saknar dig"- känslor. Det blir så verkligt varje gång jag skall ut till graven. En hård verklighet att ta till sig. Känner mig lite nere, tjurig och noll energi i kroppen. Vill helst dra täcket över huvudet på morgonen och ta sov morgon. Men det går inte. Upp ska man och ta tag i dagen det ska man. Måtte våren hjälpa mig på vägen nu när den är i antåga

En tanke vill jag också sända till dem som i dag tar ett sista farväl av sina älskade döttrar, syskon, vänner, släktingar etc i Bollebygds Kyrka idag kl 13.00. Det var tre unga tjejer som miste sina liv på vägen mellan Bollebygd och Hindås en fredags kväll i mars. Jag har idag passerat kyrkan och det kändes som en stor klump i magen och tusen tankar virvlade förbi. Jag tycker så synd om dessa fina tjejer och deras anhöriga. Att på ett så abrupt sätt behöva lämna jorden och oss. De som finns kvar här i jordelivet har en tuff tid att ta sig igenom och leva vidare med. Styrka och kraft till er!

Verkligen är hård och sällan rättvis. Hoppas verkligen att det finns en mening med allt som händer och sker!

Snart är även...

...Mars över och vi har nu gått över till sommartid igen. Så idag när jag kom hem vid halv åtta tiden var det ljust ute och visst ger det lite mer energi. Funderade på promenad alt mitt favvo program halv åtta hos mig. Tittar gärna på detta om jag är hemma i tid, med andra ord blev det ett ganska så enkelt val:)

Det var nu nästan två veckor sedan jag skrev sist igen. Det blir långt mellan varven nu men tiden är som alltid en brist vara. I helgen har vi varit i Vemdalen med några utav Patriks vänner. Vi åkte i onsd efm för en övernattning i Sälen och kom hem igår. Puh över 75 mil på en dag det var drygt och inget jag vill göra om igen. Men vi har haft det trevligt, fina backar, roligt umgänge och afterski samt en mycket fin och rymlig stuga. Så vi har haft det bra förutom en dag med mycket ångest och tankar på min syster. Men det är bara att inse, de kommer att följa mig varje dag livet ut, var jag än är.

När vi åkte hemåt igår trodde vi att vi skulle få se våren när vi kom hem men INTE då... Det var nästan snöstorm (och då har jag bara tagit i lite). Jag längtar så enormt efter våren i år, att få se solen som också kommer att ge mig energi. Förra året var bara katastrof och man visste knappt om det var vår,sommar eller höst. Jag sket i vilket, livet var inte roligt. Inte utan min syster. I år önskar jag iaf att kunna få njuta av solen trots den smärtan jag bär inombords. Att önska detta borde väl knappast vara allt för mycket begärt.Tycker jag är värd lite sol och den energin som den kan ge en människa. Hoppas våren anländer snart!

Helg...

Då var det helg igen och lusten är borta. Den skall ju vara på topp när det är helg.
Föregående helg var vi i Sälen med mor och far för att umgås med hjärtats föräldrar och för att se vasaloppet in live. Det var en mycket trevlig upplevelse, såpass trevlig att man nästan blev sugen själv.Med betoning på nästan. Det sköna vädret vi hade och den underbara stämningen gjorde naturligtvis sitt.

Veckan har varit lång och med många sena kvällar, hemma vid halv nio tiden tisd,onsd och torsd så idag vaknade jag med noll lust och energi. När man jobbar mycket så kommer alltid tanken (verkar det som) om det är så här det skall vara. Jag antar att det är upp till var och en... Men då kommer tankarna är det så här JAG vill att det skall vara. Lever jag det liv jag vill leva. Mmmmm, det tåls att fundera på.

Att Linda inte finns är så ofattbart och jag kan inte förstå att det är så här. Det gör så ont, smärtan går inte att beskriva, den känns i hela kroppen. Jag önskar jag slapp detta, jag önskar att livet var som förut. En önskan som aldrig kommer att slå in.....

Lugn och kort...

...Vecka. Har haft en lugn vecka med lite mömten inplanerat och inga visningar för att nästkommande vecka ha desto mer inplanerat. Ganska skönt med en lugn vecka (och kort då jag skall vara ledig fred och månd). Det behövs ibland. I mitt har det väl annars inte hänt så mycket mer än att jag uppskattar att få komma hem i tid emellanåt. Det är så skönt med lite längre kvällar hemma i huset och att hinna se halv åtta hos mig det uppskattas. Det brukar kunna passa bra med middagen till detta lättsamma program (iaf de lugna veckorna). Idag blir det dock en längre kväll med lite utbildning på Boråskontoret. Det är jag dock mindre lust för. I morgon blir det kontorspyssel, tidig hemgång och besök vid graven för att tända ett ljus eller två hos Linda.

