Äntligen onsdag...

...Och imorgon är det Skärtorsdag vilket innebär några extra lediga dagar. Kan behövas, dagen har var helvetiskt men jag ska inte klaga.
Dagen började med ett tillträde dvs ett övertagande av en fastighet, problemet här var att säljaren är halvt alkoholiserad, utkörd ur sitt hem och hade inte flyttat ut. Köpare var ursinniga och stod redo att börja renovera huset med en stabb på 8 pers... Aldrig hänt mig tidigare så det var en erfarenhet. Det slutade med en förlikning efter 6 timmare (from 9-15). Inte alls som jag planerat min dag med ett annat tillträde kl 10.30 och ett kontrakt kl 14.30.
Tillträdet fick jag hjälp med från min underbara chef och även med förlikningen (överenkommelsen). Kontraktet skjöt jag på fram till kl 15.00 men blev något sen till detta också. Ibland undrar man vad man håller på med utan lunch och utan kraft men det gick.... Kontrakt hemms hos en äldre dam med två av sina barn på plats som sitter och grillare en, fick lite halvt stressa därifrån efter 2 timmar då jag hade tid hos järnskrynklaren kl 18.00. Denna tid får man inte och vill man inte missa. Jag tycker han är bra och jag har alltid en del bra saker att ta med mig från honom. Så även idag. Ett tips- mår man dåligt och behöver lite stöd och råd i sitt liv, satsa på en proffisionell pskykolog. Det är en investering i dig själv och något som hjälper dig till en bätttre vardag! Väl därifrån längtade jag hem, hem till lite mat som så också var klart....Kvällen var dock inte mycket bättre än dag då jag hade en hel del att ta igen efter den "förlorade" dagen. Men jag ska inte klaga, mitt jobb har både för och några små nackdelar. Jag älskasr mitt jobb och det hade uppslukat hela mitt liv om inte hjärtisen "stoppat" mig eller rättare sagt fått mig att inse att jobbet är inte allt. Nu börjar kl närma sig 22-tiden och jag ska inta soffan med hjärtat och kanske kan han "pilla" lite i mitt hår så jag slappnar av och till slut somnar i hjärtiset knä... Me like!

Önskar...

...Återigen att allt är som det var förrut. Nu går inte det och då önskar jag att jag kan acceptera min älskade systers beslut och jag hoppas på att hon har funnit den frid hon sökte och aldrig tycktes finna här i livet med oss. När jag kommer till det stadiet att jag kan accepterar det beslut hon tog, så kan jag förhoppningsvis också på något sätt gå vidare. Jag hoppas att min älskade syster har funnit den frid och ro hon sökte samt att hon är lycklig där hon befinner sig nu, det är hon verkligen värd, men jag kan ännu inte acceptera det beslut hon tog. Jag kan inte ACCEPTERA det och det borde vara förbjudet att göra så här. Hur dåligt man än mår så finns det ALLTID hjälp att få, även om man själv inte har förmågan att se det när allt är nattsvart. DET FINNS HJÄLP- glöm aldrig det!

Kvar på jobbet...

...Och klockan är snart tre. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig utan jag blev kvar här och har härdat ut ännu en dag, snart. Inom kort ska jag bege mig hemåt eller rättare sagt till Kinnarumma för att hämta Smillsen. Ridningen börjar kl 17 och innan dess ska hästen borstas, hovarna skall kratsas, sadlen och tränset ska på. Hoppas jag minns hur man gör :)
Borde väl sitta i efter 15 års rid-och egen hästerfarenhet tycker jag. Det borde väl vara som när man en gång har lärt sig att cykla så "sitter det där". Allmänt hängig och nere idag. Gårdagskväll tog hårt på mig och sitter kvar i kroppen. Det är underligt det där, att sorgen sitter verkligen i kropp och själv. Behöver inte tänka på sorgen utan den finns med mig hela tiden. Jag hoppas att allt känns lättare och lättare när våren kommer och övergår till sommar... Det är den bästa tiden på året som ligger framför våra fötter nu (anser jag) och jag ska försöka att njuta av den även detta året, även om det blir på ett annat sätt. Ett annat sätt kommer hela mitt liv bli. Det är så sant, det många säger, att det blir ett före-liv och ett efter-liv. Inget kommer NÅGONSIN att bli som förrut igen men man får försöka att skapa sig även ett värdig efter-liv. Mitt liv kommer att bli värdigt igen och jag kommer kunna le, även om det inte känns så förtillfället, även om det blir på ett annat sätt. För inget kommer någonsin att bli som förrut igen!

Natten..

... Som gått har varit lång och svart. Gråtit hejdlöst en stor del av natten. Det gör så ofattbart ont den hårda sanningen. Helt slut även idag och så är det bara måndag. Längtar efter påsken och att få några extra dagar ledigt. Det kommer göra mig gott hoppas jag. Blir nog inte så långvarig på jobbet idag utan kommer efter mitt möte nu kl 10.15 försöka att bege mig hemåt för lite vila resten av dagen. Har en hyfsat lugn dag och vecka framför mig. Och vill vara pigg till jag ska hämta Smillsen för ridning. Ska bli riktigt roligt att åka till stallet, det var länge sedan jag såg henne rida, jag har hört att hon ska vara väldigt duktig och tom klara av att galoppera.
Önskar bara att det inte var pga dessa omständigheter som jag följde med henne. Önskar att det var jag och mamma Linda som skulle åka dit tillsammans med vår solstråle idag. Men så är det inte och min önskningar kommer aldrig att slå in....FAN!

Smärtan och saknade...

... Går inte att beskriva i ord. Ingen som inte har gått igenom något sådant här kan någonsin förstå hur J-LA ont det gör och hur obeskrivligt det är. Man kan inte riktigt förstå att det har hänt och att det verkligen är sant. Och att man faktiskt måste försöka att ta sig igenom det. Tårarna rinner på mina kinder och det är svårt att andas. Jag vill inte att det ska vara sant. Men det är sant och det finns inget jag kan göra för att få det osant. Det är den hårda verkligheten- Min syster finns inte längre och hon valde själv att det skulle vara så. Hon kan inte ha tänkt på oss som blir kvar och kan inte ha förstått vidden av det hon gjorde för det är så grymt. Smärtan är så enorm!

Känns inte som om hjärtat riktigt förstår, han kan inte riktigt förstå för han har inte mist någon av sina bröder, ingen kan förstå som inte själv har genomlidit något sådant här- Vi ska kolla på badrum och vi ska beställa badrumsmöbler och passar det inte så blir han trött på mig. Tjatt, tjatt, tjatt....Kanske inte är riktigt rätt läge att göra det här nu.... Men nu är det bestämt och så får det bli. Hjärtats far kommer ner och hjälper oss med vissa bitar och det är jag jätte tacksam över med orkar inte riktigt tänka på de här besluten, orkar inte engagera mig i det till 100%. Allt jag kan känna och allt jag tänka på är min älskade syster.

Jag tycker dock att jag har lyckats att hålla ihop mig själv ganska så bra efter omständigheterna. Jag orkade planera en ljus och vacker begravning åt min syster, jag har orkat att ta hand om hennes katter i huset innan de fick nya hem och jag orkar ta tag i och tänka på de praktiska bitarna. Jag är förvånad att jag ens har orkat hålla mig upprättad, ta mig upp ur sängen om dagarna och finnas där för mina föräldrar. Det är ett under och det kommer att bli lättare och lättare hoppas jag. Att våren och ljuset kommer, kommer ge lite energi och glädje. Att ha, min och fars, resa till Detriot med besök i Canada, New York och kanske Chichago att se framemot känns spännande. Och våren kommer gå fort med alla praktiska bitar, jobb och resor att genomföra. Skönt om våren går fort, skönt om de närmsta åren går fort så att man har hunnit smälta och gå vidare. Gå vidare kommar man aldrig helt att göra för smärtan och sorgen kommer ALLTID att finnas i mig men det kommer förhoppningsvis bli lättare och lättare att minnas de ljusa och fina minnena....

Jag hoppas att Linda finns med mig som min skyddsängel och att hon kan ge mig styrka att gå vidare. Jag hoppas också att hon vet hur ont det gör och att min kärlek till henne som syster aldrig dör!

Wish you were here!

Min ÄLSKADE...

ÄLSKADE syster!

