Rosor...

...är vackra och jag längtar ut till våren/sommaren då jag kan stå vid mina vackra rosenbuskar (rosa) och plocka, njuta av hur vackra de är och tänka på min älskade syster. Jag vet att hon älskade rosor särskilt vita och rosa. Rosor fanns här och där i hennes hem. Jag vet också att hon älskade solrosor som ett hedrande minne till en utav hennes bästa vänner som gick bort hastigt i en brand. Jag tror aldrig riktigt att Linda kom över detta och att saknaden efter henne fortfarande var stor. (Jag hoppas att de nu har möts i änglastaden och är glada över att ha träffats igen). Jag vet att Lindas dröm var ett romantiskt hem i chabby chick med en hemtrevlig känsla. Och hon hade kommit långt i sitt mål att skapa sitt "dröm-hem". Övervåningen är klar och nästa projekt var entréplan med kök, vardagsrum och matsal samt badrum. Hennes övervåning är underbar med vackra tapeter, vita möbler och underbara tyger. När det här precis hände så kände jag att jag skulle vilja göra detta hem färdigt, göra det till Lindas lilla paradis och bo där... Ville förverkliga hennes dröm. Men jag tror inte att jag skulle lyckas och jag är tveksam till att jag skulle må bra av att bo där. Linda var duktig på så OTROLIGT mycket och jag har ofta önskat att jag hade några av alla de egenskaper som hon hade. Hon var en undebar människa med energi och glädje, framgångsrik på jobbet och otroligt duktig och klipsk (alltid varit läs-huvudet i familjen), intressant, visste och kunde väldigt mycket, hon var otroligt duktig i köket från att göra saft och sylt till att göra den godaste middagen av något som hon själv jagat. Hon tog till vara på mycket och försökte fånga det goda från varje årstid, vinter som höst. Jag minns i sommras då jag tog med mig en stor påse äpple till henne att ge till "K den sure", mannen i hennes liv (den vackra häst som hon red hos sin vän Lola) och hon istället gjorde en underbart god äpplemos. Den var fantastiskt. Hon var fantastisk på mycket (även om hon sällan själv insåg detta) och älskad av många! Jag har alltid sett upp till henne som min stora syster, beundrat henne och hon har ALLTID funnits där för mig... Funnits där i glädje och tårar. Jag fanns inte där för henne tillräckligt tyvärr och det får jag leva med i resten av mitt liv. Jag ska inte börja önska nu igen för det hjälper inte, det ger mig inte min älskade syster tillbaka. Jag vill för hennes skulle försöka vara stark, jag ville ordna med ett vacker och ljust avsked (jag hoppas att hon blev nöjd), jag vill ge mitt gudbarn all den kärlek jag kan ge och jag vill finnas till för mina älskade föräldrar som är värda allt gott. De har velat ge oss allt under vår uppväxt och alltid ställt upp och funnits vid vår sida. Jag vill ge dem allt det, som de är värda tillbaks. Jag älskar dem över allt annat och önskar att det är något jag kunde göra för att låta dem slippa denna smärta. Men det är ur min makt, jag kan inte lindra den smärtan som de har över att ha misst ett utav sina två barn,men jag vet att jag alltid kommer att finnas där för dem!

Jag älskar min syster, jag älskar mina föräldrar, jag älskar min kärlek Patrik och alla nära och kära. Jag vill ge dem alla stjärnor i världen, jag skulle plocka ner månen för dem om det gick. Min kärlek till dem hjälper mig genom sorgen. Tack för att ni finns mina!