Livet trillar på och det känns så ofattbart det som hänt och att syster inte finns med oss längre. Som jag skrivit tidigare, så känns det enklast att leva när man kan "låtsas" att det inte har hänt.... Det är svårt att ta in att det verkligen är så. Det känns som Linda skall ringa vilken sekund som helst eller knacka på min dörr där hemma. Men så är det ju inte. Det vet jag ju. Jag saknar min älskade syster och det kommer jag att få göra i resten av mitt liv, det känns tufft men går tyvärr inte att förändra. Ta hand om era när och kära väl så länge de finns med oss här på jorden. En plötslig dag kan det vara försent och då går inget att förändra längre. Säg de vackra orden till varandra så ofta ni kan och berätta vad ni betyder för varandra när lusten faller på. Håll inget inombords och försök att inte skiljas åt som ovän med någon. Det kan du få ångra i hela ditt resterande liv. Ta vara på livet som det är och försök att njuta av de stunder som du ges för en dag kan allt ha förändrats.

Jag skall försöka att tänka på att ofta tala om för mina nära och kära hur mycket de betyder för mig och att jag är glad att de finns.

Jag skall försöka att bli bättre på att ta tillvara på det livet som getts mig och vara glad över att jag mår (hyfsat-) bra i mig själv och med mig själv.

Jag skall försöka att inte grubbla och fundera så mycket utan acceptera läget som det är.

Jag vill inte sitta här när jag är 70 år och funderar på vart mitt liv tagit vägen, jag vill få en fin resa med många minnen och äventyr berikat av alla mina nära och kära som finns här i livet hos mig!

Lördag

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev här och anledningen till det är väl att det bara inte har blivit av helt enkelt. Har haft en del att pyssla med på jobbet och inte direkt tid för eftertanke och privata saker.Hur som helst har jag lyckats få ihop en del försäljningar nu under feb vilket är positivt i sig. Känns gott och ger lite energi.

Att ha passerat årsdagen då Linda lämnade oss känns skönt, det var som ett nytt avstamp liksom, att påbörja år 2 utan henne här i livet hos oss. Jag kom på mig själv igår när jag kom hem med tanken att jag nog faktiskt har accepterat att livet blev som det blev och att Linda inte längre finns med oss. Jag tänkte denna tanken även idag vilket borde vara ett framsteg i sig. Jag säger inte att jag förstår hennes beslut, men jag kanske har accepterat att hon inte längre finns här hos oss.
Fast jag vet att även om jag har denna känslan nu och förtillfället så kan det vara helt annats om 1 min eller om ett dygn eller så. Känslorna pendlar så från ok till katastrof. Vilket är påfrestande i sig faktiskt.

Vid lunch idag så brast jag upp i asgarv över att Patrik sa att jag inte hade skottat uppfarten en enda gång i året(Hur kul kunde det vara?). För att i nästa stund bryta ihop i tårer. Patrik frågade då mig varför jag alltid bryter ihop i tårar när jag skrattar. Och han har faktiskt rätt i att jag gör det. Varför det vet jag inte ... Men det kanske är något jag borde fundera på och kanske jobba vidare på/med... Jag vet inte om det kan vara några skuld känslor över att jag skrattar eller vad det är som händer inombords men jag bara bryter ihop. Ofta händer det när vi sitter och äter just.

Smilla var hos oss förre gående helg och det var som vanligt väldigt mysigt. Vi var nere i Varberg och hälsade på ett par bekanta med barn i samma ålder som Smilla. Dagen spenderades på leklandet där nere. Förutom att jag fick typ ryggskott eller något liknande så var det en mysig dag som vi avslutade med melodifestival och pizza hemma på Sjöviksgatan. PÅ sönd hälsade vi på hos mormor och morfar.

Idag skall vi själva åka ut till mor och far för att planera lite inför den kommande trippen till Sälen. Hade det inte varit för det hände är jag tveksam till om de någonsin kommit med oss till Sälen men nu hoppas jag att de ser framemot några dagar hemifrån. Far gör nog det alldeles säkert, mor är jag lite tveksam till då hon verkligen älskar att vara hemma Hur som helst så hoppas och tror jag att vi får några mysiga dagar tillsammans med Patriks föräldrar.

Ytterligare planerade händelser i vår är en skidresa med Patriks vänner, dop Helsingborg och lite annat smått och gott. Jag ser verkligen framemot våren och håller tummarna för att kunna njuta av den mer detta året även vad jag gjorde förra våren. Känns som föregående vår bara försvann och är som i en dimma. Inget var speciellt njutbart före gående år, men jag ser framemot detta år med tillförsikt och glädje!

Om tårar....

Kunde bygga en trappa och minnena en väg, skulle jag gå ända till himlen och hämta hem dig igen!

Jag vet att det kanske inte är vad du hade velat, då det var ett val du gjorde. Men jag lovar dig, du hade kunnat bli lycklig igen här på jorden om du bara gett det en chans!