Hittade idag den vackra dikt som du en gång skrivit till mig när mitt liv var tufft. Det var många år sedan jag fick den av dig, kan jag ha varit runt 18-20 år. Men jag har alltid sparat dikten. Den har suttit i min pärm med viktiga papper, som första sida, men när jag väl letade efter den innan begravningen så insåg jag att jag lagt den åt sidan.... Visste inte var. Det gav mig glädje att finna den igen. Mitt liv kommer i fortsättningen att sakna en viktig del- Min älskade syster. Jag hoppas att du finns med mig som min skyddsängel och jag hoppas att du väntar på mig och kan visa mig vägen den dagen då jag är gamal och inte orkar mer. Tills dess vila i frid och glöm aldrig att du är älskad och saknad!

Lördag...

Sitter i vår "mys"-fotälj med datorn i knät och tv på med Elfsborg-Kalmar. Så skönt!
Har inte haft någon energi i kroppen alls idag heller och mest känt att jag skulle behöva koppla av. Men vi har fått gjort mycket idag, dagen började med städning, frukost och sedan vidare till stan för att titta på kakel och klinker till vårt badrum som ska göras i ordning i maj. Kan väl inte säga att motivationen till att välja kakel och klinker var på topp. Kändes inte som jag var riktigt närvarande men gjorde mitt bästa. Därefter var vi tvungna att rota igenom hela förrådet som ser ut som sju svåra år. Fan- Kalmar gjorde mål 0-1 i 4:e minuten. Tuff start! Hittade inte det vi sökte i förrådet, vilket innebär att vi får köpa nytt och kasta pengar i sjön. Men men så är det om man är slarvig. Vi överlever nog ändå! Nu samlar jag ihop mina krafter till kvällen. Har bjudit hit far och mor på lite middag. Blir mysigt och jag vet att de behöver det så väl, tid med oss och tid att prata om lite annat. Ska försöka göra en mysig middag med avocado och räkor som lite förrätt, varmrätt blir potatisgratäng och fläskfile, glass som lite efterrätt. Inget komplicerat men hyfsat gott. Vill att det ska få koppla av lite här med oss.

Känner att mina band till familjen har blivit än starkare och att mycket av min lediga tid kommer att läggas på familjen och framför allt Smilla. Jag är så tacksam över att vi har flyttat till Borås. Att inte bo i närheten av familjen hade varit fruktansvärt i denna tid. När något händer så inser man hur viktigt det är att ha dem nära... Kan minnas när jag bodde i Halmstad och min farbrors fru gick bort och jag fanns inte hemma i Borås med min familj. Det kändes fruktansvärt, man kände sig väldigt ensam och allt man ville var att vara hemma på direkten med sina nära och kära. Det finns mycket man är tacksam för även i dessa svåra tider- Jag är tacksam över att jag har min familj, jag är tacksam över att Patrik finns i mitt liv.... YES, 1-1 efter 15 minuter. Gött! Jag är tacksam över att jag har blivit starkare som person och mår bra i mig själv och jag är tacksam över att jag har min vänner. Många goda vänner och ett få tal utvalda BÄSTA- vänner!

Sist men inte minst så är jag faktiskt också väldigt tacksam över att Selma min katt finns hos mig. När jag är ledsen kan hon få mig att le bar genom att finnas och att få hålla henne i min famn. Jag älskar denna misse-pisse, min bebis!

Så skönt med ....

...Helg! Äntligen, denna veckan har verkligen tagit på krafterna. Sena kvällar hela veckan och taskig energi i kroppen är ingen bra kombination. Hjärtaisen är iaf hur nöjd och glad som helst över att ha fått hem vår sportbil idag. Det lyser i hans ögon som när en liten pojke får sin första leksaksbil. Glädjen värmer mig i kropp och själ. Givetvis ville hjärtis ta med mig på en liten åktur, nercabbat, och det gjorde vi. En skumkänsla att köra utmed Öresjö och se is på sjön, snöfläckar här och där och känna vinden i sitt hår utan att känna kyla ( bra vindskydd och värme på)Det var bara härligt!

Jag slappar med en filt över benen på sängen och det är svårt att gissa vart hjärtis är... I garaget givetvis och putsar på sin lilla pärla. Senare blir det väl matlagning även om man inte är det minsta sugen....Hoppas på att vakna med en lite piggare själv och kropp imorgon!

Äntligen fredag!

Påbörjar min morgon med några rader här. Idag har jag inga kundmöten och det känns så skönt. Hade nog inte pallat det. Känns knappt som jag orkar med de samtal jag har framför mig idag (ett antal) och därför börjar jag med en mjuk start här sen en fika innan dagen påbörjas. Jag har ont i lungorna idag,känns det som , och mina händer får kämpa för att trycka ner tangenterna. Motigt värre låter det som idag. Men jag ska inte gnälla, jag ska vara glad över att det är fredag och jag ska vara glad över att finnas till.. Finns en del måsten i helgen men jag ska försöka att även koppla av en del och "bara vara" samt samla mina tankar och känslor.

Det finns en del praktiska bitar kvar att tänka på och se till att det blir bra för min älskade systers skull bla urnsättningen, som även det blir en uppslitande del i processen men ack så viktig. Jag vill att Linda snart får återföras till jorden och vi får en grav att gå till med vår sorg, en grav där vi är nära Linda och kan prata med henne. En vacker plats att vårda. Jag vet att Smilla ska få välja ut en fin plats på kyrkogården, en plats så hon kan stå och vinka till mamma ifrån sitt sovrumsfönster. Jag vill att det ska vara en vacker dag med vår i luften (vilket givetvis är svårt att planera)när fåglarna kvittrar av glädje och Linda finns med oss i vinden.

Därefter är det dags att börja ta tag i hus och hem... Att gå igenom vad som skall sparas och vad som ska överges. Vi ska spara allt som Smilla kan tänkas vill ha nu och kan tänkas vilja ha längre fram i livet. Så det kommer att bli en del. Jag vill också gärna ta hand om så mycket som möjligt för att få en än tydligare del av av Linda i vårt hem. Jag vill att en del av hennes saker alltid ska få finnas i mitt hem för att skapa en ännu större känsla av att hon finns med oss. Att kunna titta på de saker som hon en gång skaffat för att hon gillade det kommer göra så att känslan blir än tydligare av hennes närvaro. Det kommer ta tid och det kommer bli jobbigt att gå igenom hennes hem. Men vi är många och vi kommer att hjälpas åt. Vi får finna stöd hos varandra och hjälpa varandra genom det. Det måste ju göras även om det gör ont!

Helt slut!

Kan knappt tänka en klar tanke känns det som, tur att min kontraktskrivning äntligen är över och jag får bege mig hemåt. Känns som det blivit för mycket jobb denna veckan (iaf i förhållande till min hälsa just nu) med många sena kvällar... Skönt att det är fredag imorgon. Vet dock att jag har en lite smått jobbig hemresa med tid att tänka och sakna.

Gårdagen var väldigt jobbig, dag som kväll och vaknade upp till många tårar även idag. Min stora rädsla igår var- tänk om det inte finns något efter döden, tänk om jag ALDRIG mer får träffa min syster. Det är ju inte så mycket att göra åt det isf men dessa tankar är väldigt jobbiga. Allt jag vill är att få träffa henne igen, få leva med henne på ett ställe där himlen alltid är blå, där solen aldrig slutar att lysa, därlyckan är total och man får finnas nära alla dem man älskar igen. Finns det ett tro?

Idag skiner solen och det ser ut att vara vår i luften. Ska iväg på visning och därefter blir det hemgång idag (hemma vid 19-tiden). Längtar hem. Var en lång dag igår med mycket möten, började vid 08-tiden och var hemma 22-tiden. Vid den tiden hade krafterna varit slut för länge sedan....Fick ett jobbigt samtal idag från en av Lindas kära arbetskamrater, en god vän till Linda som hon även fixade jobb åt på hennes nya arbetsplats. Även han kom från Stora Enso och de har varit följeslagare under många år. Hon var verkligen en riktigt fixare hon. Hur som helst så gällde det hennes vapen och försäljning av dessa. Vilket rörde upp en massa jobbiga känslor och tårarna kom på stört igen. Orkar inte ta tag i dessa bitar och orkar inte prata om dem...Vill aldrig någonsin höra ordet igen, helst. Hänvisade honom till mina föräldrar så får de hjälpa honom med fullmakter osv. Alt hjälpa honom vidare med annan kontakt. Jag ser framemot helgen, jag ser framemot att Patrik ska få hem vår nya sportbil och jag ser framemot att se honom så lycklig. Jag hoppas att den även kan liva upp mitt humör från en gång till en annan. Jag ser också framemot nästa måndag för då ska jag följa med min diamant- Smilla- till ridningen och även fråga om hon har lust att hänga med moster på Cirkus i början på april. Jag ser framemot all den tid jag får vara med henne, all den tid jag kan ge henne min kärlek och ge henne min trygghet. Min nära och kära är mitt allt och jag hoppas att jag på ett eller annat sätt blir en bättre människa genom att ängna mer tid åt dem jag håller kär!

