Söndag kväll, en olidlig tid. Oron mellan kl 19-21 känns i hela kroppen... Tankarna är många, kring hur Lindas sista timmar var i huset, vad hon tänkte, om hon var helt förkrossad eller lugn med sitt beslut, han hon förresten tänka igenom sitt beslut eller kom det som en impuls... Men det är bara att härd ut. Efter kl 21 har ett lugn infunnit sig i tankarna och kroppen (iaf de tidigare två söndagarna).

När jag väl tog mig upp ur sängen så hade jag/vi en trevlig dag. Var ute i Gånghester hos ett par bekanta, ett mysigt par fulla av livsenergi och en söt uppiggande dotter på snart två år (i juli). Tog oss en härlig promenad i det sköna vädret och sedan bjöds det på fika. Var skönt att få prata om lite annat, var skönt att till viss del kunna utelämna sina hemska tankar och bara vara. Har märkt att barn är väldigt uppiggande och så fulla av liv!

Därefter var jag och hjärtat ute i Kinnarumma och tittade på alla blommorna en gång till, trots att det blivit defekta av kylan så var de fortfarande väldigt vackra. Overklighetskänslan infann sig igen....Och även ensamhetskänslan. Önskar att jag hade en syster till, ett syskon att dela denna sorgen med en syster kvar i livet att älska.

Ljusen på Lindas minnes hylla brinner varenda kväll och skall alltid göra när vi är hemma (Patrik hade missat att tända dem när han kom hem tidigare än mig en kväll. Jag blev helt förstörd). Ljusen brinner för hennes minne och för min kärlek till henne. Du finns för alltid i våra hjärtan och vi ses igen där rosor aldrig dör!