Idag är det den dag som jag alltid kommer att bäva för i mitt liv, den 14:e feb, dagen då min älskade syster valde att lämna livet.

Jag sitter i sängen, har tagit mig en kopp kaffe och skall bara låta dagen passera utan några måsten. Jag skall ta hand om mig själv och mina tankar. En dag för saknad och eftertanke. Om några timmar ska jag möte upp mor och Patrik för lunch, sedan åker vi ut till Lindas viloplats med vackra blommor och ljus (far är som sagt iväg med jobbet under dagen vilket vi alla tror är bra för honom). Det ser ut att bli en vacker dag med -7 nu på morgonen, solsken och blå himmel. Jag hoppas och tror att vi får en vacker stund hos Linda. Jag hoppas också att Linda finns med oss och ger oss den kraft och styrka vi behöver för att ta oss igenom dagen. Dagen som vi aldrig trodde vi skulle behöva uppleva men som ändå kom.

Hur som, så känns det ändå "skönt" att det nu gått ett år, att årets alla dagar har passerat ett varv. Jag hoppas att livet blir lite lättare att leva med tiden, även om sorgen och smärtan alltid kommer att finnas där. Men jag hoppas, som många säger, att man lär sig leva med sorgen, sida vid sida skall vi vandra genom livet.

Livet blir sig aldrig mer lik men jag hoppas att i framtiden kunna leva för dem som lever och njuta av livet som det är!

Helt....

...Omöjligt att inte tänka på hur denna helgen spenderades för ett år sedan. Hur mycket jag vill så gör det sig ständigt påmind- Hade en urusel dag igår men noll energi och ork, dagen började något liknande idag men efter ett samtal med mor så tog jag mig upp ur sängen och vidare ut på en härlig promenad i solen och över sjön. Det var så ljuvligt och jag är glad för att lite energi infann sig till detta. Efter promenaden blev det lunch och kaffe ute på altanen. Nå väl, det är inte så varmt och gott ute ännu så jag behöll mössan och halsduken på men det var SÅÅÅÅÅ skönt. Solen värmde faktiskt. Jag och mor pratade inte egentligen om något speciellt utan mer att vi måste försöka leva här och nu, inte titta bakåt på det som varit, ta vara på dem vi har runt omkring oss i livet och se framåt. Detta lilla enkla budskap gav mig ny energi att ta mig igenom dagen på. Jag försökta njuta av dagen som den var.

Nu har dock de lite mörkare tankarna smugit sig fram igen. Jag är bra på att älta och "dra ner" mig själv, tyvärr, i stället för att se framåt. Jag funderar istället på hur syster mådde vid den här tiden (på söndagen som då var den 14 feb) för ett år sedan, hur hennes tankar gick och vad som egentligen hände den där sista dagen. I morgon är årsdagen. Jag önskar att den redan var över. Det har varit mycket ångest och tankar under denna helgen. Tuffare än andra dagar. I morgon skall jag vara hemma från jobbet och ta dagen som den kommer, göra det jag orkar och känner för utan måste. Jag tänkte börja dagen med att ta hand mig själv med en promenad, äta en lugn frukost och dricka en kaffe. Få en så skön start på dagen som möjligt. Vid lunch skall jag/ vi möte upp mor för en lunch på stan och därefter åker vi ut till Lindas grav med vackra blommor och ljus. Jag hoppas att hon kommer finnas med oss där och då. När vi varit där så åker vi med mor hem en sväng så att hon inte behöver vara ensam. Det har nämligen blivit så att far skall åka med chefen för att titta på någon ny maskin i Frankrike. Vilket jag tror är bra för hans del. För imorgon blir ingen lätt dag, ingen dag är lätt men vissa dagar är än tuffare än vanligt....

Men det är en dag som alla andra, det är egentligen ingen dag som är värre än den andra. Fakta är fortfarande detsamma även om det är årsdag, födelsedag, midsommar, jul eller vad det nu är för dag. Linda finns inte med oss här på jorden längre utan har förhoppningsvis fått frid och ro på den plats dit vi alla en dag skall varandra.

Livet blir aldrig mer detsamma men jag får försöka göra det bästa av det, det skulle min älskade syster velat!

Torsdag och en...

...lugnare dag på jobbet än väntat. Ganska skönt faktiskt efter två hektiska dagar som avslutades med sen hemgång igår, lämnade kontoret vid 22-tiden igår efter två kvällsskrivningar. Men vad gör man inte för att kunna följa med hjärtat och bekanta på en god middag ikväll. Smällar man får ta.