Längtar...

...efter mina stunder då jag har tid tänka igeom mina tankar och att sitta här vid datorn och skriva ner dem. Underligt att jag har kommit att längta efter en sådan banal sak. Hur är det ens möjligt? Hur som helst så är det väldigt skönt och förhoppningsvis läkande. Det blir inte att man pratar så mycket om det längre (trots att det bara är lite mer än en månad sedan vi fick beskedet om att min älskade syster är död. Det känns som om det var en evighet sedan då då dagarna är SÅ långa men det känns också som om det var igår), inte så mycket ältande men jag lever med tankarna och smärtan ständigt. Ständigt grubblande och ständiga saknaden. Saknaden är förmodligen det ting som kommer att bli större och större ju längre tiden går. Tänk att jag ska leva på denna jord i 50-60 år till UTAN min syster. Tänk vad mycket som kommer att hände i mitt liv och i världen som min älskade syster inte får uppleva. Tänk den dagen då hon kommer att bli mormor och missar denna fantastiska upplevelsen....Så svårt att förstå att hon inte längre finns med oss och att min älskade syster aldrig kommer att finnas med oss här på jordelivet. Jag finner en liten styrka i mitt hopp att Linda ändå är med oss, att hon ser till att vi tar oss igenom det, att hon är vår skyddsängel och att vi en dag får träffas igen där rosor aldrig dör, där lyckan är total och himlen alltid är blå!

Måndag igen-ny vecka, nya tag...

Funderade igår under min visning om folk ser att lyckan inte ler emot mig, om det syns i min blick och på mitt kroppsspråk att jag mår som jag mår. Jag hoppas inte det, jag hoppas att jag spelar min teater bra även om tankarna inte alltid är fokuserade på här och nu. Ville åkt ut till min älskades systers hus igår efter visningen, samtidigt som jag inte ville. Det finns liksom inget där längre men jag får dåligt samvete och känner skam, över att jag inte varit där i veckan, och sett till huset åt henne. Beslutade mig, efter lite övervägande med mor, att det var bättre att åka hemåt efter visningen och försöka att ta hand om mig själv i stället.

Det är så mycket man tänker på, det är så många beslut som måste omvärderas och funderas igenom. Hur vill jag leva mitt framtida liv? Tidigare har det varit självklart men det är det inte längre... Det är inte helt själklart att jag vill ha en egen familj längre, det är inte helt självklart att jag vill skaffa egna barn längre och leva som alla andra gör. Tankarna är många och inte bara kring min systers bortgång utan även om min egna fortsätting. Det kanske är så att jag vill leva mitt liv för Smillas skull och kunna ge henne all min kärlek. Jag hoppas och tror att det är beslut som ger sig självt längre fram.

Usch, kluven, nedstämd och inte alls motiverad. Men kanske inte så konstigt med tanke på hela den här absurda situationen. Kroppen fungerar inte som den ska med förstoppningar och blödningar i flera veckor etc. Antar att det är kroppens sätt att reagera och ta hand om sorgen. Kan inte göra så mycket åt det mer än att reflektera över hur jag mår och hur det känns. Och just nu känns det för JÄVLIGT!

Har kommit att inse att jag egentligen inte bryr mig ett dugg när hjärtis pratar och planerar vårt badrum. Tror bara att jag lyssnar med ett halvt öra och struntar faktiskt fullständigt i badrummet. Vet inte ens om hjärtis märker mitt ointresse. Men orkar inte bry mig.

Har kommit att ense att det enda jag längtar efter är att få sätta mig vid datorn och skriva ner mina tankar. Det är SÅ skönt och ett bra sätt att reflektera över sina egna tankar och känslor. Ett sätt som jag hoppas hjälper mig framåt i livet!

Världens underbaraste lilla tjej. Min Diamant!

Helgen har gått i ett, jag är helt slut idag men den har varit mycket trevligt.
I fredags hämtade jag min systerdotter på dagis vid 15-tiden för en helkväll med oss. Det första vi gjorde var att åka och handla det Smilla önskade att få på sin pizza till kvällen. Valet föll på bacon, ananas och ost. Bra val. Därefter åkte vi vidare till Knalleland för lite fika och shopping innan det var dags att bege sig hemåt. Hemma blev det provning av den nya klänning med diadem i matchande rosa till. Kanske skolavslutnings klänning har vi kommit fram till och Smillsen ställde gärna upp på bild :), lek och bus samt gemensam tillagning av kvällsmaten. Vi hade en väldigt mysig kväll och somnade nöjda och glada redan vid 21-tiden. Jag och Smillsen intog min och hjärtats säng medan hjärtat valde att inte trängas och intog gästsängen när han lade sig. Smillsen sov gott och snarkade ljudligt... Jag var vaken en del under natten, man är ju inte direkt van vid en liten krabat i sängen :), och natten innehöll många tankar och funderingar. Hur kunde min älskade syster välja att lämna oss, hur kunde hon välja att lämna sin älskade lilla tjej. Helt obegripligt och förmodligen blir det aldrig begripligt... Lördagsmorgon var det uppvakning 06.00 men drog oss framför tv till 07-tiden. Mysigt, låg och snackade, kramades och bara njöt av tiden tillsammans (iaf gjorde jag det). Frukosten innnehöll både det ena och det andra, ny fil att testa (Smillsens förslag), rostat bröd, ägg, meloner, vinddruvor och levande ljus... Pyssel stog på schemat, besök hos min mormor och katten Gurra (som är Smillsens favvo katt)samt lunch hemma hos mor och far. En underbart härlig dag som slutade runt 16-tiden då jag lämnade av Smillsen hemma hos dem i huset. Hemvägen var mindre rolig då jag inte ens hann komma ur samhället innan jag bevittnade en överkörning av katt. Såg hur den rullade runt under bilen och det var en mindre chock-upplevelse får jag nog säga. Självklart stannade jag och även den som kört över katten. Hon visste dock inte riktigt vad det var. Katten sprang iväg och vi kunde inte hitta den, jag hoppas innerligt att den klarade sig. Knackade på hos en granne som visste vems katten var, de skulle kontakta henne. Hur det gick vidare sen vet jag inte då jag valde att åka. Jag var ju inte direkt delaktig och orkade faktiskt inte stanna där mer. Det rev upp många känslor inombords. Men håller tummarna hårt för att missen klarade sig bra!

Kvällen avslutades med ett besök på en 30-års fest. Det var många glada och partysugna vänner där. Kvällen var riktigt trevlig och festen var lyckad. Jag är glad att jag orkade samla ihop mig själv och åka dit även om vi inte stannade där så länge.

Nu sitter jag helt slut, ingen kraft alls, i morgonrocken i vår obäddade säng och försöker att ladda om batterierna till dagens visning som är kl.14.00. Det blir en prövning idag....

Fredagmorgon

Klockan är snart nio och jag sitter fortfarande i min morgonrock, datorn i knät och en kopp kaffe. Ska ta en liten lugnare dag idag. Har inte möte på banken förrän kl 11.00 och då börjar min dag, därefter har jag en visning vid 13-tiden och några få samtal att ringa sedan är min dag över. Måste säga att mitt jobb är suveränt, planerar min dagen själv och vill man ha en lite lugnare dag så går det att ordna. Jag sköter mig själv och planerar min egen tid. Enda nackdelen är att den är helt provisionsbaserad. Jobbar man inte hårt idag så får man tillbaka det i framtiden. Nu är det inte så att man tappar allt för en dag men det är svårt att vara "borta" en längre tid. Då är det som att börja om på ruta ett igen.

Äntligen fick jag tillbaka den sköna känslan/tanken i morse, som jag hade innan min syster gick bort och som jag haft under det senaste året av mitt liv: Att jag/vi har ett väldigt bra liv. Vi älskar varandra, vi har ett hem vi älskar, en katt vi älskar (åtminstone jag*ler*), vi trivs på våra jobb och det har gått bra, vi har vänner och kan göra det mesta som vi vill utan att direkt behöva tänka. Vi är lyckliga men vi har också nu en stor sorg att ta oss igenom. Igenom ska vi även om det tar sin tid, även om sorgen alltid kommer finnas med mig så vill jag kunna må bra igen och njuta av det härliga liv vi har. Jag tror att den lärdom jag tar med mig från detta, är att de tidigare problem som jag sett som stora och tunga, kommer jag kunna ta med en klackspark framöver. Jag kommer inte se det som problem och inte lägga så mycket energi på "problemen" längre för det finns saker som är så mycket värre. Jag kommer inte längre att älta och analysera dem (hoppas jag). De kommer inte vara värda den tiden. Jag vill lägga min tid på att må bra, på alla de nära och kära som jag bryr mig om och på saker som jag/vi gillar att pyssla med.

