Trött,ensam och smått mörkrädd....

Oj, oj vad dagen varit tung. En enorm trötthet har hängt med mig hela dagen sedan jag steg upp. Trodde knappt att jag skulle ta mig igenom dagen och minns knappt hur jag klarade av att var på "topp" ute hos kund idag (topp kanske är att ta i men iaf hålla ihop sig). Dessa kundmöten känns för tillfället meningslösa och enormt långa. Men det är mitt levebröd och jag måste lära mig att det är roligt igen. En järnskrynklare som jag gick till precis efter att detta hänt, gjorde en ganska bra jämförelse; att lära sig leva efter det här som hänt oss, är ungeför som att lära sig tala igen för en som har fått stroke och tappat spräket. Allt är en kamp och man måste lära sig att göra saker igen/ lära sig tala igen (för den som fått stroke), banala saker som att gå upp (kan kännas svårt men man får "lära" sig att göra det för det är så man brukade göra innan), man har tappat tidsperspektivet (timmar, dagar och nätter kan kännas väldigt långa) men även det kommer tillbaka (antar jag), att läsa tidningen igen till frukosten (som kändes helt meningslöst de första tre veckorna) etc. Allt är en process att återlära sig det man hela tiden har gjort tidigare och gillat innan. Vet inte om någon annan förstår innebörde med det hela men det viktiga är att jag gör det :)

Hur som helst så har jag varit med, mina övriga kollegor, på Elfsborgs årliga lunch för sponsorer men kvällsevenemanget med bankkollegerna insåg jag i ett tidigt skede att jag aldrig skulle orka med. Känns väldigt bra nu. Hjärtisen är med så jag är ensam hemma och kan känna en känsla av mörkräddhet. Vilket jag aldrig tidigare kännt. Också ett nytt fenomen efter det som hänt.... Mycket ska man upptäcka och lära.

Idag har jag och mamma varit ute i Lindas hus för att "ta hand" om Lindas andra katt- Gurra. Vid första tillfället fick vi inte med honom hem, han vägrade att gå in i buren och var helt vansinnig, han varit ute några dagar och vi har inte sett till honom men äntligen igår, dök han upp när mor och far var ute i huset.De släppte in honom i väntan på nästa försök. Idag var den stora dagen.... Gurra var väldigt kärvänlig när vi kom ut till huset, han satt i fönstret och riktigt väntade på oss. Vi kunde inte gå en meter utan att följde våra ben. Han var redo för flytten, verkade det som. Denna gången lyckades vi få med Gurra i kattburen och vi åkte hemåt nöjda över att ha lyckats denna gången. Efter ca 3 km så insåg vi att han tagit sig ur buren då han kom flygande från "skuffen", hur vet i katten, men han hade lyckats och till på köpet gjort sönder kattburen visade det sig. Vilken hemresa, med Gurra liggande på instrumentbrädan och ett hatiskt uttryck i ansiktet. Gurra stackarn var så nervös att det gjorde ont i hjärtat och jag var nästan lite rädd för att han skulle bita/riva/hoppa på oss. Det hela slutade, hur som helst, väldigt lyckligt med att Gurra fick ett nytt hem hos mormor, som kände sig väldigt nöjd över att kunna "göra" något för sitt älskade barnbarn en sista gång. Var jag inte helt slut innan vi åkte ut till huset så var jag det nu, med vetskapen om att en del jobb som inte hunnits med idag låg och väntade.... Visst är livet härligt ibland?

Orken verkar vara som bortblåst och de banala/simpla saker som dagen har innehållit tar ordentligt på krafterna. Hur eller varför vet jag inte men antar att det är en reaktion, reaktion på min systers bortgång....