Har lite ångest inför de kommande dagarna och ja, alla minnen kommer upp ännu mer. För ett år sedan, idag, så ringde syster mig, vid 20.00 tiden för att planera inför helgen. Jag minns att jag satt vid brasan hemma och hade ätit middag. Livet var ganska bra. Syster satt i bilen på väg mot Norge, för jobb där på fred. Jag minns att hon lät glad. Jag önskar att jag pratat lite längre med henne den där sista gången. Ibland undrar jag om hon ringde för att få en sista "ensam-prat-stund" bara med mig eller om det bara var för planerandet. Frågor utan svar. Ont i själ och hjärta. Jag vill bara att helgen-måndag-tisdag skall passare för att... Första årsdagen gör ont, iof det kommer alla årsdagar att göra. Jag kommer att bäva varje år vid denna tiden inför Alla Hjärtansdag *suck*. Hur som helst så skall jag ta dagarna som de kommer och har inte planerat in något jobb alls. Utan får ta det som orkas med. Jag saknar min syster!

Satt här går kväll och skrev kontrakt på en lägenhet, det var ett dödsbo där två systrars far hade gått bort (modern hade gått bort tidigare) och det var inte utan att jag tänkte framåt i tiden och även en sådan sak gör ont. Det är bitar som jag ensam måste ta mig igenom långt fram i tiden men ändå. Saker som man inte tidigare har tänkt på börjar plötsligt göra ont och väcka smärtsamma tankar.

Jag hade även ett samtal från ett nr jag inte kände igen dagen dessför innan, jag ringde upp detta och hamnade på fars jobb. Han brukar aldrig ringa mig dagtid, från företagsnr. Hjärtat började slå direkt. Alarmet gick på i kroppen och jag blev orolig att något hänt. Det är inte första gången detta alarm gått på sedan vår älskade Linda lämnade oss och det lär väl hända igen.... Det är underligt hur kroppen reagerar. Det slutar aldrig att förvåna mig, för ett litet samtal..hm....

Nå väl, jag skall väl ta och återgå till att få något gjort möjligtvis men behövde skriva av mig lite tankar.Önskar jag kunde somna nu och vakna upp i slutet av nästa vecka igen!

Söndags kväll...

..Och vi börjar närma oss dagen som förändrade våra liv totalt...Tänk att det snart har gått ett år, på sätt och viss känns det som det var igår, som att det fortfarande är lika ofattbart, samtidigt som det känns som att det var allt för länge sedan jag träffade min älskade syster. Men nu, snart ett år efter att syster lämnade oss, så är livet helt upp och ner med tankar och känslor. Så svårt att ta in detta ofattbara, detta overkliga, att syster inte längre finns med oss, att jag aldrig någonsin kommer att få ett sms från henne, höra hennes glada röst eller få vara nära henne igen. Linda finns inte längre med oss här på jorden, hennes kroppsliga jag finns inte här hos oss. Jag kom på mig själv i morse, vid frukosten, att jag önskade mig mer tid med henne den sista gången jag såg henne. Jag önskar att jag stannat hos henne längre, att jag smekt hennes kind mycket mer. Men det var så overkligt och jag kan knappt idag minnas hur det verkligen var. Jag önskar att jag gett mig själv mer tid med henne den där sista gången. Jag önskar också att jag kunde få en sekund till med Linda i livet. Jag vet att mina önskningar aldrig kommer att gå i uppfyllelse. De går inte att uppfylla, den tiden är förbi för alltid....
Linda finns numera endast med oss i minnen och tankar djupt bevarade i våra allas hjärtan. För andra går livet vidare precis som förut, men mitt liv går inte vidare som förut. Jag tar ett steg framåt, ibland fem bakåt och sedan något trevande steg framåt igen. Men livet blir inte detsamma och smärtan och sorgen kommer aldrig att försvinna utan jag måste lära mig att leva med den som ständig följeslagare

Vi var ute hos mor och far idag på lunch. Åt en rejäl och god husmanskostmiddag med potatis, köttfärslimpa, brunsås, lingon och kokta grönsaker. Det var mums. Gamla minnen kom på tal vid något tillfälle, vem som vunnit en massa pengar på en en- armadbandit uppåt Sälen för många årsedan. När far sa att det var Linda så hörde man sorgen så hjärtskärande i hans röst. Det kändes så vemodigt i hjärtat. Linda.... Våran Linda som jag delat hela mitt liv med.....Linda som var mor och fars största lycka när hon kom till världen, Linda som det älskade över allt annat och som de har fostrat och följt genom alla åren. Det måste vara smärtsamt att mista sitt barn, ingen skall behöva uppleva detta. Men det händer då och då. Deras sorg och saknad är en annan än min. Linda är deras äldsta dotter medans Linda är min syster. Ingen sorg är någon annans lik, utan den är olika och ter sig olika för alla. Men en sak är säker, att har man inte upplevt en sådan här förlust så kan man aldrig förstå vad det innebär.