Jag har några av mina vänner som har kommit att betyda än mer för mig nu, som ger mig ett varmt hjärta när jag tänker på dem, som jag vet bryr sig om mig och som jag bryr mig om väldigt mycket (även om tiden inte alltid räcker till). Några vänner som jag verkligen kan tala med, kan gråta med och som har en enorm förståelse för det jag/vi går igenom. Dessa vänner ska jag försöka att ta vara på än mer och tala om för dem oftare att de betyder mycket för mig som vän. Jag vill att de ska veta att de är värdefulla för mig, att de är underbara personer och att jag är glad över att just de är mina vänner. Jag vet att en utav mina käraste vänner följer mina tankar här och jag tror Du vet vem Du är. Tack för att du finns och för att du är min vän!

Får väl försöka att....

...Liva upp min blogg och mina tankar med lite bilder emellanåt. På bilden är min underbara katt Selma. Även om inte alla tror det så är djur en väldigt bra medicin i tunga stunder. Att få krama henne, att få gosa in sitt ansikte i hennes mjuka, lena päls och höra henne kurra är hjälpande. Att en liten Selma kommer och gosar med en när man gråter, gnider sitt lilla ansikte mot mitt som för att trösta mig det värmer. Jag älskar denna lilla varelse och jag är så glad över att ha henne hos mig. Hon "snackar", gosar, kurrar, vill busa och skänker mig ett och annat leende. Hon är min lilla bebis och en del av vår lilla familj.

Idag var det riktigt skönt att komma hem vid 18.30 tiden. Det har varit många och långa dagar denna veckan (måndag 21.00-tiden, tisdag 20.30-tiden, onsdag 20.00-tiden och idag torsdag 18.30-tiden). Känns egentligen inte som man riktigt orkar med så långa dagar men jag måste för framtidens skull....När jag väl kommer hem så däckar jag. Orkar inte med något mer. Ska kanske försöka jobba lite kortare dagar nästa vecka så att kroppen får tid att "läka",återhämta sig och ge den tid för eftertanke.

Hur som helst så är det fredag imorgon och det känns underbart. Ska hämta lillan från dagis och sedan blir det helkväll i Långesten. Mysigt. Ser framemot morgondagen med glädjen! Puss

För alltid tillsammans....

Idag, imorgon och för alltid är vi med varandra. När jag vill finna styrka ska jag krama mitt kors hårt och veta att det är min "länk" till dig där du vilar på kyrkogården.Massor av kärlek till dig älskade syster!

Vaknade upp i morse...

...Och livet kändes ganska ok. Det fanns energi i kropp och själv. Jag såg framemot dagen helt enkelt. Satte på bra musik på hög volym i bilen och försökte mig på att må ännu bättre. Det var riktigt skönt faktiskt och en bra start. Dagen har fortsatt i samma anda. Tills vår underbara kontakt på Lenbergs ringde och fråga om jag ville vara med och lägga ner mitt guldkors till Linda i hennes urna. Uppslitande tankar, var hon tvungen att ringa just idag....

Hur som helst så tackade jag nej till det då jag inte tror att jag mår bra av att vara med. Men vår kontakt Carolina ( som verkligen varit bra) ska be en liten fin bön och skicka alla varmasta och käraste tankar från mig till min älskade syster.
Jag ville lämna med mig något fint till Linda, något som jag håller kärt men insåg ganska snabbt att det inte finns något annat som jag håller kärt och som betyder mycket för mig mer än Patrik, Selma och min familj. Dessa kan jag ju inte lämna ifrån mig, utan de ska ge mig styrka att klara mig genom livet. Så mina tankar gick till ett smycke, ett smycke som jag alltid kan bära med mig och ett smycke som alltid finns nära Linda. Ett smycke som jag kan lägga min hand runt och krama när jag vill vara nära henne och finna styrka. Så fick det bli och jag införskaffade dem dagen innan begravningen sedan dess har det funnit runt min hals. Nu är det alltså, äntligen, dags för att lägga ner smycket hos Linda i hennes urna. Alla mina tankar är där på plats just nu och den närmsta timmen.

Jag sinförskaffade 4 st handgjorda berlock i form av ett kors och en liten vit pärla i mitten.Känns extra bra att veta att de är gjorda för oss- Ett till min syster, ett till mig och ett till mor och far.Mitt kors ska alltid finnas med mig, när jag vill finna styrka och vara nära min älskade syster så ska jag hålla korset i min hand och veta att vi är nära varandra. Det ska ge mig styrka att klara livet!

Jag hoppas att min älskade syster gillar min tanke och att hon ger oss extra styrka att ta oss framåt i livet. Jag älskar dig, älskade syster av hela mitt hjärta och saknaden efter dig kommer vara bestående i hela mitt liv. Det blir aldrig detsamma igen!

Rosor...

...är vackra och jag längtar ut till våren/sommaren då jag kan stå vid mina vackra rosenbuskar (rosa) och plocka, njuta av hur vackra de är och tänka på min älskade syster. Jag vet att hon älskade rosor särskilt vita och rosa. Rosor fanns här och där i hennes hem. Jag vet också att hon älskade solrosor som ett hedrande minne till en utav hennes bästa vänner som gick bort hastigt i en brand. Jag tror aldrig riktigt att Linda kom över detta och att saknaden efter henne fortfarande var stor. (Jag hoppas att de nu har möts i änglastaden och är glada över att ha träffats igen). Jag vet att Lindas dröm var ett romantiskt hem i chabby chick med en hemtrevlig känsla. Och hon hade kommit långt i sitt mål att skapa sitt "dröm-hem". Övervåningen är klar och nästa projekt var entréplan med kök, vardagsrum och matsal samt badrum. Hennes övervåning är underbar med vackra tapeter, vita möbler och underbara tyger. När det här precis hände så kände jag att jag skulle vilja göra detta hem färdigt, göra det till Lindas lilla paradis och bo där... Ville förverkliga hennes dröm. Men jag tror inte att jag skulle lyckas och jag är tveksam till att jag skulle må bra av att bo där. Linda var duktig på så OTROLIGT mycket och jag har ofta önskat att jag hade några av alla de egenskaper som hon hade. Hon var en undebar människa med energi och glädje, framgångsrik på jobbet och otroligt duktig och klipsk (alltid varit läs-huvudet i familjen), intressant, visste och kunde väldigt mycket, hon var otroligt duktig i köket från att göra saft och sylt till att göra den godaste middagen av något som hon själv jagat. Hon tog till vara på mycket och försökte fånga det goda från varje årstid, vinter som höst. Jag minns i sommras då jag tog med mig en stor påse äpple till henne att ge till "K den sure", mannen i hennes liv (den vackra häst som hon red hos sin vän Lola) och hon istället gjorde en underbart god äpplemos. Den var fantastiskt. Hon var fantastisk på mycket (även om hon sällan själv insåg detta) och älskad av många! Jag har alltid sett upp till henne som min stora syster, beundrat henne och hon har ALLTID funnits där för mig... Funnits där i glädje och tårar. Jag fanns inte där för henne tillräckligt tyvärr och det får jag leva med i resten av mitt liv. Jag ska inte börja önska nu igen för det hjälper inte, det ger mig inte min älskade syster tillbaka. Jag vill för hennes skulle försöka vara stark, jag ville ordna med ett vacker och ljust avsked (jag hoppas att hon blev nöjd), jag vill ge mitt gudbarn all den kärlek jag kan ge och jag vill finnas till för mina älskade föräldrar som är värda allt gott. De har velat ge oss allt under vår uppväxt och alltid ställt upp och funnits vid vår sida. Jag vill ge dem allt det, som de är värda tillbaks. Jag älskar dem över allt annat och önskar att det är något jag kunde göra för att låta dem slippa denna smärta. Men det är ur min makt, jag kan inte lindra den smärtan som de har över att ha misst ett utav sina två barn,men jag vet att jag alltid kommer att finnas där för dem!

Jag älskar min syster, jag älskar mina föräldrar, jag älskar min kärlek Patrik och alla nära och kära. Jag vill ge dem alla stjärnor i världen, jag skulle plocka ner månen för dem om det gick. Min kärlek till dem hjälper mig genom sorgen. Tack för att ni finns mina!

Vår i luften...

