2010-03-06 Kl 16.40

Livet kommer aldrig mer bli detsamma, jag kommer aldrig mer att vakna upp med vetenskapen om att min älskade syster lever, men jag ska lära mig att leva igen. Jag skall inte låta detta ta knäcken på mig utan jag vill kunna uppleva lycka igen, även om det för tillfället känns väldigt långt bort. Jag vill leva och det vet jag att min syster vill att jag ska göra också trots att hon inte fyskiskt finns med oss längre.

Jag är ingen författare eller poet (som min syster var, hon hade både talets gåva, kunde författa sig väldigt väl och var dessutom en väldigt duktig skådespelare, det sista) utan jag skriver om tankar, känslor och reflektioner för att kunna gå vidare. För det hoppas jag att jag kommer att kunna göra!

Dagen har innehållit blandade känslor, upp och nedgångar, lopen på Liseberg och allt vad den kan innehålla så här 20 dagar efter min systers bortgång. Min mor förlorade en arbetskompis genom en olycka, lucia 2009. Jag har tänkte mycket på honom och hans nära, då vi ofta promenerar förbi hans hus (det ligger utmed den rundan jag och min älskling brukar gå). Men min absolut starkaste tanke och känsla efter olyckan var att jag kände mig så lyckligt lottade, att inte ha förlorat mer av mina när och kära än vad jag har gjort. Att alla i min familj lever, att alla mina vänner lever.... Tänk vad livet kan förändras fort. Nu sitter jag här, mitt uppe i den värsta av alla mardrömmar man kan tänka sig och försöker bena ut mina tankar och känslor.

Vad kan man säga, vad kan man göra. Jag förlorar min enda syster och till på köpet så väljer hon att avsluta sitt liv själv. Utan att ha räckt ut en hand eller ens ett lillfinger till oss om att hon mådde dåligt. Har jag varit en dålig syster då? Har jag inte sett signalerna? Har jag inte varit tillräckligt "nära" henne? Det är dessa frågor jag ställer mig själv varje dag... Känner dåligt samvete och skam över att jag inte räckte till. Att jag inte kunde eller ens fick chansen att hjälpa henne. Tycker det är elakt och jag vet att jag lite längre fram, i processen, kommer bli otroligt arg för att hon gjorde så här emot alla oss som älskar henne utan att ens ge oss en chans.
Jag vet att hon hade kunna blivit lycklig igen. Jag vet att hon hade kunnat älska och känna sig älskad igen. Jag vet att hon hade kunnat göra precis det hon önskade sig- för hon hade allt!

Jag mår dåligt över att mina föräldrar skall behöva leva med vetskapen om att att en utav deras två döttrar tar sitt liv och begår självmord. Jag mår dåligt över att veta att den underbaraste, sötaste lilla tjejen i världen kommer att få växa upp utan sin älskade mamma.
Men jag skall, minnsann, vara stark för mina föräldrar och för denna underbara lilla söta tjejs skull. Jag skall ge dem all den kärlek jag kan och vissa dem att DE är det bästa som finns. Jag älskar minna föräldrar och jag älskar den underbaraste och sötaste lilla tjejen som finns. De ska få mig att kunna leva igen!