Jag har träffat en ny vän, vi har funnit varandra på Facebook genom en sida som heter Trösteboken (handlar om när någon närstående tagit sitt liv). Hon har precis som jag förlorat sitt ena syskon, i mars förra året. Vi skriver en del och det känns väldigt bra att dela med sig av sina tankar och känslor med någon som är i samma situation, att höra hennes reaktion, hennes familjs reaktion etc. Det lättar ens egen smärta på något sätt, att veta att man inte är ensam, att veta att det finns andra som går igenom ""detsamma". Det känns som vi har en förståelse för varandra ch kan dela på sorgen på något underligt sätt. Även om jag önskar att ingen av oss var i denna situation. Jag önskar att ingen behövde uppleva detta men det blir allt vanligare och vanligare ( ca 1500 tar sitt liv årligen= nästan 5 om dagen).

Jag vet att det finns de i min omgivning som själva har funderat på denna drastiska handling men jag hoppas att min systers handlande har fått dessa andra att tänka om.
Jag vill inte att någon i min närhet skall behöva genom leva samma helvete, någonsin.
Det finns hjälp och det finns bättre alternativ bara man vågar ta steget att erkänna hur själen mår.

Nå väl, förutom det här så har helgen varit bra. En lugn fredag för att sedan gå ut och äta på lördagen med hjärtat och tro det eller ej, jag fick till och med, med mig hjärtat till Grand för lite tanzen (dans). Det är inte var dag vi hamnar på krogen men det var trevligt och nu lär det dröja ett år eller så till nästa gång :)

Nu sitter jag vid brasan med filten över knäna och försöker samla mina tankar, kraft och energi till den väntande veckan.

Jag saknar dig älskade syster!

Söndagkväll...

...Och helgen är snart över. Kan väl inte påstå att min helg har varit toppen utan snarare ett pendlande humör från att bryta ihop till gråt för att det är smutsigt hemma till att skratta åt något dåligt skämt. Det är verkligen påfrestande att pendla så i humöret. Har inte haft någon direkt lust och ork, minns knappt vad vi gjort i helgen, förutom att vi hade en mysig tacokväll med kortspel hemma hos mor och far igår. Jag hoppas att humöret snart kommer tillbaka till mig. Hjärtat vill att jag skall rycka upp mig men det är inte så lätt. Även om jag önskar att det var just SÅ lätt så är det inte det.Men det kommer, det handlar bara om att ge det tid, allt har sin tid.

Hur som helst börjar veckan närma sig, jag har en intensiv vecka framför mig men det skall bli skönt när den är över. Bara att bita ihop och kämpa på.Veckan därefter ser ut att vara något lugnare. Än så länge. Det har varit tufft att få ihop affärer och även det blir tungt. Går det bara bra på jobbet så brukar lite mer energi kunna infinna sig och allt annat känns lite lättare också. Nästkommande helg kommer hjärtats föräldrar ner på besök, vi har ju en liten prick som fyller 32 år i veckan, och det skall firas nästa helg!

Nå väl...Jag håller tummarna för en bra vecka med lite positiva vindar i form av energi och affärer :)

Trött &...

..Omotiverad. Usch, idag är ingen bra dag. Denna veckan har inte varit någon bra vecka alls. Sover dåligt på nätterna, vaknar sur och grinig, känner inte för något och stressad dagarna i ände. Känner ingen lycka och glädje. Visst det har väl varit så snart i ett år nu men vissa dagar, veckor,månader etc är värre än andra. Känns som jag är ur balans och inte gör något för min egen skull. När skall jag hinna med att göra något för min egna skull detta året, som kommer bli ett intensivt jobb-år? Jag undrar redan emellanåt om jag är i den formen att jag kommer att orka med bara jobb, jobb, jobb och åter jobb. En parentes,då har det bara gått en vecka av lite intensivare jobb. Balansen kanske inte är den bästa. Och jag kanske är mer intresserad av att finna en balans i livet igen och tid för det jag verkligen gillar (vad det nu kan vara?).

Känner mig ledsen över att det inte är någon idé att skaffa träningskort. Det kommer inte hinnas och orkas med när det blir som intensivast på jobbet, känner mig ledsen över att jag inte orkar ta tag i min vikt (eller det har jag gjort, en vecka med viktväktarna men utan resultat. Gick snarare upp 2 kilo. Vad är det med mig egentligen?), känner mig ledsen över att livet blev som det blev.... Listan kan göras längre.

Det gångna året börjar göra sig påmint då det viktigaste har varit att finnas där för andra. Det har inte funnits tid och ork att ta hand om sig själv... Men den tiden kanske kommer....

Hoppas på att vakna upp till en bättre dag i morgon. Jag håller tummarna!

Ps Det positiva är att hjärtat är glad över vår nya v60 som vi hämtade ut igår. Hans glädje är min glädje :) (även om jag fick stressa hem från jobbet och inte riktigt hann med det jag skulle)......

Väntar på...