...och jag önskar att allt vore som det borde ha varit, att allt bara hade rullat på som förut. Men nu är det inte så och det finns inget att göra för att förändrar situationen. Rakt upp och ner, min älskade syster kommer inte tillbaka. Finns inget jag kan göra för att förändra det. Jag kan förstå att det låter som ett evigt ältande, att bara skriva om sin stora sorg och sin syster. Men det är så livet är just nu. Det går inte en sekund utan att jag känner av sorgen och saknaden. Det känns i hela kroppen och man är medveten om det innan men ens hinner vakna om morgonen. Idag var jag fruktansvärt tung i huvudet (kanske blev en för lång och intensiv dag igår från 09-20.30)och trodde knappt jag skulle komma upp ur sängen men det gjorde jag och jag tog mig till jobbet och morgonmötet. Ikväll har vi möte från 16.00 om kontorsrutiner och därefter ska vi bowla och ha lite trevligt. Jag ska med idag, även om jag inte kan vara 100% närvaro så ska jag iaf vara där. Ska bli lite roligt iaf!

Jag har varit hos min andra järnskrynklare idag, den man får träffa via vårdcentralen vid kriser, och förstår egentligen inte varför jag gick till henne igen. Ska jag vara ärlig så känns det inte som hon är en "riktig" psykolog, utan någon som de bara "satt dit". Jag tycker synd om de människor som behöver hjälp och "bara" får hjälp denna vägen. Jag har gått dit 3 gånger (sista gången idag) med tanken att - Ju mer hjälp desto bättre. Jag minns särskilt första gången jag var hos henne, 4 dagar efter att min älskade syster hade gått bort, och hon sa att: Jag har inte plats för någon ny "patient" regelbundet men du kan ju ringa om du skulle behöva komma någon mer gång framvöver. Helt otroligt, det är i början jag kan tänka mig att de flesta behöver någon form av stödd för att längre fram klara sig på egna ben och det fick hon också höra. Ska jag vara helt ärligt så har den hjälp och det stödd vi har fått varit minimal och det är egentligen helt otroligt att det är så.. Vi fick ett krisnummer som vi kunde ringa, vilket vi också gjorde. Det visade sig dock att Krismottagningen hade lagts ner för ca 1/2 år sedan. Hur är det möjligt? Tänk vad många människor det är runt omkring som går igenom enorma kriser, kanske förlorar både det ena och det andra och så finns det ingen BRA proffessionell hjälp att få.UTAN att man BETALAR dyra pengar för den. De stackare då som inte har möjlighet att betal 600 spänn i timmen för en BRA psykolog. Livet är precis som jag tidigare skrivit inte rättvist.

Jag gick ner mig igår kväll men fick ett glatt sms som tog mig uppåt. Jag ska umgås med min underbara systerdotter på fredag med helmys hela kvällen lång och förhoppningsis övernattning. Om hon bara vill och orkar. Vilket jag hoppas på.Vill ha en riktigt mysig kväll med henne och mitt andra hjärta. Ska funderar på vad vi kan hitta på så att hon blir nöjd och glad! Hur som helst så ser jag framemot det massor, mitt ljus i mörkret.

Dags att ta tag i livet igen och inte fastna i alla dessa tankar och surr. Men jag återkommer snart igen!

Dessa hemska...

...Söndagskväller när man inte riktigt kan ta sig för något. Alla dessa j-la tankar och fokus på tiden... Inte för att jag har gillat söndagskvällar tidigare men nu kommer jag aldrig mer att gilla dem!

Dagen har annars varit helt ok, underbart väder och blå himmel idag igen + 4 grader ca. Varit och handlat lite nya blommor som jag sedan planterade, mor och far var här på en fika. Jag och far har börjat att spåna på en resa till Detroit och till våra vänner där över, framåt maj. Mor vägrar att flyga så hon blir hemma och tar hand om djuren. Hjärtis får jobba. En dotter och far resa med andra ord. Jag vet inte särskilt mycket om Detroit eller vad som finnas att se där men ett besök till Canada och Niagarafallen ska det iaf bli (om vi åker). En rolig upplevels helt klart och något att se framemot. Men det viktiga är att vi gör det för att vi vill och inte för att vi försöker att fly ifrån något ( som järnskrynkalren sa). Vi vet båda två att det inte är något att fly från, vi vet båda två att sorgen kommer finnas vart vi än befinner oss och vi vet båda två att läget inte har förändrats när vi kommer hem till Sverige igen. Vi gör det för att vi vill!

Hjärtis har träningsvärk sedan träningen, Body Pump, i fredags och har nu lagt sig framför tv efter att ha varit ute i garaget och pysslat med klinkning av golv hela dagen. Han är helt slut och jag önskar mest av allt att han kom hit och kramade om mig och ville ge mig den där massagen som järnskrynklaren sa att jag behövde för att kunna koppla av lite (nacke och axlar). Hade så svårt för att andas och andades bara med övredelen i fredags, han visade mig hur jag skulle andas för att använda hela min vanliga andning, han visade hur kroppen drog sig uppåt (omedvetet) och arbetade till 200% för att klara av sorgen. Han sa att lite massage för att släppa på alla spänningar och för att kunna koppla av lite vore bra. Att jag skulle kräva det. Nu är det inte så att jag tvekar på att hjärtis med glädje skulle ge mig lite massage men jag berättade om det i fredagskväll när han kom hem, vi pratade om det igår men idag verkar det vara som bortblåst och jag vill inte tjata.

Nog om det, jag hoppas att timmarna fram till 21-tiden går snabbt och att det vanliga lugnet infinner sig därefter. Konstigt att man efter 4 veckor skriver "det vanliga"... Men så har det varit de andra 3 söndagarna och det vore kostigt om det inte är det även idag!

Så ont...

Det gör så ont att veta att jag aldrig kommer få höra min älskade systers röst igen, jag kommer aldrig mer fått ett litet sms från henne, jag kommer inte få uppleva en midsommar, födelsedag, jul eller nyår med henne igen. Min älskade syster kommer inte vara med den dagen vi kanske får barn, hon kommer inte vara med på dopet och kommer inte kunna bli gudmor till mitt barn (om man får något). Jag kommer förmodligen aldrig att gifta mig med ett traditionellet bröllop, här på hemma plan, för saknaden efter min syster den dagen, skulle vara större än glädjen. Den dagen skulle inte kunna bli den lyckligaste dagen i mitt liv, som tanken är, för jag får inte dela den med min syster, som skulle varit min givna brudtärna tillsammans med Smilla....Det gör ont att inse att man aldrig mer får träffa henne, aldrig mer få ge henne en kram, aldrig mer få smittas av hennes energi och glädje. Det gör så ONT och smärtan får jag bära med mig hela livet!

Varför blev det så här? Varför tog min syster det dumdristiga beslutet? Varför ville hon inte leva längre? VARFÖR?

För en månade sedan...

....Satt jag här i soffan, på samma ställe, med datorn i knät och inväntade mor och min älskade syster. Vi hade bestämt att de skulle komma till mig runt kl 14.00 för att sedan bege oss mot Gbg för en trevlig efm, kväll och övernattning. Livet lekte men idag en månad sitter jag här med sorg i mitt hjärta och en stor klump i magen. Det var sista kvällen och sista gången jag fick vara nära min älskade syster. Sista kvällen vi hade tillsammans mor med döttrar. Jag är glad att jag fick uppleva den, att jag fick denna sista kväll med min syster. Jag är redan förbered på att morgondagen kommer bli tung, samma datum och samma dag. Tänk att det redan har gått en månad... Dagarna och nätterna har varit de längsta i mitt snart 32 årig liv. Men ändå är det färskt som om det vore igår och overkligt som en mardröm.

Livet känns alltid lite bättre efter man har varit hos järnskrynklaren. Han får en att tänka till på många sätt och är väldigt proffesionell. Att ta med mig från gårdagen är att:
- Funderar på om min "minneshylla" med kort och ljus verkligen är nödvändig. Kanske river upp mer än det ger. Linda vet att jag älskar henne ändå och att sorgen är enorm. Mer betydelsefullt för Linda hur jag hur mycket tid och kärlek jag ger Smilla. Jag vill ge henne hela mig!
- Att krypa in oftare i hjärats famn och känna närheten och stödet.
- Att fundera över mina tidigare "problem" och vad de kan ha berott på?
- Att försöka härda ut på jobbet även de dagar som är särskilt jobbiga. Ens "gräns" sänks annars, sakta men säkert, och tillslut kan det bli ett sätt att fly på....

Kort sammansfattning: Min lilla minneshylla kan och vill jag inte förändra ännu. Jag brukar stå framför den, titta på Linda och prata med henne eller bara tänka på henne alt försöka mig på att be för henne. Det känns bra i hjärtat. Igår försökte jag till och med sjunga för henne. Jag tror hon skrattade åt mig för jag kan verkligen inte sjung :)Smilla ska jag göra allt jag bara kan för, jag ska vara nära hjärtis och känna hans värme, jag ska öppna mig för honom, jag ska fundera på mina tidigare problem och jag ska inte fly!

Tänk att min syster inte ville uppleva denna underbara dag och vår som vi har framför oss. Himlen är klar blå idag, solen skiner och vi har +12 grader. Otroligt härligt och faktiskt lite uppiggande. Har städat huset, det var ordentligt stökigt idag. Nu känns det fräscht och jag passar på att vädra lite. Känner att jag varit riktigt duktig och funderar på att ta mig ner till blomsterlandet och handla lite nya blommor och växter nu när våren börjar närma sig. Dessutom behöver vi verkligen det. Hjärtis är ute och fixar i garaget men kommer strax in för lite lunch. Idag bjuds det på en enkel men god kelda soppa :) Energin för mat och matlagning har inte varit den bästa den sista månaden. Till kvällen kommer Ulle, Micha och Cassandra hit för lite mat, umgås och titta på Melodifestivalen. Idag finns energin för det och det ska faktiskt bli riktigt mysigt. Dessutom har jag märkt att jag mår bra av barn i närheten, de är så levande och får en att le. Underbart!

Inget särskilt...

Energin och orken är borta, jag känner inte igen mig själv och jag känner inte igen min kropp. Vaknade med världens magont. så ont att det knappt gick att sitta på... Ja ni förstår säkert vad :) Magonten håller i sig och jag orkar inte ta mig för något. Känns somjag får ta i för att andas. Ska ner till järnskrynklaren snart och får ta tag i mig själv inom kort och hoppa in i duschen..... Förutom det så känns tankarna lite lättare att bära idag. De känns inte som en 200 kg tung ryggsäck som trycker ner en till backen. Skönt, efter två verkligen tunga dagar med mycket tankar.

Kontoret är iväg i Ulricehamn idag för lite info från distriktchefen och för lite kalas ikväll. Hjärtisen är med men jag orkade inte. Orkar inte att sitta och hålla masken en hel dag och kväll. Jag ser däremot framemot en hel kväll ute hos mor och far... Ska bli skönt. Där är verkligen avvkoppling till 100%. Me like!

Helt obeskrivligt...

...Trött! Vilken trötthetskänsla i kroppen, huvudet och hela mig. Huvudet känns som sju svåra år, minst. Ändå kan jag inte koppla av, ändå kan jag inte sluta mina blå och slumra in i en power-napp. Jag kom iväg till jobbet men var hemma till lunch redan. Jag gjorde ett försök även om jag kände mig helt nere i morse, men det höll inte särskilt länge. Jag har en bild, en tanke framför mig men den kan jag inte dela med mig om... Hur som helst är den fruktansvärd och jag vill få den ur mina tankar fortast möjligt..

Jag skriver inte för att folk ska tycka synd om mig pga det som hänt utan för att det förhoppningvis kan hjälpa mig på vägen, för det kommer att bli en lång väg tillbaka. Jag vill dela med mig av mina tankar och funderingar och kanske få några tankar och funderingar tillbaka på vägen. Det kanske finns en ensam liten själ någonstans som sitter med tankarna på självmord för denna själ mår så fruktansvärt dåligt, som hittar fram till min sida och som INSER, genom att läsa min texta, att det är INTE rätt och hur ont det gör för dem som är kvar. Vilket helvete det är att för de anhöriga att gå vidare. Jag önskar jag kunde SKRIKA ut till alla som går i tankarna på självmord: Gör det inte, det finns hjälp att få även om det inte känns som det. Gör det inte, för du kommer finna lycka igen. Gör det inte, för alla som älskar dig skull! Vi har kanske bara ett liv på denna jord och det ska vi vara rädda om, även om det ibland kan kännas som helvete. Lyckan kommer till alla (även om man inte tror det)!

Jag vet, jag har själv varit i sådan perioder i mitt liv. Jag haft perioder där livet inte har kännts vatten värt och trott att jag aldrig skulle bli lycklig. Jag har kännt mig som världens ensammaste själ (även om jag vetat att många älskade mig, men inte kunnat se det, kunde inte känna det). Livet var hopplöst, såg ingen nytta och inget nöje med något. Men det vänder och det vänder för ALLA. De senaste 4-5 åren har varit de bästa i mitt liv, jag har klarat min utbildning bra, jag har fått bra jobb, funnit min själsfrände och jag har funnit mig själv. Livet har äntligen lekt även för mig..... Nu vill jag hitta dit igen och jag är en kämpe, jag ska hitta dit igen-Livet ska leka igen!
Jag ska leva livet för min skull och jag skall leva livet för min systers skull.

Nog dravlat för denna gång. Får försöka ta tag i mig själv och åka ner och handla lite. Kylskåpet börjar gapa tomt och det skriker efter lycka, som för den är att få vara ett fullt kylskåp med massor av godsaker :) Ikväll kommer det bara få bli halvt lyckligt, orkar bara handla det allra nödvändigaste, men den som väntar på något gott väntar aldrig förlänge...:)

Trött,ensam och smått mörkrädd....

Oj, oj vad dagen varit tung. En enorm trötthet har hängt med mig hela dagen sedan jag steg upp. Trodde knappt att jag skulle ta mig igenom dagen och minns knappt hur jag klarade av att var på "topp" ute hos kund idag (topp kanske är att ta i men iaf hålla ihop sig). Dessa kundmöten känns för tillfället meningslösa och enormt långa. Men det är mitt levebröd och jag måste lära mig att det är roligt igen. En järnskrynklare som jag gick till precis efter att detta hänt, gjorde en ganska bra jämförelse; att lära sig leva efter det här som hänt oss, är ungeför som att lära sig tala igen för en som har fått stroke och tappat spräket. Allt är en kamp och man måste lära sig att göra saker igen/ lära sig tala igen (för den som fått stroke), banala saker som att gå upp (kan kännas svårt men man får "lära" sig att göra det för det är så man brukade göra innan), man har tappat tidsperspektivet (timmar, dagar och nätter kan kännas väldigt långa) men även det kommer tillbaka (antar jag), att läsa tidningen igen till frukosten (som kändes helt meningslöst de första tre veckorna) etc. Allt är en process att återlära sig det man hela tiden har gjort tidigare och gillat innan. Vet inte om någon annan förstår innebörde med det hela men det viktiga är att jag gör det :)

Hur som helst så har jag varit med, mina övriga kollegor, på Elfsborgs årliga lunch för sponsorer men kvällsevenemanget med bankkollegerna insåg jag i ett tidigt skede att jag aldrig skulle orka med. Känns väldigt bra nu. Hjärtisen är med så jag är ensam hemma och kan känna en känsla av mörkräddhet. Vilket jag aldrig tidigare kännt. Också ett nytt fenomen efter det som hänt.... Mycket ska man upptäcka och lära.

Idag har jag och mamma varit ute i Lindas hus för att "ta hand" om Lindas andra katt- Gurra. Vid första tillfället fick vi inte med honom hem, han vägrade att gå in i buren och var helt vansinnig, han varit ute några dagar och vi har inte sett till honom men äntligen igår, dök han upp när mor och far var ute i huset.De släppte in honom i väntan på nästa försök. Idag var den stora dagen.... Gurra var väldigt kärvänlig när vi kom ut till huset, han satt i fönstret och riktigt väntade på oss. Vi kunde inte gå en meter utan att följde våra ben. Han var redo för flytten, verkade det som. Denna gången lyckades vi få med Gurra i kattburen och vi åkte hemåt nöjda över att ha lyckats denna gången. Efter ca 3 km så insåg vi att han tagit sig ur buren då han kom flygande från "skuffen", hur vet i katten, men han hade lyckats och till på köpet gjort sönder kattburen visade det sig. Vilken hemresa, med Gurra liggande på instrumentbrädan och ett hatiskt uttryck i ansiktet. Gurra stackarn var så nervös att det gjorde ont i hjärtat och jag var nästan lite rädd för att han skulle bita/riva/hoppa på oss. Det hela slutade, hur som helst, väldigt lyckligt med att Gurra fick ett nytt hem hos mormor, som kände sig väldigt nöjd över att kunna "göra" något för sitt älskade barnbarn en sista gång. Var jag inte helt slut innan vi åkte ut till huset så var jag det nu, med vetskapen om att en del jobb som inte hunnits med idag låg och väntade.... Visst är livet härligt ibland?