...Möte kl 17 och sedan hemgång. Eftermiddagen har spenderats till att inte göra något alls. Iaf känns det så. Bostadsmarknaden har inte riktigt kommit igång ännu efter jul och nyår och jag har en lugn vecka framför mig. Trots detta blir det helg jobb, lörd-sönd, då vi har stor visningshelg. Jag har 3 visningar på lörd och 2 visningar på sönd så helgen går åt till det. Veckan därefter hoppas jag på att få till några försäljningar. De första 2011 isf.

Helt otroligt att vi nu har bytt blad igen och är framme på 2011. Tycker inte det var särskilt länge sedan det var milleniumskifte och allt vad det skulle innebära. Även om det inte känns som det var särskilt länge sedan så har det hänt en del i livet, både positivt och negativt. År 2010 kommer jag minnas som historiens sämsta år och det kändes både skönt med nytt år som det kändes lite vemodigt. För sanningen är den att desto fler dagar som går och desto fler år som går så kommer jag/vi längre och längre ifrån min älskade systers liv samtidigt som det kändes skönt med ett nytt år som bara kan bli bättre.

Men det är mycket tankar kring mitt egna liv och jag kan emellanåt känna mig lite rastlös och känna att jag skulle vilja resa mer, upptäcka mer, leva lite mer (hur man nu gör det) etc. Ibland skulle det vara skönt att kunna lämna allt, att inte ha något ansvar och bara få "vara", ta ett säsongsjobb i ett soligt paradis och LEVA. Jag vet inte om jag skulle leva mer för det, men det hade varit oerhört skönt ett tag iaf *drömmer mig bort*. Jag fullkomligt älskar solen och trot emellanåt att jag blivit född i fel land, att det blev en miss i produktionen helt enkelt*skratt*.
Men istället för att drömma vidare så måste jag nu ge mig ut i mörkret, det halvkalla men helhala väglaget för att hinna i tid till mötet. Chiao!

Denna dagen...

...Vill jag tillägna min ungdomskärlek Oliver (man är väl ungdom när man är 18 år och fortfarande ganska vilsen) som gick bort hastigt 2002-01-09. En stor sorg i mitt liv som finns med mig ofta än idag.

Jag skall börja från början, när jag var yngre och växte upp så drömde jag ofta om min livskärlek som var mörkhårig med brunaögon och hade ett gott liv. Kanske lite ytligt men jag tyckte, och tycker fortfarande, att det är en väldigt vacker kombination med mörkhåriga och bruna ögon. Jag och mina 4 goa vänner skulle göra vårt livs första och mest spännande resa tillsammans, det var sommaren -96, och det blev en bussresa till Loret de Mar. En fin kust stad som skulle erbjuda gott väder och ett rikt partyliv. Bussresan var lång, 24 timmar, och det lägenhetshotell vi skulle bo på var väl inte det bästa heller. Den härliga poolen på alla bilder från resetidningarna,var inte ens fylld med vatten. En besvikelse men vad fasen vi skulle ju inte ligga vid poolen ändå :) Här skulle röjas, även om vi var 5 ganska så ordningsamma tjejer. Jag sprang på Oliver någon av de första dagarna på det disco som vi sedan hamnade på var eviga kväll. Det var så bra. Han var det snyggaste jag hade sett och även en utav de trevligaste jag någonsin träffats. Dessutom väldigt allmänbildad och smart, vilket visade sig igenom åren. Vi bestämde att träffas vid en katedral i city den kommande dagen. Jag var så nervös och det pirrade i hela kroppen. Jag minns det än idag.... Han dök upp som lovat och var fortfarande lika vacker som kvällen innan. Prinsen i mitt liv, kändes det som då. Oliver är född i Holland och hans mor var spansk vilket hade gett honom de vackraste bruna ögonen jag någonsin sett. Vi träffades de kommande dagarna, på stranden och på kvällarna. Vi var "in love".Det enda tråkiga var att Oliver skulle åka vidare innan vi åkte hem. Vi bytte adresser och tog avsked. Då trodde jag att det skulle vara allra sista gången vi sågs, inte kunde denna vackra skapelse vilja träffa lilla mig igen. Jag minns att jag storgråtande kastade mig på sängen, när jag kom tillbaka till hotellet, efter vårt avsked. Oliver hade lovat att skriva brev till mig (som man gjorde på den tiden då Internet inte var så stort). Men som alltid har jag svårt att tro på folk och jag tvekade på att det verkligen var så..... De sista dagarna var bra men inte som de dagar som jag fick med Oliver.

Väl hemma efter denna veckan så gick det några dagar innan det första brevet damp ner och det var nervösa dagar innan jag fick detta brev. De kommande halvåret och åren skrev vi flera brev i veckan och varje brev var min lycka (efter ett tag så blev detta med mail större och Oliver startade en hotmail adress till mig. Som jag har kvar än idag). Efter ett halvår så sågs vi för första gången igen, jag fick inte åka iväg och träffa honom ensam så min älskade stora syster (+kille) ställde upp att följa med mig till Danmark där vi hade bestämt att ses. Halvvägs ungefär. Oliver kom inte heller själv utan tog med sig sina föräldrar. Det var några underbara dagar i Köpenhamn och kärleken till Oliver växte sig allt starkare. Vi fortsatte vårt brevskrivande och till nästkommande vår hälsa jag på Oliver i Holland. Det blev några turer fram och tillbaka, jag hälsade på honom och han mig i Sverige innan vi bestämde att försöka lite mer på allvar. Vi bestämde att jag skulle flytta ner till Holland ett tag och var au-pair i en Holländsk familj som pratade svenska till viss del då de älskade Sverige och ofta reste hit. I efterhand vet jag att det här med au-pair inte var min grej, barn var inte min grej helt enkelt. Jag var inte mogen för det även om jag och Oliver ofta drömde och pratade om familj och barn,trots vår ungdom kändes det så rätt. Oliver tog med mig på många trevlig resor och det finns minnen i massor från vår tid tillsammans. Hur som helst så blev livet inte så bra där nere, jag älskade Oliver över allt annat men kände mig ensam och saknade min familj enormt. Jag satt ensam mitt i skogen med en familj som jag inte kände och barn som jag inte ens kunde kommunicera med.. Efter ca 8 månader så blev det att jag åkte hem för att inte komma tillbaka. Jag trodde då att jag aldrig mer skulle se Oliver och att det var slutet på vår relation. Jag minns alla tårar den sista kvällen tillsammans och jag minns alla tårar på flygplatsen. Men det blev inte så, vi fortsatte att träffas, Oliver började prata om att flytta till Sverige och mig. Jag vet än idag inte om han menade det från hjärtat. Hur som helst så avslutades vår relation efter ca 3 år tillsammans, även om jag innerst inne hade massor av känslor kvar för honom så fick det bli så. Vi bröt dock aldrig kontakten helt utan pratades vid titt som tätt och mailade. Jag tror inte heller att Olivers känslor för mig helt dog ut, trots att vi båda träffade andra så fanns vi där för varandra på något underligt sätt...

Jag minns vårt sista samtal, jag visst inte då att det skulle bli det sista, det var nyårsafton 2001 och jag kan fortfarande höra hans röst. Oliver ringde för att önska mig ett Gott Nytt år och vi pratade om att han skulle komma till Sverige till våren för att hälsa på. Jag fick ett mail någon dag senare som jag aldrig han besvara. Jag var vid det tillfället lite nere över en relation som avslutats. Jag har genom åren alltid ångrat att jag inte svarade på hans mail snabbare....

I slutet av januari så ringde min mamma mig och undrade var jag var, hon skulle komma in och hälsa på... Hon vill att jag skulle gå hem. Jag var på väg till min syster och Anders, jag hade kommit till Bergsäter. Hon brukar aldrig komma in på spontanbesök och något sa mig att det hänt något allvarligt. De hade fått ett brev med posten, det var Olivers begravningskort.... Oliver hade gått bort efter att ha ramlat i dusch och drunknat. Detta hände den 7 jan, de fick igång hjärtat men hjärnan hade varit utan syre för länge och respiratorn stängdes av den 9 jan 2009. Ett hårt slag i magen och följande dagar, veckor och år var fyllda av tårar och en känsla av "detta kan inte vara sant". Han hade och har fortfarande en speciell plats i mitt hjärta.

Olivers föräldrar hade försökt nå mig men inte lyckats på de telnr som de hade (eller så hade de helt enkelt slagit fel) så de skickade mig detta kort. Jag har under alla år önskat att jag fått chansen att gå på Olivers begravning men jag är ändå tacksam över att hans föräldrar kontaktade mig så att jag slapp gå undrande livet igenom....

Oliver var och är fortfarande speciell för mig och det var tufft att gå igenom de första åren. Jag hade ingen direkt att tala med om Oliver och jag bar mycket av sorgen inom mig med många tankar och funderingar. Detta var då den största sorgen i mitt liv och den följer mig än i dag. Jag tänker ofta på Oliver och jag hoppas att han har det bra och finns med mig och alla som älskar honom. Men med sorgen över min syster så har sorgen över Oliver fått andra propotioner.