Orken verkar vara som bortblåst och de banala/simpla saker som dagen har innehållit tar ordentligt på krafterna. Hur eller varför vet jag inte men antar att det är en reaktion, reaktion på min systers bortgång....

Hur tänkte hon...

Onsdag förmiddag och jag sitter hemma i köket. Har inte kommit längre än så idag. Sitter med min rosa morgonrock och dricker lite kaffe samt försöker jobba lite. Idag räckte inte orken till riktigt att kasta sig iväg till jobbet.... Hade en ganska så lång dag igår och kunde vid vissa tillfällen fråga mig själv vad fasen jag håller på med. Det kändes så meningslöst allt, Syster är död och det enda som jag bryr mig om är min familj och mina vänner. Sådant som jag sett som problem tidigare kan jag rycka på axlarna åt nu och strunta fullständigt i. Kanske är en av de "nyttiga" saker som jag kan ta med mig.

Har tänkte mycket det senaste dygnet, på hur min kära stora syster kunde göra så här emot hos, hur kunde hon lämna sin dotter, hur kunde hon lämna oss och alla som älskar henne för den hon var. En känsla av övergivenhet har sjunkit in i mig och jag kan inte förstå att man tar detta beslut. Kan inte förstå hur FAN hon tänkte (ursäkt uttrycket). Det enda jag kan förstå är att jag inte någonsin kommer träffa min älskade syster igen och jag kan inte göra något för att få henne tillbaka. Den vetskapen gör ont och kommer ta tid att lära sig att leva med......

Kärlek

Min kärlek skickar jag med vinden till min älskade stora syster- min hjälte, min superman. Ett stort hjärta till dig. Jag älskar dig lika mycket idag som igår, lika mycket idag som imorgon och lika mycket idag som för evigt!

Att jobba idag har känts ok och det har gått ok, när jag har stängt av mina tankar på Linda. Så fort de dyker upp, vilket är allt som oftast, så sjunker man till botten och att ta sig upp till ytan igen är svårt... Men att jobba idag har i det stora hela varit bra och hjälpt mig "stänga" av. So work on hard blir årets melodi.

Liv rycks bort orättvist, unga människor dör i olyckor och allt känns så svårt att förstå. Varför skulle han/hon dö så ung och varför drabbade det den personen... Det är ett annat varför som man då får leva med. Mitt varför är snarare: Varför räckte min älskade syster inte ut en hand, ett lillfinger hade räckt för att jag skulle gjort ALLT i min värld för att rädda henne. Jag hade övergett allt för henne. Kunde till och med offrat mitt liv för att rädda min syster som hade den underbaraste, sötast lilla tös att leva för.... Men jag fick aldrig chansen!

En underbart vacker dag med vår i luften. Blå himmel och solsken. Att man kan välja, att inte få uppleva en dag som denna, ger mig sorg i hjärtat. Jag har hur som helst tagit mig till jobbet idag och det är skönt att vara här, att få sysselsätta sina tankar men något annat för en stund... Känns bra även om tankarna då och då flyter över på annat. Ikväll är det visning och jag hoppas att jag lyckas hålla ihop mig själv hela timmen...Visningar är roliga och jag tror det blir en bra visning.

Livet måste gå vidare även om det är med sorg i hjärtat. Jag vill leva mitt liv så lyckligt och bra jag bara kan och ska kämpa för det. Men jag kommer alltid att sakna min älskade stora syster!

Söndag kväll, en olidlig tid. Oron mellan kl 19-21 känns i hela kroppen... Tankarna är många, kring hur Lindas sista timmar var i huset, vad hon tänkte, om hon var helt förkrossad eller lugn med sitt beslut, han hon förresten tänka igenom sitt beslut eller kom det som en impuls... Men det är bara att härd ut. Efter kl 21 har ett lugn infunnit sig i tankarna och kroppen (iaf de tidigare två söndagarna).

När jag väl tog mig upp ur sängen så hade jag/vi en trevlig dag. Var ute i Gånghester hos ett par bekanta, ett mysigt par fulla av livsenergi och en söt uppiggande dotter på snart två år (i juli). Tog oss en härlig promenad i det sköna vädret och sedan bjöds det på fika. Var skönt att få prata om lite annat, var skönt att till viss del kunna utelämna sina hemska tankar och bara vara. Har märkt att barn är väldigt uppiggande och så fulla av liv!

Därefter var jag och hjärtat ute i Kinnarumma och tittade på alla blommorna en gång till, trots att det blivit defekta av kylan så var de fortfarande väldigt vackra. Overklighetskänslan infann sig igen....Och även ensamhetskänslan. Önskar att jag hade en syster till, ett syskon att dela denna sorgen med en syster kvar i livet att älska.

Ljusen på Lindas minnes hylla brinner varenda kväll och skall alltid göra när vi är hemma (Patrik hade missat att tända dem när han kom hem tidigare än mig en kväll. Jag blev helt förstörd). Ljusen brinner för hennes minne och för min kärlek till henne. Du finns för alltid i våra hjärtan och vi ses igen där rosor aldrig dör!

Jaha, jag kom bara upp ur sängen, fram till disken, tog hand om disken och där tog energin slut igen.... Tillbaka på sängen med datorn i knät och Vasaloppet på tv. Jag får ta dagen att ladda batterierna och hålla tummarna för att de räcker hela veckan. Imorgon har jag tänkt att gå tillbaka till jobbet, kommer bli skönt att återvända lite grann till vardagen och försöka få livet att gå vidare... Jag har världens roligaste jobb och stormtrivs, hade ett bra flyt innan detta hände och var för första gången på länge väldigt, väldigt lycklig i mitt liv. Jag hade ett gott flow och mådde bra efter många, ganska så tuffa och vilsna år, jag hade hittat mig själv och funnit min stora kärlek.. Livet lekte!

Jag hade ett nyårslöfte, att varje dag försöka tänka en gång extra på hur bra jag/ vi har det, att njuta av det varje dag. Jag höll det, fram till den 14/2. Kommer aldrig mer att fira alla hjärtans dag, det kommer bli en smärtsam dag med sorg i resten av mitt liv. Jag önskar att man bara kunde snabbspola den dagen och aldrig mer uppleva den. Någon som kan hjälpa mig med det, tro?

Jag ligger med datorn i knät i sängen med en kopp kaffe och Vasaloppet är i full gång. En ganska mysig start på dagen men jag hoppas att dagens energin snart kommer till mig, så att jag orkar ta tag i de måsten jag har här hemma. Har upptäckt att energin räcker till att hålla mig upp men inte till så mycket mer, städning, tvättning, matlagning och disk är sådant som jag lägger åt sidan och prioriterar bort. Hjärtat är ute i garaget och skall påbörja klinkning av golv så att vi kan få hem våran nya bil så fort som möjligt. Hjärtat har alltid haft en dröm, en dröm om en sportbil så igår gjorde vi slag i saken. Man får passa på så länge man har möjlighet, i morgon kan det vara för sent. Kan det ge mig en uns av njutning i vår och sommar så är jag glad. Hjärtat är dessutom verkligen värd sin dröm. Han är det bästa som finns och mitt stora stöd i sorget. Utan honom vet jag inte hur det hade gått. Då hade jag förmodligen gått under. Jag vill ge honom all glädje och lycka han kan få!

Idag är det söndag igen och den jobbigaste dagen på hela veckan för det var på söndagen, för 3 veckor sedan, som Linda valde att lämna oss. För 3 veckor sedan så lämnade min syster av mig och mamma här utanför för vårt hus vid den här tiden ungefär (kl 10,40). Sista gången jag såg henne var när hon körde nerför vägen, förbi vårt hus, igen i sin röda v50. Så hemskt att tänka så men det är förmodligen inte sista gången det kommer upp i mina tankar och heller inte den första. Det var sista gången jag såg henne i liv och då hade hon inte många timmar kvar med oss här på jorden, tyvärr. Jag har så många frågor och funderingar med den största frågan är- Vad var det som hände, som utlöste det här valet, just den dagen, just då? Det behöver inte ha varit något speciellet men jag tror att något utlöste det.....Vad, kanske jag aldrig får något svar på. Har jag "tur" så får jag en fingervisning, efter granskning av hennes mob, i polisrapporten. Kan det finnas några som helst svar där? Jag har letat och letat i hennes hus efter ett brev, efter en förklaring men de närmaste svaren jag kommit är från hennes lilla dagbok. Den har hjälpt mig att komma en bit på vägen, den har hjälpt mig att förstå hur min älskade syster mådde de sista månaderna och underlättat mina tankar en del. Jag tror att min syster visste att jag skulle finna dagboken och att den skulle vara en hjälp för mig att förstå, så jag hoppas att hon inte är sårad över att jag tog mig friheten till att läsa hennes innersta tankar och känslor.