Denna sorg går INTE att jämföra med sorgen över min förlorade syster. De sista dagarna har varit väldigt jobbiga och tårarna kan börja rinna för minsta lilla tanke.Det började i onsdags när vi var hemma hos mor och far. Jag såg ett foto där Linda var på en bild som en ung tjej till vänster i ramen och två bilder på Smilla i mitten och sedan en bild på en ung Frida till höger. En kniv gick genom hjärtat. Tårarna har trillat till musik som jag hört, när jag bett Patrik att slänga den äpplesaft som syster gjorde när hon var i livet och som nu legat i vår kyl sedan i somras (vi tog den från Lindas frys när vi tömde den). Jag har inte hjärta att slänga något hon gjort och jag hade inte heller kraft att dricka den, så den blev liggande där i sin flaska (nu ser den inte drick vänlig ut). Men jag kan inte göra mig av med den. Jag saknar min syster så enormt och det är grymt att behöva leva utan henne i livet, att aldrig mer få träffa henne känns för jävligt. Känns så fel att jag/ vi skall ta hand om en grav som tillhör Linda och att det from 2010 alltid kommer att vara så. Min älskade syster finns inte mer och det känns grymt, när jag gråter känns det som hjärtat skall sprängas i 1000 bitar och som hela jag skakar inombords. Varför blev det så här syster, varför?

En sorg går inte att likna eller jämför med någon annan, men att mista en familjemedlem av samma blodsband måste vara det värsta som finns. Sorgen till Linda är den största som finns och sorgen till min ungdomskärlek Oliver är en annan. Men en sak som är säker, det är att jag saknar er båda och livet blir sig inte detsamma utan er. Jag hoppas att ni båda två har det bra och att ni funnit ro i Änglastaden. Vi andra får kämpa på här nere tills den dagen då vi får träffas igen.

Jag sänder också alla mina tankar till Olivers föräldrar denna dagen som förlorad sin enda och högt älskade son idag för 9 år sedan. All min kärlek till Er!

2011- Nytt år och ny möjligheter...

Så då var det äntligen nytt år. Jag hoppas på att det blir ett bättre år än förra året, sämre kan det knappast bli. Det var ett tag sedan jag skrev men nu är jag här igen. Det har hänt en del, den sista månaden. Vi har varit på semester i Egypten och hade en lugn och skön vecka i avkopplingenstecken. Hade dock önskat något varmare väder, även om solstolen intogs varje dag så hade jag gärna svettats lite mer. Vi har firat den första julen utan vår älskade Linda, julaftonsdagen började med att vi hälsade på vid graven och tände ljus sedan var det att utbyta det sorgsna för att fira julen hos Smilla och Anders på Åvägen. Får nog säga att vi klarade det bra utifrån omständigheterna och Smilla var på topp inför julklappsöppnande och allt. Därefter följde vi med mor och far hem för att umgås även under kvällen. Juldagen spenderades med lite isfiske och korvgrillning på Åsunden. Riktigt mysigt men också riktigt kallt. I mellandagarna så blev det fix och planering inför Nyårsafton hemma hos oss. Det blev riktigt lyckat med långbord i uterummet (ja, det gick bra trots kylan som varit. Mycket levande ljus, element och eld i kaminen hela dagen). Det märks att vi börjar bli "vuxna" med mindre alkohol och 6 barn på plats. Vilket var väldigt skönt och innebar mindre städ och fix på nyårsdagen :) Ett par sovöver med sina två småttingar och på nyårsdagen tog vi en frisk promenad innan de begav sig hemåt.

Som jag skrev tidigare så har jul och även nyår gått bra, jag tycker egentligen inte att denna tiden varit något jobbigare än någon annan tid för alla dagar är jobbiga och jag bär det med mig inombords hela tiden, måndag som tisdag, veckodag som helg, högtider som semester. Det finns där och det känns hela tiden.

Efter vår resa och julen så hade vi ytterligare en veckas ledigt för att börja jobba måndagen efter nyår.Kan inte direkt påstå att jag var särskilt sugen på att gå tillbaka till jobbet igen. Det har varit så skönt och välbehövligt med lite ledighet och jag hade gärna kunnat stanna hemma i någon vecka till, trots att jag har världens roligaste jobb hade jag lite jobb-ångest. Jag vet att våren kommer innebära mycket jobb och slit men det är bara att suga tag i det och se framemot de roligheter som börjar planeras inför våren bla till Sälen till hjärtats föräldrar, med mor och far i släpptåg (rolig att de vill följa med och kommer iväg lite), Vemdalen för skidåkning med hjärtats vänner och förhoppningsvis också Skottland en sväng med far. Han vill gärna dit och jag glädjer mig åt att följa med och att vi kan börja planera detta tillsammans. Det gör hans dagar lättare (tror jag). Sen hoppas jag givetvis också på att det händer en del oplanerade och spontana roligheter under våren och resten av året.

Jag har inte avgett något nyårslöfte för 2011 utan skall försöka fokusera på att klara av vårt första år utan Linda, försöka må så väl jag bara kan och ta hand om mig själv och mina nära.Jag hoppas att mina nära och kära skall få ett fint 2011 med i kärlekens och lyckans tecken!

Jag ser trots allt framemot detta nya år och få lämna det värsta året i historien (för min del) bakom mig!