Jag vet att min älskade syster ville vara stark för sin underbara lilla tös, jag vet att Linda ville se och uppleva sin tös uppväxt man något gjorde att hon orkade med livet längre. Det är förmodligen inte en sak utan ett antal olika parametrar som gjorde att hon inte orkade längre bla enormt mycket jobb och stress, dåligt samvete över att inte vara en bra mamma, hus och hem att ta hand om som inte riktigt hanns med, en känsla av ensamhet i hjärtat (fast att hon måste ha vetat hur mycket vi älskade henne) i kombination av ångest och dålig sömn. Hon måste ha gått in i väggen totalt, tappat fotfästet och energin för livet. Sen möjligtvis något som utlöste det, som gjorde henne än olyckligare... Min syster måste ha tappat livsgnistan helt enkel, de saker som hon tidigare alltid älskade att göra blev inte heller de längre roliga för hon hade så otroligt många måsten... Måste som hon skapat själv. Min syster levde livet men snöbollen blev större och större, rullade fortare och fortare och hon hann inte med....Jag vet (efter att ha läst systers ocensurerade dagbok med de innersta tankar) att hon var enormt trött varje dag den sista perioden i hennes liv och hoppades varje kväll på att vakna upp med ny energi och kraft att ta tag i dagen med. Sen blev även det ett misslyckande, när hon inte vaknade upp med ny energi och kraft.

Det kommer bli en del ältande och många tankar i mina inlägg, innan jag kommer kunna leva igen. Man jag vill kunna leva igen med energi och glädje och jag kommer att lyckas. Nu ska jag ta tag i dagen =disk :( för att sedan hoppa in duschen, äta lunch och sedan åka för lite fika hos en kompis. Kvällen avslutas med en sväng till Kinnarumma kyrka, titta på alla vackra blommor som ligger vid muren och som är från Lindas begravning (jag vet att de är sönder frusna) men vill ändå se dem en gång till.... En sista gång!

Jag tittar på bilden av min älskade syster, mamma och mig ( i den ordningen) och funderar på vad F-n som hände? Bilden är tagen på vårt hotellrum dagen innan det sorgliga, som jag inte kan förstå, skedde... Är jag helt dum som missa att min syster inte mådde bra eller har hon varit en j-ligt bra skädeslepare alt jag en dålig syster? Svaret kommer jag aldrig få reda på. Men vad jag änså vet, är att det var detta Linda ville. Hon ville fina frid och ro. Jag hoppas verkligen att min älskade syster fått det nu... Min älskade syster är värd precis allt det hon sökte och aldrig tycktes finna!

2010-03-06 Kl 16.40

Livet kommer aldrig mer bli detsamma, jag kommer aldrig mer att vakna upp med vetenskapen om att min älskade syster lever, men jag ska lära mig att leva igen. Jag skall inte låta detta ta knäcken på mig utan jag vill kunna uppleva lycka igen, även om det för tillfället känns väldigt långt bort. Jag vill leva och det vet jag att min syster vill att jag ska göra också trots att hon inte fyskiskt finns med oss längre.

Jag är ingen författare eller poet (som min syster var, hon hade både talets gåva, kunde författa sig väldigt väl och var dessutom en väldigt duktig skådespelare, det sista) utan jag skriver om tankar, känslor och reflektioner för att kunna gå vidare. För det hoppas jag att jag kommer att kunna göra!

Dagen har innehållit blandade känslor, upp och nedgångar, lopen på Liseberg och allt vad den kan innehålla så här 20 dagar efter min systers bortgång. Min mor förlorade en arbetskompis genom en olycka, lucia 2009. Jag har tänkte mycket på honom och hans nära, då vi ofta promenerar förbi hans hus (det ligger utmed den rundan jag och min älskling brukar gå). Men min absolut starkaste tanke och känsla efter olyckan var att jag kände mig så lyckligt lottade, att inte ha förlorat mer av mina när och kära än vad jag har gjort. Att alla i min familj lever, att alla mina vänner lever.... Tänk vad livet kan förändras fort. Nu sitter jag här, mitt uppe i den värsta av alla mardrömmar man kan tänka sig och försöker bena ut mina tankar och känslor.

Vad kan man säga, vad kan man göra. Jag förlorar min enda syster och till på köpet så väljer hon att avsluta sitt liv själv. Utan att ha räckt ut en hand eller ens ett lillfinger till oss om att hon mådde dåligt. Har jag varit en dålig syster då? Har jag inte sett signalerna? Har jag inte varit tillräckligt "nära" henne? Det är dessa frågor jag ställer mig själv varje dag... Känner dåligt samvete och skam över att jag inte räckte till. Att jag inte kunde eller ens fick chansen att hjälpa henne. Tycker det är elakt och jag vet att jag lite längre fram, i processen, kommer bli otroligt arg för att hon gjorde så här emot alla oss som älskar henne utan att ens ge oss en chans.
Jag vet att hon hade kunna blivit lycklig igen. Jag vet att hon hade kunnat älska och känna sig älskad igen. Jag vet att hon hade kunnat göra precis det hon önskade sig- för hon hade allt!

Jag mår dåligt över att mina föräldrar skall behöva leva med vetskapen om att att en utav deras två döttrar tar sitt liv och begår självmord. Jag mår dåligt över att veta att den underbaraste, sötaste lilla tjejen i världen kommer att få växa upp utan sin älskade mamma.
Men jag skall, minnsann, vara stark för mina föräldrar och för denna underbara lilla söta tjejs skull. Jag skall ge dem all den kärlek jag kan och vissa dem att DE är det bästa som finns. Jag älskar minna föräldrar och jag älskar den underbaraste och sötaste lilla tjejen som finns. De ska få mig att kunna leva igen!

2010-03-05 Dagen efter...

Jag sitter här i soffan, hemma i vårt hus, dagen efter att jag tagit ett vackert farväl att min älskade stora syster. Min enda stora syster på 36 år, valde den 14/2 2010, på alla hjärtans dag, att lämna oss här på jorden och gå vidare för att kunna finna frid och ro. Det har varit oerhört tunga och långa dagar sedan vi fick beskedet den 15/2 (Ja, varför fick vi redan på det så långt efter?).

Vi trodde inte det var sant, hela världen höll på att trilla ihop och jag med den. Vad hade hänt? Varför gjorde min syster så här? Varför räckte hon inte ut sin hand efter hjälp? Ja, frågorna är många och svaren få.

Mamma, Linda och jag hade varit i Göteborg på lördagen och sett Buddy Holly på Scandinavium, varit ute och ätit en bit mat och övernattat på ett mysigt hotell. Vare sig jag eller min älskade mor kunde se, kunde märka att min älskade syster Linda inte mådde bra. Det kom som en fullständig chock. Utan svar....

Så igår kom den stora dagen- dagen för vårt avsked till Linda. Det var en vacker dag med sol, blå himmel och vit snö. Avskedet hade vi i Målsryds Kyrka, där vi har sjungit glatt på våra skolavslutningar från årskurs 1-6 och konfimerat oss när vi var i den åldern. Det var ett väldigt vackert men oändligt sorgset avsked i Lindas spår. Jag hoppas och tror att den var precis så som min älskade syster hade önskat sig. Mycket vackra blommor och många som älskade Linda var på plats för att hedra hennes minne. En del förvånande att de var där, andra inte.. Jag hoppas att även min älskade syster fanns med oss, som en ängel på våra axlar.

Jag tänkte påbörja denna blogg idag och skriva om min väg tillbaka till ett liv i etapp 2, för bearbetning av mina tankar och känslor, vägen tillbaka att kunna leva igen.
Kanske kan jag även "stoppa" någon från att begå denna handling och lämna så många lidande i sorg efter sig.

Jag kan ännu inte förstå att min älskade syster har lämnat mig, lämnat sin dotter, mamma, pappa och alla som älskade henne. Kan inte förstå att det är sant att jag aldrig mer kommer få se henne med all den energi och glädje som bara hon hade. Min syster var oerhört smart och klippsk, ibland kanske för smart för sitt eget bästa men hon kunde aldrig vara riktigt nöjd och riktigt uppskatta sig själv för den hon var. Men jag hoppas att hon veta, att jag alltid har varit stolt över henne och jag hoppas hon vet att hon var min "superman". Min hjälte och mitt stödd genom åren. Tyvärr räckte jag inte till för att hjälpa henne...

Jag älskar dig igår, idag, imorgon och för alltid min älskade stora syster.
Mitt hjärta saknar en väldigt stor del och det kommer bli ett ensamt liv utan dig. Vila i frid!